Årskrönika

Det här årets årskrönika är otroligt tung att skriva. Men jag hoppas att det känns bättre när den är gjord.
Januari:
Jag gör slut med tjejen jag träffat under några veckor. Inser att jag har blivit en älskarinna och att hon aldrig kommer att lämna den där mannen hon har. Min älskade mamma konstateras ha en knöl fullproppad av en ovanlig sorts cancer. Hon startar en hård behandling.
Februari:
Jag fyller år. Bjuder mina närmaste vänner, och en speciell vän men han vågar inte kommer, istället lyckas jag full och dum kyssa min tre bästa killkompisar. På samma kväll. Jävligt illa.
Mars:
Repar som allra värst/bäst med kvartetten, knappt två månader kvar till tävling. Får hämta dottern på Valborgsmässoafton. Första "riktiga" tonårsgrejen.
April: den 10 april orka inte längre min älskade mammas hjärta slå längre, och hon dör på sin favoritplats på altanen efter en underbar helg i sällskap med hela familjen. Jag själv är självklart på kvartettrep i huvudstaden, men vi hade i alla fall helgen...
Maj: Är luddig, jag minns inte mycket. Jag är sjukskriven. Det är praktiska konstiga saker som görs. JAg är inte medveten om mycket.
Juni
Jag går tillbaka till arbetet, känner att det hjälper åker på den planerade utlandssemestern med familjen, men mamma saknas.
Juli:
Jag flyr till huvudstaden. Tänker att jag ska vara där i 4 dagar, men blir kvar i 2 veckor. Känns skönt att bli bemött av människor som inte vet att mamma nyss dött. Blir omhändertagen av min goda vän A. Går på filmpremiär. Träffar nya och gamla vänner. Blir berörd av min vänners talang. Festar ganska hårt.
Augusti:
Min goda vän A's bror går över gatan, blir påkörd, dödförklaras dagen efter. Vi var jämngamla. Han var en av de underbara talangerna jag träffade några veckor tidigare. Jag kände honom inte så väl, men han har varit där, i min närhet i alla år. Jag minns att jag var på hans 30-år fest. En underbar själ. Jag slås i bitar. Dels för att min egen sorg blir så stark att jag knappt kan hantera den. Men också för att jag allt för väl vet vad en av mina allra bästa vänner tvingas gå igenom. En svart månad. Jag minns inte så mycket annat. Vet att jag börjar jobba på nya skolor, men kommer inte ihåg så mycket av det.
September:
Jag börjar känna mig bättre, gräver ner mig i jobbet, det går bra, jag blir omtyckt på mina nya skolor, mina andra arbetsuppgifter utökas och snart är tjänsten upp i mer än 100 % men det är skönt. Jag slipper fokusera på mina känslor. När allt känns som bäst, får min "låtsaspappa" en stroke, efter 10 dagar finns han inte mer. Han var inte min låtsaspappa på det viset som alla andra menar. Men jag är uppväxt med honom, mina föräldrars bästa vänner, hans barn är som mina syskon.
Oktober:
Jag klarar av att jobba, har stängt av, är så trasig, kan inte, vill inte. Min syster fyller 30 år, dagen efter begravningen, det är tungt, men vi har kul. Det blir konstigt nog en lyckad fest.
November.
Jag jobbar nu nästa ihjäl mig, jag tar kontakt med en kurator för att få hjälp, men det funkar inte, så jag slutar gå efter ett samtal. Jobb, jobb, jobb. Dottern börjar få utbrott, våldsamma utbrott. tänker att det går över, för jag har varken tid eller ork.
December
Jobbar för mycket. Firar en tung jul hemma, med 8 gäster. Dottern mår skit. Går på bio med Han med de blå ögonen, den enda ljuspunkten på väldigt länge, det är skönt. Köper en alldeles för dyr och fin nyårsblåsa.
Oktober.

Ikväll/ inatt har jag återupplevt de värsta dygnen av mitt liv. Just nu ser jag ingen anledning att finnas kvar. Jag lever ett liv fyllt av hot och hat. Ilska och våld och jag orkar inte mer. Ser ärligt talat inte någon anledning. Men som vanligt ska jag inte göra något oåterkalleligt. Inte nu. inte sen. Men jag skulle vilja.

Operation julgran

Jag har kört operation julgran idag, försökt låta alla små bitska och ibland väldigt dumma kommentarer rinna av, precis som formen på en julgran. Det har gått bra, ända tills vi skulle gå hem, och märk väl att vi var hemma 01.30 att faster blev så sur när vi skulle gå, att hon inte sa hej då ordentligt. Tror att hon egentligen blev besviken, jag brukar alltid vara sist och dricka mest ( mamma och faster var/är värre). Men det går inte längre, jag har kul och trevligt till en viss gräns, sen vill jag hem. Och fyllan får jag tyvärr redan tidigt, för jag tål inget längre, eftersom jag inte dricker så ofta eller mycket längre... sen är det ärligt talat inte så kul.. att bli full. det hjälper inte någonstans, lindrar inget, bara gör värre, det känns bättre när jag är nykter, då kan jag sova och känslorna som dyker upp känns riktiga. Men jag tycker fortfarande om smaken, men tål inget. så jag blir småberusad tidigt. Vilket är så irriterande att jag dricker ännu mer nästa gång, och så har det varit, sen i somras.
Idag vae Z och hennes bror här. Det var så härligt att träffa dom, men jag blev ärligt talat besviken när de inte stannade kvällen ut, trots ändrade planer. Men jag orkar inte reagera som jag vet att jag vill, för det finns inte plast.
Sen dyker han med de blå ögonen upp då och då i mina tankar, och jag vet inte varför, eller vad det betyder Men jag vill gärna inte bli ratat igen, så det vore trevligt om jag kunde bestämma mig...

Nu känns det bättre

I brist på andra substanser har jag tagit mig två varma starka glögg och ett glas rödvin, sen kunde jag röra på mig igen. Så nu är det bara "lite" kvar till morgondagen.
- bada hunden
- griljera skinkan
- duka bordet
- laga kjolen jag ska ha på mig
- städa toaletten...och...
- duscha.
Gästerna kommer klockan 12.00...
julstress??? Vad betyder det?

Är det försent att fly?

Nu är det inte roligt längre. Jag vill inte fira jul, Jag vill inte alls. Vaknade på förmiddagen, utvilad, på bra humör. Gjorde en kopp kaffe, fick ont, ondare än på länge, behövde stark medicin, hade ingen. Får stå ut. Började rimma på paketen, so far so good. Ska sedan slå in de sista paketen, men har så ont i kroppen att varje rörelse är som knivar i mina muskler. Allt går år helvete, Jag blir arg, arg på dottern, som sitter och tittar på TVn och inte hjälper till och som tillslut bara går härifrån, vilket jag kan förstå. vem vill vara i närheten av mig? Arg på mig själv och min äckliga kropp, som jag avskyr över allt annat på jorden. För när jag verkligen behöver den, faller den i biter. Fy fan vad jag hatar det - mig.
Jag vill bara åka bort. För ingenstans är det roligt att försöka fixa en gemensamt jobbig fest alldeles själv.  och ja, jag bad om hjälp. Men fick ett hånskratt tillbaka, vi har inte tid, har eget att syssla med. Nu vill jag inte ha hjälp. Nu är det försent. Nu vill jag bara åka bort och glömma alltihop. Jag blir så fruktansvärt besviken. Besviken på min familj, som inte förstår att det är omänskligt att bli lämnad ensam med allt det här. Besviken på mig själv, för att jag inte är så stark som dom verkar tro att jag är. Besviken bara. Skulle ha gjort som A. flytt! Inser det nu, men nu är det försent? Kan jag bara gå ut till bilen och åka? Inte komma tillbaka? Vad skönt det vore. Att bara försvinna. Jag vill vara bland människor som jag kan få luta mig mot. Som kan stötta, inte där jag ska vara den starka stöttepelaren. För jag orkar inte mer.

Mysigt!

Vi träffades en timma innan bion började, jag var lite nervös för att det skulle bli pinsamt tyst, ibland har vi en tendens att bli så blyga för varandra, men så blev det inte. Han frågade om han fick bjuda på fikat, vilken han självklart fick. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, hade det riktigt mysigt! Sen gick vi på bion, The girl with the dragon tattoo, Superbra, men vääääldigt lång. fast det gjorde inget. Vet jag vad det var? nej, bryr jag mig? nej, hade jag trevligt? ja, vill jag göra det igen? absolut! vill han? han sa att nästa gång bjuder han.. så... jag antar det. Vad det än blir, vänskap eller mer, så känns det på riktigt, och det behöver jag, något riktigt, här, i min nygamla hemstad.

Bio och fika

Vad betyder det?
Jag bjuder på bio, han frågade idag om vi ska fika innan, självklart sa jag ja... men betyder det här något? Är det bara två arbetskamrater som för första gången ses privat, efter att ha pratat minst en gång / vecka privat i ett och ett halvt år... eller?
Har lovat mig själv att inte analysera för mycket. Jag ska njuta av vuxensällskap, är pirrig för att jag aldrig gör något... el får att jag ska träffa just de här blå ögonen... Skit samma vilket.. Jag ska njuta!

Åh meh

Varför ska jag hålla på såhär? Nu har jag visst bjudit honom på bio på torsdag. Varför då? Kunde jag inte låtit bli...
"hm...nu drar du säkert öronen åt dig Men jag skulle behöva hjälp på torsdagskvällen om du har tid... Jag har två biobiljetter som går ut till jul, och dottern drar hem ett GÄNG ungdomar hit på julfest just den kvällen. Vill/kan du förbarma dig? Vet ju att du gillar gratis :)"

och hans svar:

"Visst, skulle nog kunna funka tror jag :)

Vore trevligt"
Så vad menar jag med det här? Och vad menar han? Nu kommer jag blir helt nervös... Fast kul att han hänger på. En del av mig känner bara att det ska bli roligt att gå på bio med en kompis, jag tror att jag ska lyssna mer på den personen, den andra är ju körd iaf... Alltid kul med vänner, de duggar inte tätt de häller hår i värmlandsskogarna....

Att leva ensam

Såg precis ett jättegulligt frieri på Tvn, tårarna sprutar och jag inser med stor sorg att jag aldrig kommer att få vara med om det där. Att få vara så älskad att jag blir friad till. Jo jag har varit gift, men det var, 1, jag som friande, och 2, utav rädsla för att leva ett liv jag inte vågade... Så det kanske inte är mer än rätt att jag får leva ensam. Jag har troligtvis sårat en hel del människor på vägen att komma på vem jag är. Och inte vet jag om jag har blivit så mycket klokare på vägen...
Förbannat trött på att inte vara älskad är jag. Att inte ha någon som bryr sig, att inte ha någon som vill ta i mig, som får mig att känna mig vacker. Jag vill ha närhet värme sex och hjärnorgasmer, man jag måste inse att jag aldrig kommer att få det där. Jag räcker aldrig ända fram. Jag duger bara som tidsfördriv....

Störd!

Jag stör mig så på mig själv så jag blir tokig. Jag kan inte släppa den här jävla människan. Första gången jag mötte hans isblå ögon var jag fast. Han är allt jag inte vill ha, han är negativ, nykter alkoholist, lat och osocial. Saker som jag skulle störa ihjäl mig på. Men jag kan inte hjälpa det, fortfarande  ett och ett halvt år senare tar mitt hjärta ett extra slag när han tjatar på att jag ska komma på julfesten. Och fortfarande minns jag när vi var på utomhusteater med jobbet och av någon anledning jag inte minns, står nära nära, länge länge, det enda jag känner är hans kroppsvärme, och vetskapen om att jag vill stanna stanna där för evigt, vad som hände i teatern har jag ingen aning om. Jag vet också att han inte är det minsta intresserad av mig. Det har vi pratat om. Han är inte redo för något, hans liv är för komplicerat enligt honom själv. Han har också som regel att inte dejta arbetskamrater, så jag är helt körd, och lika bra är väl det. För jag skulle säkert tröttna fortare än kvickt, osocial som han är... och samtidigt... jag kan inte sluta hoppas, hoppas att han kan känna sig trygg nog, tids nog med mig, för om han skulle våga, skulle jag hoppa...

Ord

Jag har inte så många ord att dela med mig av. Jag inser att ingen orkar höra dem. Ser det på statistiken. Så vad händer i mitt liv just nu? Stress, det är ett bra ord som sammanfattar allt. Sömnbrist är ett annat. Jag jobbar som musiklärare på tre (!) skolor, gissa om det är mycket, 3 luciatåg, 3 skolavslutningar, ca 100 betyg, och 260 omdömen. Julkonserter med kören jag leder. Intensiva övningar med kören jag sjunger i. I helgen ha jag dansat i 10 timmar. Svetten har runnit och lårmusklerna gör sig påminda, det kan jag lova. Har jag kul då? Sen håller jag i julen, nu när mamma är borta, jag har självklart hjälp från min lillasyster och min kusin, men det är mycket jag vill hinna med. Jag har en dag - på söndag att julhandla alla klapparna, ytvärr är dottern med då, så ärligt talat vet jag inte hur jag ska lösa det där iår. vilket precis påminde mig om att jag glömt att slå in "andra adventsklappen"och dottern som snart ramlar in genom dörren, måsta avsluta och fixa det ASAP. Har jag nämnt att jag är ensam??? Det var därför jag ville skriva av mig, får visst bli en annan gång, när andan faller på och jag har tid. Stressar vidare...

Där stod hon

Mamma, hon stod med ryggen åt mig, i en affär som var grymt upplyst när jag kom åkandes i bilen utanför. Det gör så ont. Jag saknar henne så mycket att jag inte var jag ska göra a mig själv. Jag orkar inte.

Trött tjock och trött

Jag orkar inte. All energi är borta, jag hatar mig själv för min dåliga karaktär. Jag bara äter, stora feta portioner och en massa chips. Jag blir bara större och större. Usch, jag avskyr mig själv.
Saknar någon att prata med, ska iväg till en kurator nästa onsdag, men jag vet ju hur jag funkar, hon kommer få dra ur mig, för jag pratar inte med människor jag inte litar på. Och jo visst, pratar jag mycket med de vänner jag har, men de är väldigt långt borta just nu.
En av dom har fullt upp med sig själv, en är nykär och en jobbar hela tiden och har två barn. Här är telefonen tyst. och när den ringer, om den ringer har det gått för lång tid för mig att kunna prata av mig det jag behöver. Så för första gången i mitt liv får det stanna kvar inuti, och det. det tar sakta livet ur mig....

Jobbigt

Idag är det så jobbigt.  Jag har fått leva två dagar i en bubbla, Varit på konferens med mina underbara arbetskamrater...på ett spa... Man kan ha det sämre det kan jag lova. Dock kom livet tillbaka som en kalldusch i bilen på väg hem. Och nu, nu är klockan snart 07.05 och jag måste strax ge mig ut i kylan med hunden. Sen till jobbet, och jag vill inte. Imorgon är det begravning, och det är det enda som upptar mina tankar just nu, att stå inför en klass precis just nu känns övermäktigt, men jag har bestämt mig! Jag ska iväg idag!

Veckan summeras jobb vänskap och en rejäl överraskning

Ja, jag har börjat jobba, det är jätteskönt! Får så mycket annat att tänka på, och medicinen börjar så smått göra nytta, äter bara en halv sömntablett nu, men har i gengäld gått upp i dos med den antidepressiva. Äter nu 20 mg, och tydligen kan jag äta upp till 150. Men jag tar en tia i taget och per vecka tills jag känner att värken ger med sig. Har inte ätit citodon på hela veckan faktiskt, jätteskönt! Har ingen större lust med att bli kodeinberoende...
Idag har jag träffat en av mina äldsta vänner som jag dock inte hängt med sen högstadiet, och vi hittade varandra direkt! Nu ska vi boka in en fika första tisdagen varje månad, vi har sjuka scheman båda två, men känner att det blir lagom så.
En helt annan grej... Min extra pappa, som dog, begravning om en vecka... det har visat sig nu, att han har en son, han är 39 och bor i Örebro, det är ju skitnära ju. Så himla konstigt, hur kan det helt plötsligt bara finnas en människa till?... Det som göms... Tydligen var det ett "one night" som gick galet. Han har betalat underhåll i alla år, men inte sagt ett ord till sina barn... Jag vad säger man. I de lugnaste vatten....

Sömntabletter och antidepressivt

Ja, sömntabletter, för första gången i mitt liv. Det och en typ av antidepressiv som lindrar min smärta, alltså fibron. Tydligen tillförs det någon speciell form av serotonin som jag saknar. Båda dessa tabletter ska man sova på. Gör jag det då? Nja inte som en klubbad säl som jag förväntade mig, mer bara som vanligt. Jag vaknar fortfarande 4-5 ggr/ natt. Men visst, det kan jag stå ut med. Har jag mindre ont då? nej, inte nämnvärt, kommer troligtvis behöva gå upp i dos. Jag har dock drabbats av den sedvanliga bieffekten av antidepressiv medicin. Att först bli sämre. För de säger ju det, om man nu äter dem för depression, att man första veckan blir sämre. Tabletten vet tydligen inte att jag inte äter den för depression och ger mig en kemisk variant på en. Det är inte bättre kan jag säga, mer bara irriterande. Men jag får väl stå ut några dagar. Idag är det iaf bättre än igår.  Alltid något

Sjukskriven

Tog tag i att ringa doktorn, de tar emot mig redan 11.15, jag är jättenervös men troligtvis behöver jag inte vara det. Jag är så rädd att de tycker att jag överdriver, att de inte ska tro på mig. Men jag inser att det inte är mänskligt att behöva rodda i dessa känslor själv. Mamma gick bort för sex och en halv månad sedan. J gick bort för ca 45 dagar sedan och min extrapappa natten till fredag. Det kanske inte är så konstigt att jag krisar? Jag känner mig bedövad och vill skrika. Jag vill komma tillbaka till en tillvaro där inte allt gör ont, varken psykisk och fysiskt. Jag vill att allt ska gå tillbaka till något som liknar normalt. För jag orkar inte längre!

Motsatsen till apati?

Undrar om det heter så, apati, när man är apatisk. anyway. Jag lider i vilket fall som helst av motsatsen. Det var samma sak när mamma dog. Jag går upp för tidigt, sover dåligt, lägger mig förvisso tidigt. Men jobbar och sliter hela dagen så kroppen skriker av smärta. Tar starka värktabletter för att kunna somna, vaknar så snart de ebbet ut, vaknar av smärtan av att bara ligga still. Men jag kan inte sluta. Det är något maniskt över det. Idag, 10.30 hade jag fixat alla fönster (utom ett) för vintern på övervåningen, vilket betyder tvätta, skrapa bort gammal tejp, och tejpa om på nytt. Sen åkte jag på loppistur några timmar, sen hem igen, packade upp 5 flyttkartonger som blivit ståendes, möblerade om ett rum, Bar möbler upp och ned för trappan, bar upp saker till vinden, passade på att städa vinden.Tvättar mattor och ska strax hänga upp en. Få se vad har jag mer gjort??... just det, hjälpte dottern att skruva ihop IKEA möbler, lagade oxfilé middag med kantareller, handlade mat, promenerade med hunden. Det räcker väl eller??? Jag skulle vilja sova nu, någonstans inuti mig inser jag att ja är trött, hade jag haft en bok jag inte läst, hade den kommit fram nu. Men det har jag inte, så...jag funderar allvarligt på att ta med datorn till sängen och jobba. Inte helt OK.

Han är borta nu.

Finner inga ord. Är glad att det gick snabbt, men chockad av det hänt. Var finns rättvisan?

Ond bråd död

Varför dör alla? Jag förstår inte? Är det något jag har gjort för att reta upp gudarna? För om det är så , kan jag få reda på vad det var och göra det ogjort? Nu ligger han där, min extra pappa. På IVA, som ett jävla kolli, ingen hjärnkapacitet alls i höger hjärnhalva, nu bara väntar vi, när som helst är han borta. Egentligen är han redan borta, det är bara en kropp som ligger där och låter. Han som har funnits där i hela mitt liv, som bomull har han varit, tyst och trygg.
Det känns lite själviska att skriva följande rader, jag menar det är värre för hans "riktiga" familj. Men jag vet inte hur jag ska orka. Först mamma, sen min kompis och nu min extrapappa. Var ska jag få kraften att orka gå framåt nu? Jag är så rädd att ramla ner i det där mörka svarta hålet igen. Men vad ska jag göra och hur? Hjälp!

Ganska bra!

Jag mår egentligen ganska bra, det är bara det att kroppen gör så fruktansvärt ont. Vaknade i natt av att jag inte kunde röra mig för smärtan, fick gå ned en våning och hämta citodon. Fötterna värker. Det känns som att gå på knivar för varje steg jag tar, och ryggen ska vi inte prata om. Jag konstaterar att det är höst. Det är då min fibromyalgi är som värst. Fortsätter det såhär måste jag göra något drastiskt, för jag kan snart inte gå, och citodon kan jag inte gärna stoppa i mig innan en biltur till en skola med ungdomar, så jag får försöka stå ut så länge det går. Inte för att citodonen hjälper så mycket...
Men när jag sitter i en ställning där all smärta för ett ögonblick försvinner, känner jag att jag har det bra. Jag börjar landa med båda fötterna på jorden. Tiden börjar hinna i kapp. För trots att det gör ont i själen att inte sjunga barbershop just nu, är jag glad för mina återhämtningshelger. Jag behöver dem!

Arg, besviken och lite självömkan på det

Hur arg kan man bli på ett jävla fönster? Man kan bli SKITARG! Tro mig!
Egentligen blir jag kanske inte så arg på själva fönstret, utan det är min egen svaghet jag blir arg på. När jag inte orkar, när det trilskas och jag bara har två händer, det gör mig så arg att jag kokar upp.
När jag sen dessutom bett min far om hjälp, men blivit nekad blir jag ännu mer arg. Hade han haft något viktigt för sig, kunde jag kanske förstått, men nu ville han helt enkelt inte. I alla fall sa han inget annat. Det är så sällan som jag ber om hjälp, jag ska alltid gör allt själv, jag tycker inte om att känna mig svag, så jag biter ihop, men när jag då väl ber... Mamma hade varit här. Hon hade hjälpt mig, jag hade inte behövt be henne, hon hade bara vetat. Hon hade hjälpt till med det hon kunnat, putsat några fönster, assisterat, det hade räckt, men hon är inte här och hon kommer aldrig att vara det, och nu måsta jag fixa det själv, och jag vet inte hur jag ska kunna det och det gör mig också arg. Så idag tar jag citodon, försöker hålla tårarna tillbaka, biter ihop, och låtsas att jag har fyra händer och ingen fibromyalgi. Jag kommer att bli sängliggandes imorgon, men vem bryr sig om det? Ingen! Jo jag, men vem bryr sig om mig???

Vad säger man? Wow, tack

Förra veckan, när jag mådde som sämst, precis innan mammas urnsättning, kom det fram en för mig helt  vilt främmande människa och sa " Förlåt, men vad fräsch du ser ut, jag menar, din stil och så" vad säger man? Wow, tack!

Idag när jag kom till jobbet efter lunchen, hade precis bråkat med tonåringen och var allt annat än pigg på ett musikteoripass med 9or. Möter två tjejer som sitter och röker, de frågar hur gammal jag är eftersom de fått veta att jag har barn. 33 svarar jag och får svaret; "VA?! jag trodde du var typ 25" vad säger man? Wow, tack!

Efter jobbet åkte jag förbi systembolaget, och jodå, visst fick jag visa lägg. När hon såg hur gammal jag är, sa hon; "Men oj, du ser så ung ut" Vad säger man? Wow, tack.

Det är inte direkt många

som läser den här bloggen. Jag förstår det, jag är ju inte så intressant. Men jag undrar ändå hur folk gör, inte för att jag kommer lägga ner någon energi för att få upp läsarantalet, jag är bara nyfiken. Jag skriver här för min skull. Det här är min dagbok.
Idag regnar det, jag har huvudvärk och värk i hela kroppen efter att i panik satt in innerfönster i mitt sovrum igår, så att dottern och jag kunde sova lugnt och tryggt någonstans i huset. Vi har pratat igen, jag och dottern, hon lovar att skärpa sig. När vi går genom hennes dagar inser vi att hon inte äter som hon ska, hon hoppar över frukosten och lunchen i skolan. Sen sover hon dåligt säger hon och jo, hon bli ett litet monster utan mat och sömn, så det kanske inte är så konstigt. Nu får hon ta tag i det där med maten, så tror jag att det andra kommer av sig självt. Hon får kanske sova hos mig några nätter så att jag vet att hon kommer i säng, kan ju skylla på fönstren...
Annars är himlen inte lika nattsvart som igår, men den är långt ifrån ljus. Jag känner mig så in i helvete ensam. Ingen jag vill ska ringa, ringer, ingen jag vill ska undra, undrar.

Ensam

Jag saknar mamma så mycket. Det har liksom börjat om. Jag tappar mig själv, Igår gick jag hem lite sur en timma tidigt från jobbet i tron om att den sista lektionen uteblev, inga elever kom ju. Men jag var en hel timma sen... De kom....då var inte jag där...
Idag får jag reda ut det där.
Vänner, visst har jag det. Men ingen riktigt nära längre. Åkte hem till L igår, men där är det full rulle, och det finns inte en chans till att få prata, det är inte hennes fel, jag vet det, men jag behöver någon innan jag sprängs. Z försvinner mer och mer. Hon är dessutom utomlands hela tiden. och A har fullt upp med sig själv och hennes sorg och om du läser det här, få inte dåligt samvete, för vi har fullt upp båda två, det går åt två håll, jag finns inte heller, för att jag har fullt här.
Tonåringen har kommit in i en fruktansvärt elak period. Jag är en fitta, det är "fel på mig" det skriks och slängs i dörrar och det kanske är helt normalt, men jag är helt ensam och jag orkar inte. Tankar på att bara försvinna har dykt upp igen, för jag orkar inte. Jag orkar inte själv. Visst finns det en massa fina saker i mitt liv att vara lycklig över, men just nu ser jag dom inte. Just nu går jag på knäna. Just nu kan jag knappt andas. Just nu vill jag bara gå upp i rök.
Summan i mitt huvud blir att jag är en hemsk person, måste se äcklig ut, vara elak, lukta illa eftersom ingen vill ha mig. Visst kan jag duga till ett knull någon gång, men absolut inte mer än så nej nej, hemska tanke. Och vännerna försvinner en efter en. Kanske naturligt eftersom jag bor långt bort... men jag måste verkligen vara en hemsk människa. Och någon kommer alldeles säkert påstå motsatsen, men fråga er innan, varför. Varför sitter hon där helt ensam? med en tonåring som skriker saker till henne som de flesta inte ens vågade viska till sin egen mor. Varför???

Tomgång

Idag har jag varit till Stockholm över dagen. Har träffat min nya kvartett. Jag vet inte vad jag ska säga, men det blir nog bra, känner inte att jag är i ett läge där jag kan avgöra om det blir bra eller inte. Jag är sjuk, det har varit en ansträngande helg ändå, och hon är inte Z. Hon kan heller inte barbershop än, men det löser sig säkert... hoppas jag... Nu ska jag försöka sova, jag är så trött så trött, men hjärnan vill inte riktigt stänga av. Den snurrar på tomgång, det är jobbigt!

En viktig dag idag!

Idag var en viktig dag, en fruktansvärt jobbig dag. Mammas urnsättning. På ett sätt mycket jobbigare än begravningen, då var jag fortfarande så avtrubbad, jag hade ingen verklighetsuppfattning. men det har jag nu. Nu börjar orden "aldrig mer" sjunka in, och det gör ont. Mer ont än något jag något annat och jag blir frustrerad, för jag vill säga "Nej, det här går jag inte med på, nu räcker det", men det finns ingen som lyssnar, ingen som kan ta tillbaka. dagen har varit tung, men full av liv. Vi har skrattat och gråtit, i som är kvar, familjen. Men det finns en liten liten tagg någonstans därinne hos mig. Jag skulle så gärna vilja ha någon som bryr sig som inte är min familj. Någon som skickat ett sms, bara ett litet hjärta, vad som helst, bara jag hade sluppit känna mig så fruktansvärt ensam... Men det som var/ är så viktigt för mig är inte det för andra. och någon såndär extremt nära vän, som jag hade många av förut, det har jag inte längre, de har försvunnit med milen och livet antar jag...

Vila ch vänskap

Jag är så trött, jag behöver vila, jag behöver vara ifred jag behöver hinna tvätta, hinna städa, hinna återhämta mig. Men det går inte. Igår jobbade jag 10-16 var på en bokrelease 16-18 sen var det meningen att jag skulle gå på releasefest, men jag orkade inte. Åt chips och tittade på film istället. Pratade med en person jag bara tycker mer och mer om, en person jag vill vara nära, och vi börjar komma varandra nära, efter nästan ett år, riktigt nära. igår frågade han mig om jag var en ängel. Han börjar våga öppna upp, ett steg i taget. En väldigt fin människa är det, en blyg människa som varit med om mycket. Som har svårt med närhet.
Idag ska jag strax iväg och jobba 10-16 igen, sen kommer pappa hit, vi ska sätta upp lite lampor. Men jag har så ont, ont av min fibro. Jag vill bara ligga kvar i sängen, men det kan jag inte. Jag är rädd att jag går sönder...

Den stora tröttheten väller in

Jag försöker ihärdigt hänga kvar i de ljusa punkterna i livet just nu. Dottern och det mesta med jobbet. I fredags hade jag några fler lyckoämnen men de är borta nu. I fredags hade jag en kvartett, nu vet jag inte. I fredags tyckte jag att det var kul med musikalen, jag var stolt, nu vet jag inte längre, för se det passade inte min eventuella kvartettkompisar att jag var borta så mycket 2 månader innan tävling. Allt tjockar ihop sig, och jag är inte ledig en enda sekund förrän i december, men jag vet ju att julspelningarna kommer in då så...
På fredagen den 9/10 ska vi försöka att få jordfästa mamma, dagen efter fyller hon år och halva släkten kommer hit och vi ska "fira" Äta middag gå till kyrkogården och så. Jag måste göra detta, för min skull, för min familjs skull, men jag lider av stora samvetskval, mot min bästa vän och hennes familj, mot underbara A's bror som samma dag ska ha sin sista fest. Jag känner att jag borde vara där. Men jag kan inte. Jag måste vara med min mamma.
Jag måste sålla bort, saker som jag vill göra men som jag helt enkelt inte orkar med. Jag kan inte göra allt, för det blir på bekostnad av mig, mitt välmående, och min dotter - Det är inte OK!
Men vad ska bort?

Svårt med ord

De stannar kvar inne i mitt huvud och vill inte komma ut. Jag har börjat jobba och gjorde den första arbetsveckan 12 timmar övertid. Så himla trist. En massa strul och jag kom inte alls bra in på en av mina två nya arbetsplatser tack vara rektorn som jobbar där. Hon ska som tur är sluta till veckan och då blir det nog bättre. Så kom helgen, som blev så hemsk en helg kan bli. En av min allra närmaste vänners bror blev påkörd av en bil och förklarades död på lördagen. Pratade senare med en av mina kvartettvänner och med allt som hänt känner hon, och jag kan tyvärr bara hålla med, att hon ska ta och åka utomlands, bli en "back packer" ta tjänstledigt från jobbet ett år. Vad händer då med kvartetten? Det hopar sig. Men om nu talesättet att olycka kommer i tre stämmer, så är det väl klart för den här gången?! Ett steg framåt i taget!

Sorgen sätter sin klor i mig ännu en gång

Livet är inte rättvist och jag önskar jag kunde ta bort smärtan från en sörjande fader, en sörjande syster och en sörjande moder, alla vänner, alla som kände denna komplext underbara själ. En själ som på grund av en människas oaktsamhet bakom ratten, tagits från oss. Vad är det för mening?

Att komma ut om och om igen

Idag gjorde jag det igen. Reflekterade inte märkbart på det förrän efteråt, tänk att det som en gång var så jobbigt och svårt, nu är en fis i världsrymden. Tycker personen ifråga annorlunda är det hens problem, inte mitt. Det känns skönt att jag har kommit så långt!
Annars har jag börjat jobbat och i år ska jag ha musik på 3(!) skolor. 2 mellanstadium och ett högstadium - Pust. Försöker få ordning på alla timmar hit och dit, inte helt enkelt för en matteanalfabet som jag. Suck. Att börja ställa ordning salen är inte att tänka på än. Vet inte när jag ska hinna riktigt! Men det löser sig säkert i år med, precis som alla andra år.

Hemma vs Stockholm och Pride

Skönt att känna att man gjort rätt. När jag kom till Stockholm och snabbt ramlade in i gamla vanor, ångrade jag att jag flyttat. Jag saknar alla mina vänner så mycket. Men jag mådde sämre och sämre rent psykiskt, och nu när jag är hemma igen känner jag i hela mitt väsen att jag gjort rätt. Det är här jag ska bo, här är det lugnt tryggt och skönt och Stockholm är bara 2,5 timmar med bil bort...
Vad gjorde jag då sista veckan? Jag "prideade" förstås. Helt underbart var det, Dansade hela natten med underbara E på tisdagen och var på tjejfest under fredagsnatten. 1200 tjejer på samma ställe = Heaven :)
Jag inser också att det är dax att på nyo komma ut ur garderoben och leva som jag lär. Utan drama, bara såhär är det. Nu menar jag inte att jag inte är öppen med min sexualitet, för det är jag. Men jag måste för min egen skull lära känna nya vänner, vänner som känner/är som jag, det är "ensamt på toppen". Vet att det finns många fina RFSLare i Örebro, så jag får styra mina ögon ditåt helt enkelt, det är ju inte långt!

Dag 5

Ibland, väldigt sällan, extremt sällan träffar man personer man vet kommer att vara där resten av ens liv.  För mig har det hänt två gånger. Underbara S och min underbara vän F's flickvän. Hon och jag är som ler och långhalm. Hon förstår mig på ett djupare sätt, ett andligt sätt som ingen annan ens kommit i närheten av. Ikväll har jag träffat henne för, märk väl, bara andra gången, och det är som om vi känner varandras själar. Jag fyller i hennes meningar och hon mina. Vi har ikväll skrattat och gråtit. En underbar kväll! Jag är fylld med så mycket kärlek att tårarna bara rinner, för jag känner mig så vördnadsfull över livet, över dess svårigheter och över dess lyckorus. Den senaste tiden har jag inte haft så mycket av den sista varan, men jag tror för första gången ikväll att det kommer att gå bra, att det finns en framtid. Ett liv efter min älskade mamma. Och tårarna rinner för det med. För det är en sorg i sig att på något underligt våga släppa taget. Att återgå till livet. Att se framåt. Jag menar inte någonstans att det kommer att sluta göra ont, att jag är klar, för det kommer jag nog aldrig bli. Jag menar bara att ikväll har jag tagit ett steg till och detta tacka vare, eller iallafall med stor hjälp av mina älskade vänner F och A. Jag älskar F så mycket och jag är så glad att han träffat A och jag önskar att jag kunnat vara där för dom, i deras sorg, men
"Allting har sin tid, livet har sin gång allting är skapat skönt för sin tid, om det får ha sin tid"

Dag 4

Ja, det här var ingen favorit dag direkt. J ville ses idag, något vi bestämde i måndags. Han skulle höra av sig under dagen så skulle vi ses inne i stan och fika. Jag hade dock bestämt för att ställa in, men jag fick inte chansen, för han hörde inte av sig. Jag blev alltså ännu en gång ratad av denne man. No more säger jag bara. Jag kommer inte svara på hans dumma små försök till bekräftelse.
Annars har jag hittat lite kläder inne stan, det är iaf bra :)
Nu sitter jag och tröstäter chips och tar en öl till det. Slickar mina sår och ser fram emot morgondagens middag med underbara vänner som jag inte träffat på nästan ett år. Ska bli underbart roligt!

Dag 3

Jag kände absolut av filmpremiären från kvällen innan, är väldigt glad att jag inte hann få i mig mer rosébubbel. Hade en lugn dag och var vid 18-tiden på 3d-bio. Lite Johnny Depp är aldrig fel, mums, men jag måste erkänna att jag blev lite besviken på 3d-effekten. Efter bion gick syster och jag ut och åt. Jag åt fetaostfylld fläskfilé med tzatziki, fantastiskt gott var det. Eftersom lillasyster skulle upp tidigt och jobba, blev den en lagom kväll. En mysig kväll, vi behövde lite mysigt jag och syrran.

Dag 2

Igår gjorde jag något jag skulle ha gjort för flera veckor sedan. Jag badade och klippte Alfons (min hund) Jag klippte honom kort så han ser inte klok ut om jag ska vara ärlig, men det är nog skönt hoppas jag. Inga tovor och ingen tjock päls. Det tog hur lång tid som helst, men nu är dt gjort!

På kvällen följde jag med A på filmpremiär. Hon och hennes bror spelar i filmen, som var skitbra! Jag hade verkligen inga höga förväntningar, min erfarenhet säger att amatörfilmen kan bli ganska trista, men den här var asbra. Jag är grymt imponerad av regissören och framförallt hur han hade klippt filmen. Sen partade vi. Vi delade på 3 flaskor med rosé-bubbel och så hade jag med mig några öl, men som tur var (idag) hann jag inte med i syskonens "drickfart", så jag hann inte få i mig så mycket. Hade önskat få prata lite mer med brodern, jag gillar honom, missförstå mig rätt. Han är lite spännande, lite udda, jag blir så nyfiken på vad som rör sig därinne. Men det får väl bli en annan gång. Ikväll ska jag träffa min syster mysigt!

Dag 1

Ja, gårdagen ägnade jag framför TVn hela dagen. Hoppas inte in i duschen förrän vid 19. Det var skönt att bara slöa, jag sov så hemskt dåligt på natten, så det var verkligen behövligt.
Träffade sen E och hennes lillebror ute vid åtta-tiden. Det är verkligen speciellt att festa med unga, han var bara 23 men en gammal själ, E är bara 25 med en ung själ. Mer vild än tam, inte riktigt min grej. Jag är totalt pank, så att de kände bartentern var bra för min ekonomi. En fylla för 200 spänn, helt OK.
Ikväll väntas filmpremiär.

Äntligen tillbaka

Kom hit till Stockholm igår kväll, Söta A tog emot mig och vi drack vin och pratade en massa skit. Hade svårt att sova, halsen gjorde ont och den inpyrda röklukten gjorde inte saken bättre.
Har 200 kr på kontot och ska träffa kompis E ikväll och dricka öl på söder, vet inte riktigt hur det ska gå till, men det får väl ordna sig på något vis. Snart kommer lönen! Har blivit medbjuden på en fest imorgon, tror att jag ska följa med, fast att det är eller kanske för att det är jobbigt med nya bekantskaper, det är hatkärlek. Jag är livrädd från början och älskar det efter ett tag. T har inte hört av sig, har en liten känsla av att hon kommer att banga, men skit samma. J vill ses på torsdag, jag har inte lovat något, utan håller bakdörren öppen, vet inte om det är bra för mig att träffa honom! Bestämmer mig kanske inte förrän det är dax.

Den där extra milen

Visst är det så att man ska gå den för någon man älskar? Ingen har någonsin gått den för mig om man inte räknar min allra första pojkvän som sprang hur många mil som helst, men vi var högstadiesmå. Som vuxen, nej det är bara jag som sprungit och gjort mig till, till och med min exman gav hellre upp än gick några extra steg, kanske är det därför vi inte är gifta idag. Men jag kan inte hjälpa att undra om det är omöjligt att älska mig så mycket att man vill gå den där extra milen för mig. Jag är nog bara en tjej som man nöjer sig med. Nöjer sig med, eller har sex med. Thats it. Inte värd mer. Mina 33 år i backspegeln visar på det och inget annat.

Stockholm

Tänkte åka till stockholm och hälsa på alla mina vänner, om jag har några kvar vill säga. Ja, några vet jag ju att jag har, men frågan är om de har tid att ses också. Jag hoppas det. Än så länge vet jag att jag ska träffa T på en dejt, J på en fika, Syrran och A. Jag hoppas att jag kan få tag i några fler att hänga med annars blir det nog lite långtråkigt. Hoppas även på en massa gott vin och en massa dansade på klubbar!

Åh vad jag ska hålla på...

Kunde inte låta bli, bjöd hit P, tyckte att han lika gärna kunde slappa i min soffa som i sin egen. Allt bara för att jag vill ha mer närhet. mer hud mot hud. Behöver jag skriva att han inte nappade på mitt erbjudande? Jäkla skit. Jag vet att han inte är intresserad av något annat än en KK relation, han har varigt väldigt tydlig med det, men jag vill att han ska vilja mer, jag vill att han (el någon, vem som helst nästan) ska vilja ha mig för mer än bara sex och vänskap och detta trots att jag då inte vill ha honom som något mer själv. Jag vill bara få ett bevis på att jag duger som partner också. För som det är nu måste jag vara helt oälskvärd, för ingen vill mer än just sex och vänskap av mig. Och det är ju förvisso bättre än enbart vänskap, men helt ärligt så suger det. För jag vill ha en riktig relation! NU! Jag är så dödligt trött på att vara ensam, att jag är på vippen att bli riktigt bitter och det mina vänner vinner man inget på, jag vet!

Mysig trygg famn

Det är allt jag vill ha. Varför är det så svårt? Varför kan jag inte bara bli kär? Varför kan han inte bara bli kär? Vi skulle vara så bra tillsammans, han är så jordnära, så trygg, någon som säger ifrån, som jag inte kan köra med, någon som jag är totalt mig själv med, någon jag känner mig lugn och trygg med. Så varför? Vad är det jag letar efter. Är det en utopi? Finns inte det jag söker? Jag vet inte ens själv vad det är, men jag vill bli hänförd, bortförd, tappa kontrollen och ändå känna mig trygg, går det ens ihop?
Jag vill bara inte vara ensam längre, men det är nästan som om det är jag själv som står i min väg. Som om jag inte tillåter min känslor att blomma ut. och det värsta är att nu har jag träffat min "like" Han är precis som jag när det kommer till känslor. Trött på att vara ensam, men hittar inte den där gnistan med någon, och detta gäller mig med. Det är skönt att kunna prata ärligt och öppet med någon...men...då vet man ju också.

Friends with benefits

Igår på morgonen hörde jag av mig till P. Jag kunde inte hjälpa det, det var som om min kropp gjorde det åt mig. Jag var dock ganska smidig om jag får säga det själv. Jag bjöd in mig på en kopp kaffe och det var supertrevligt. Han bjöd mig på middag och film på kvällen och jag tackade ja. Åkte hem, tog emot söta A och hennes mamma på en fika och tog cykeln tillbaka. Han lagade tacogratäng och vi åt och pratade länge. Det finns nästan ingenting vi inte kan prata om, om det bara fanns en liten gnista skulle det vara perfekt. Jag är så avslappnad när jag är med honom, behöver inte vara någon annan än mig själv, helt underbart! Efter middagen tittade vi på film. Vi låg nära i soffan och han hade sin hand på min arm och det var så mysigt med närhet, hud mot hud, avslappnat mysigt. Efter filmen hade vi sex. Vi hade "förspel" i säkert 2 timmar så själva sexakten varade inte så länge, men oj vad bra det var. Vi klickar verkligen precis överallt utom i hjärtat. Och det är helt ok med mig. Just nu är det vad jag behöver. Närhet, värme och lite "låtsasihop" Självklart hade det varit bättre med "the real thing" men jag hittar inget sånt just nu, så det här duger bra undertiden! Jag har skaffat mig en KK

Anspänning

Nu är det över. Inser att det har varit en större pärs än vad jag insett i förväg, men jag känner det i kroppen nu. Jag är helt färdig.  Underbar A har varit här sen i onsdags, det har varit mysigt på alla sätt och vis, men det blir en anspänning att ha gäster, så är det. dessutom har vi varit uppe tidigt och vakna sent och det tär på kroppen även det. På detta har dottern konfirmerat sig i helgen. Inte nog med att detta sker utan min älskade mamma, jag har dessutom haft 30 personer på fika och 15 på middag. Puh! Tur att A var här och kunde hjälpa mig, jag fattade nog inte riktigt hur mycket jobb det var. Avslutar lördagen 14.30 och är i kurkan 09.30 på söndagen. Går en mils promenad och somnar gott på kvällen, den första på länge. Efter att A åkt hem idag, gick musten ur mig totalt, men det var ju bara att fortsätta. Packa husvagn  och tvätta för imorgon sticker vi till kusten! PÅ allt ovanstående har jag ju hela veckan dragits med en nackspärr. Jag känner fortfarande rejält av "urssprungsontet" och är livrädd för att det ska komma tillbaka. Skulle behöva gå till en massör några gånger för att mjuka upp tror jag. Men vem 17 har räd med det? Inte jag iallafall! Kontot säger 100 kr och till veckan ska vi till G-Kås i Ullared. Undrar hur detta ska gå till? Mina sista besparingar kan nog få sig en törn...

Visste det skulle bli jobbigt...men

Så här illa? det gör så ont att inte ha mamma här just nu. Imorgon är det konfirmation för min dotter och mamma missar det! Jävla skit!

Nackspärr och städning = sant?

Ja, jag har nackspärr och ja, det gör skitont. Kan jag låta bli att städa för det? Nej! Kan jag låta bli att hjälpa min 97-åriga farmor med att bära bort den gamla soffan (det var den nya som gav mig spärr) Svar: nej :)
Idag har jag fixat till biblioteket som nu också är ett mysigt gästrum för underbara A som kommer imorgon! Jag längtar så! Det ska bli så mysigt!

Flyttat

Ja, nu är jag flyttad, här kommer jag att vara mer skyddad tror jag. Någon som jag inte vill dela allt med, har hittat min blogg, därför har jag nu flyttat och krånglat det lite för eventuella "letningar" hoppas det fungerar! Välkomna hit då :)

Typiskt

varför är jag inte förvånad. Ligger här med varmt omslag runt nacken och ned på ryggen. Jag har så ont att jag emellanåt får panik. Idag skulle jag åkt med en massa skräp till återvinningen. Jag skulle ha burit upp 4 flyttkartonger. Bakat kakor. Vad har jag kunnat göra idag? Jag har fått en massage och läst. Thats it. Om några dagar kommer söta A, just nu har hon ingenstans att sova, för där är så rörigt. Men ännu värre är att om mindre än en vecka kommer det över 30 personer hit på konfirmationsfika och jag är inte ens i närheten klar... och nu kan jag inte göra ett skit. Hur typiskt är inte det?

AAAAAAAJ!!!!

Jag har fått nackspärr och har hemskt ont. mina starka värktabletter är slut och just nu ligger jag och försöker värma med en varm flaska, det är mest bara hårt! men jag har nästan panik. fina S med familj var här förut och hon masserade mig, tydligen skiljer det ca 3 cm i höjd på min "ryggfileer" konstigt att man får ont?? hon kommer tillbaka imorgon och försöker lösgöra lite till. underbart! hoppas nu bara att jag kan sova!

Flyt?

Jag kämpar på för att hitta några små korn av positivism i mitt liv just nu, men nu ger jag upp. Allt ta mig 17 strular. Nu var det dax att köpa biljetter flr helgens roligheter, men som tur var ringde jag för att dubbelkolla med mina vänner jag skulle gå med så det inte var något knas, och de ställer in. Båda två. Så nu ska jag än en gång  sitta ensam. Så jävla kul liv jag lever. Funderar allvarligt på att göra något åt det.

Regn

idag är jag så jävla arg! Jag fullständigt kokar inuti. Varför i helvete kan det inte få rulla på lite. Har jag inte haft tillräckligt med motgångar? VA?

Poolhelvetet är efter dagarna 3 tillbaka i sin ursprungskitighet, efter att tim brandkåren varit här och hjälpt till att pumpa utr det sista vattnet. Vad händer? Jo värsta sortens åskoväder kommer.
Mormor ringde. Hon gråter och är jätteledsen. Hennes bästa kompis har dött. Vad fan?!!!!
Dottern är ett jävla monster som beter som en bortskämd snorunge.
Pirret i magen fortsätter, men självklart är hen inte singel!

vad har gått bra idag?
Jag har bockat av 4 saker som måste göras innan konfirmationen. Alltid något!

Butterflies

Ja, idag fick jag det. Helt otroligt. Jag känner inte personen ifråga. Hen har ett väldig kreativt jobb och har hjälp mig med en sak, en sak jag har betalat hen att göra. Hen är riktigt snygg, "way out of my league" Men jag har väl vart som jag brukar, det vill säga ganska flörtig. Hen har ett så fint leende och idag när vi träffades för att avsluta våra business, fick jag fjärilar i magen. Nu är vi vänner på FB, och bara för att jag kanske är lite intresserad "på riktigt" kommer jag inte våga göra ett skit. Vad 17 är det med mig. Jag kan flörta upp vem som helst som inte betyder något för mig inte på den fronten iallafall, men om jag känner något, eller till och med bara kanske känner något fegar jag ur totalt. Jaja, vad är väl en bal på slottet?!

Saknad

Min mamma, min älskade mamma, jag saknar dig så mycket. Det gör så ont. Jag har tappat farten nu när jag inte jobbar längre. Visst är det lite skönt att vara ledig, men alla känslor kommer tillbaka. Alla de där jag puttat undan för att orka leva. Vem ska jag dela mina tankar med nu? Du var mitt allt mamma. Jag behöver dig så mycket, det finns ingen i mitt liv som kan ta din roll, och då pratar jag inte om din roll som mamma, utan din roll som vän. Jag kunde prata med dig om allt, ibland tog det lite tid att få fram orden, men nu har jag ingen att ge orden till, och jag känner mig så vilsen och ensam. Kan du inte komma tillbaka? Varför var du tvungen att dö? Varför nu? Varför???

Ensam, ensamhet

Jag vill så gärna ha en famn att kryp upp i. En stor varm famn där jag kan slappna av och gråta. Jag behöver gråta jag har så mycket sorg i mig att jag går sönder. Men jag kan inte. Jag vill ha en partner! Någon som älskar mig precis för den jag är. Någon som kan ta mina egenheter och som inte sticker när det blir jobbigt. Någon som är trogen mig och som jag älskar mer än något annat på jorden (förutom min dotter förstås)
Det finns inga sådana personer i min närhet. Jag träffar bara upptagna män och kvinnor. Varför? El män som inte fixar att det är tungt i mitt liv nu. Som bara orkar lyssna utan att få panik. Träffade en människa igår på festen som idag sa att jag som är så fräsig inte borde ha några problem att hitta någon. Men det har jag. Alla bra verkar redan vara upptagna.
Dagen har jag spenderat iförd min pyjamas tittandes på film. Nu börjar den 5e och jag är bakfyllekåt, men har ingen lust att göra något åt det. Jag behöver närhet. Hud mot hud, andetag i mitt öra.

Midsommar

En riktigt bra midsommar blev det. Började med ett fint bröllop. Hade sedan mycket trevligt på festen. Träffade min gamla kärlek E. Han och hans fru var där. Han sa att han ville att vi skulle börja umgås igen, att jag är en av hans bästa vänner och att han saknar mig. Jag kunde inte annat än hålla med, så det där ska jag ta tag i.
Senare blev det lite fyllehångel vid bryggan med P. Shit vad den mannen kan kyssas. Ska däremot inte ta det längre än så. Han har sambo och två söta barn. Men inatt kändes det som en bra idé. Knas.
Känner mig trasig idag, har inte haft en sådan baksmälla någonsin tror jag. OPn vid 04-tiden var mycket onödig! men jag är nljd. Jag hade trevligt och dansade mycket!

Lite trött

Jag är lite trött på att blogga just nu. Det händer bara en massa konstiga saker i mitt liv och en massa tragiska. Hittills i år har jag förlorat två släktingar och min mamma. En av mina vänner har blivit brutalt nedsparkad av tre idioter i huva efter en fotbollsmatch, och är precis tagen ur respiratorn, min chef har fått en stroke, min kollegas bebis har dött i plötslig spädbarnsdöd. Min andra kollega har spenderat mer tid på sjukhus under våren än hemma, i mystisk magsjukdom. Det är helt okej med mig om det lugnar ned sig nu!
inte konstigt att jag är trött. Att orken inte orkar till att hålla ordning i hemmet. Nu är det så stökigt att jag vägrar ta hem folk, det är pinsamt! Får bli morgondagens projekt.

Annars har jag inhandlat ett rött 50-talfodral till bröllopet på midsommarafton. Det känns tomt i plånboken, men shit vad snygg jag känner mig i den! Nu måste jag bara hitta skor också...

Hemkommen tom och rädd

Skönt att vara hemma, men en timma efter hemkomst fick jag ett samtal som jag önskar att jag inte fått. I fredags fick min chef en stroke och han kan nu inte prata. Han kommer att vara borta länge, om han kommer tillbaka. Jag är så ledsen och lider med hans familj, men framförallt om jag ska vara riktigt ärlig är jag rädd. Rädd för vad som ska hända nu. Med jobb och allt. Jag vet inte. Det löser sig nog, men det är läskigt!

Cypern here I come!

Ja, nu ska vi strax åka iväg, lite lunch först bara. Jag inte antog ett enda av de erbjudanden jag fick i lördags men jag har ändå fått nytta av dem. Mitt självförtroende har påpassligt fått sig en rejäl duns framåt och jag har till och med inhandlat en bikini. En blå 50tals inspirerad med vita prickar. Super söt!

Utstrålning

Jag vet i fan! Det måste typ stå "knulla" i pannan på mig. Den här kvällen tog alla jävla pris i världshistorien. Jag har fått så många förslag att jag till slut nästan tog illa upp, stackars "gamla" C som blev sist. Trekant, fyrkant, Flatsex och hetero, alla egentligen ganska söta och lagom pådrivna men tillsammans -  Shit, andas! Det blev helt enkelt lite för mycket! till och med för mig, dock ska jag inte sticka under stolen med att jag njöt av uppmärksamheten! men tillslut gick jag undan. Det blev bara för mycket !

Ensamhet

Jag vill inte längre. Jag vill veta att jag inte kommer att leva mitt liv helt solokvist. Jag har inte bråttom, jag vill bara inte förbli ensam. Jsut nu känner jag mig lite lättflörtad. C, J, T alltid någon på gång, Men C - nope J - en gång är ingen gång, två gånger är ett misstag så, det kommer aldrig att hända. då återstår T. Jag vet inte vad hon vill riktigt. Har svårt att läsa av henne. Är hon ute efter vänskap eller något annat? och vad vill jag?

Semester!

Det är så himla härligt. Jo jag ska jobba lite när jag kommer tillbaka. Har ett möte med IT-killen angående skolans nya hemsida samt en broschyr till museet, lämnade den första versionen för titt idag, så det kommer bara att vara smågrejer att fixa.
Efter jobbet, skyndade jag mig ner till smyckesverkstaden och beställde en liten sak, återkommer om detta i framtiden. hälsade på tjejerna i Bröllopspalatset och gick till systemet för att inhandla den obligatoriska sangrian. Man kan inte starta semester utan sangria. Jag köpte två flaskor. En till mig, och en till kära far som går imorgon han. Just nu känns allt så himla bra. Försöker hänga i den känslan ett tag!

Snart semester!

Bara tre dagar kvar att kliva upp tidigt. det gör det lite lättare på något vis. Ska bli skönt att lämna allt en vecka och fokusera på på familjen. Jag skriver inte så mycket om den nu, el mamma. Jag kan inte. Jag borde, jag skulle vilja, men jag kan inte. Det blir bara banala fåniga tjej och killgrejer, och jag blir lite trött på mig själv om jag ska vara ärlig. Men men. Skit samma. Det är det som kommer ut nu, då får det vara så!

Jag är lite orolig för bröllopet på midsommarafton. P, som var en av de jag kysste på min födelsedag, har återigen börjat visa intresse på "fel sätt" Han ska vara min kavaljer för kvällen, och till bordsherre kommer ingen mindre än C sitta. Så det här kan ju bli hur mysigt som helst.

Sen är J helt sjukt på, han vill verkligen komma hit, och det är ju smickrande, men jag är helt likgiltig om jag ska vara ärlig. Borde nog avstyra det hela, men...jag vet inte, jag kan inte riktigt.

Vacker

Han dyker upp C i mitt huvud lite då och då. Jag är inte kär, det tror jag inte i alla fall, för om jag vore det, borde jag få panik eftersom vi inte hörs av överhuvudtaget. C är en vacker människa...på insidan. På utsidan är han en 40+are med gubbmage och skägg, en det är något jag dras till som jag inte kan låta bli, det måste vara insidan eller? C och jag har känt varandra så länge att jag inbillar mig att det inte kommer att vara konstigt mellan oss, om vi fortsätter såhär, det skulle ju i så fall vara om en av oss trillar dit men den dagen den sorgen. Nu trivs jag som det är. Uppskattning.
Det finns dock en människa som jag tänker på lite oftare än så. Låt oss kalla henne T. Vi träffades för någon månad sen. En mysig puss, inget mer. Nu har hon bjudit mig till henne i sommar, så att vi kan träffas och se. Hon är skitsnygg! otroligt vacker, på utsidan och insidan. Hon har varit gift och har två barn. Om jag skulle beskriva min drömtjej, skulle hon se ut som T, jobba med det T jobbar med och troligtvis vara så som jag tror T är. Hon är dock lång som tusan och det är inte jag. Den som lever får se. Självklart åker jag och hälsar på om vi kan få ihop våra scheman. Om inte annat kan jag ju få en ny vän.

just det

Vi hade ju förstås sex inatt C och jag. Det kan nog bli riktigt bra med tiden, dock var vi alldeles för onyktra och trötta, så det var väl sådär, men det var skönt med närhet! Det var längesen jag hade sex på fyllan inser jag, och nu kommer jag ihåg varför... :) Jag har ju ta mig fan ingen känsel alls då...

Trött är bara förnamnet

Jag måste inse att jag inte är 15 längre! Två körfester på samma kväll och efterfest när man ska upp tidigt är lite överdrivet. C gick hem vid 04 och nu sitter jag här och äter frukost bestående av gårdagens lunch. Älggryta. Det är det enda sätter att nyktra till på, äta ordentligt! Jag har i alla fall ingen huvudvärk och det är ju tur. Ska snart sitta på en högkyrklig konfirmationsmässa, bästa kompisens son är huvudperson. Jag tror att jag plockat fram allt jag behöver ha med, present, lite saker dottern behöver och medicin, men har glömt inhandla ett kort, så det får gå ändå. Nu måste jag sätta lite färg i ansiktet och ta en promenad med lillvovven.

Utrensning

Idag har jag haft mormor & morfar på besök. De har hjälpt mig att såga ner 7 träd och 2 buskar, min tomt ser ut som ett kalhygge. Imorgon ska det köras till tippen. Nu ska jag hoppa in i duschen, ikväll ska jag på middag hos farmor, det ska blir mysigt om än inte värsta sortens partaj. Får ta igen det imorgon!

Löper?

Alltså detta är inte sant, el jo sant är det ju, men jag kan knappt själv förstå det. Idag kom det en ny stjärna in i mitt liv. Efter kvällens konsert, var vi några som gick ut och åt. jag hade bilen och drack således bubbelvatten. Stjärnan för kvällen (som oxå var nykter), kom nästan samtidigt med mig, och hon satte sig bredvid mig till bords, jag var ärligt talat lite blyg i början, men snart kom samtalet igång. Jag blev trött ganska fort och tog en lite tillbakadragen roll, satt mest och lyssnade på alla kollegor som pratade, Då och då mötte jag stjärnans blick,  som blev längre och längre, tillslut drog hon mig intill sig, och satt och höll om mig framför alla de andra, först som en skämt, men sen tog hon aldrig bort handen, hon satt och pillade på armen och var allmänt mysig, fan det är skillnad på tjejer och killar det bara är så.
Min underbara vän Z undrade om jag löper då dessa tidigare nämnda män, står på kö, och nu börjar jag nog undra samma sak. Vad 17 är det jag utstrålar egentligen? men stjärnan kan få komma hit och mysa vilken dag som helst!

Min lediga kväll...

ja, inte blev den ledig inte. Nä genrep inför morgondagens stora konsert med över 1000 medverkande. Så bli så coolt! och jag ska leda dans, snacka om att jag utmanar mig själv!
Den här veckans jobba ser ut som följer:
Måndag: lektioner och möten 10-16.30, sjunga kör 19-21.30
Tisdag: lektioner 8.20-9.20 leta steppskor som försvunnit, köpa konfirmationspresent, jobba genrep 16.30-19.00, hämta andra steppskor och leverera till hon ska låna dem.
Onsdag: jobba med Rising stars 7.30 - 22.30 sen middag med gänget.
Torsdag: lektioner 8-11 sen agera chaufför, till farmor kl 11.30 samt 16, sen till pappa 17.30 och mitt i natten
Fredag: möte 10- 11 Sen måste jag ta tonåring och shoppa lite, samtidigt kommer mormor&morfar och ska hjälpa mig att såga ned några uschlingar till träd som står på gården. På kvällen middag hos farmor
Lördag: fortsätta slita i trädgården, jobba kör/fest 17 -  ? (förhoppningsvis en liten efterfest i min säng sen)
Söndag: sova!

Tur att det finns någon som går utanför ramen

Nu är det sagt, out in the open, kirrat och klart. Vi är tända på varandra och ska ses...snart... Blev en konstig bilfärd både in och hem till kören idag, men mysig, och lite pinsam. Först var det skämtsamt snack, men sen så blev det allvar och sen blev det lite generat. På hemvägen var det som vanligt men vi var tvungna att ta lite i varandra, det är mysigt! Snart så!

ja så dängade jag ju hem en av de största rollerna i musikalen oxå :) Härligt!

Epidemi?

Vad fan blir det (ursäkta min franska) Satt i godan ro vid Facebook när Han hörde av sig, frågade om jag vill bjuda honom på kaffe, och det kunde jag ju förstås göra, inga problem. När han kommer så pratar han bara sex är helt klart ute efter ett KK. Själv var jag inte lika upplagd på det, dels eftersom han var så jävla plump, dels för att dottern kunde komma hem när som helst och dels för att jag definitivt inte var tillfixad för partaj i de nedre regionerna.
Går det en epidemi? helgen då alla gamla hör av sig och vill tillbaka. Vad fan bli det?

Morgonmys

Sitter nu med en kopp kaffe. Jag hör fåglarna kvittra utanför fönstret, det är blå himmel och dottern ligger fortfarande och sover. Mysigt!
Försöker analysera mig själv, hur jag tänker när det kommer till J. Jag är verkligen inte intresserad, han brände mig så hårt genom att bara försvinna, utan ett ord. Men samtidigt, han är så fin, så sexig, så omtänksam (jag inte precis just då på slutet förstås) Men vill jag verkligen kasta mig in i det där igen? För jag känner inte på något vis att jag kan slappna av och tro att han ska stanna den här gången. Samtidigt, borde jag ge det en chans eller är det dömt att misslyckas? Vill jag bara göra igen? Betala med samma mynt? Många frågor med inga svar!

Jag blev bjuden på inflyttningsfest igår, om tre veckor är det. C kommer dit. Vi är även bjudna på samma fest nu i helgen, men jag måste gå på avslutningsfest för min kör. Så det bli inget med det. Attans!

J ångrar sig!

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Idag ställde jag honom mot väggen och frågade vad han håller på med. De sista veckornas smicker, vad vill han. Jo han vill ha mig tillbaka, han ångrar att han lät mig gå. och jag som inte kan låta blir att smickras sa att vi kan ses senare i sommar. Han har inte träffat någon efter mig, inte ens för en kväll. Han har alltså inte haft sex sen mig, och det är fan lång tid! Men jag gjorde klart för honom att jag träffat andra. Men att jag inte träffar någon nu, och det är ju sant, men det betyder inte att det är fritt fram för J inte.
Jag har nämligen ett litet dilemma som jag skäms för. När jag fyllde år så råkade jag ju hångla med tre av mina bästa killkompisar, hur 17 det gick till undrar jag fortfarande. En av dessa tre har jag kommit på mig själv fortsätta flörta med, jag kan lixom inte låta bli. När han är i närheten vill jag bara ta i honom. Nu den här helgen flyttar hans tjej sen 100 år tillbaka. Och fick jag välja skulle han vara här nu och hålla mig sällskap! Men här kommer dilemmat jag skäms för. Han är så ful! Jag skulle skämmas att presentera honom och jag skäms för att jag känner så! För egentligen tycker ju inte jag att han är ful, jag tycker han är skitsöt, men med andra glasögon...

Intensivt

Ja, det är bara förnamnet idag. Tidningsintervjun kändes konstig, men jag tror det gick bra. Det var värst när han skulle ta kort. Jag hoppas jag blev snygg! Började i min gamla kör idag igen. Fan, de har lagt av sig en del. Det fattades två nyckelpersoner och det märktes väl! Nästa vecka kommer Monika Forsberg och ska ha auditon för några roller inför den kommande musikalen, lite pirrigt tycker jag som inte har jobbat med henne förut. Men kul ska det bli! Hoppas jag får en roll!

Tomt och tyst

Nu är det gjort. Begravningen var så fin, jag är så nöjd, men den var som i ett töcken, jag hoppas att jag ska kunna komma ihåg mer senare, för nu är det som i en dröm. Jag kunde inte förstå att hon låg där, mamma, i kistan med alla vackra blommor runt sig. Jag kan fortfarande inte ens i min vildaste fantasi förstå att jag aldrig mer kommer att få prata med henne, krama på henne. Hon saknas mig så, och det är framförallt pratet jag saknar om jag nu måste peka ut något speciellt. Det finns inget som kommer att kunna ersätta våra samtal. det finns ingen jag kommer att kunna anförtro mig så till. Vem är jag nu? Hur ska jag gå vidare? Varför är det så tyst? "Alla" hörde av sig första veckorna, sen droppar de av en och en. Nu är det bara tyst. De säger att i livskriser visar det sig vilka som är de riktiga vännerna, och ja, det vet jag nu. Några finns hela tiden, andra på avstånd, några inte alls. Men just nu är det bara tyst och i morgon ska jag "vara som vanligt" igen. Men hur ska jag kunna det när jag inte längre vet vem jag är???

Sjukskriven

Resten av vecka med. Det känns skönt, då kan jag slappna av.

Bröt ihop totalt

Stannade hemma! Underbara L kom hit och drack kaffe. Hon sa precis det jag behövde få höra, att jag får sörja på mitt vis och att det är helt OK att stanna hemma från jobbet när man mår och känner som jag. Tack! Var skulle jag vara utan mina underbara vänner??

Helvetesveckan börjar

Efter en uttömmande helg, börjar allvaret. Den värsta veckan i mitt liv hittills. Jag gråter mest hela tiden och är i valet och kvalet om jag ska orka gå iväg till jobbet. Dottern har brutit ihop och är hemma idag, men förhoppningsvis tar hon sig iväg imorgon. Mitt värsta är om jag inte kan hålla ihop det inför mina elever. Men det är "lätta" lektioner idag. Redovisning på förmiddagen och prov på eftermiddagen, men ändå. Än har jag inte bestämt mig.

Alla säger att jag ska jobba att det är bättre för mig, hur vet de det? Det kanske känns bättre för dom, men hur vet de vad som känns bäst för mig? Jag kämpar med att låta de andra sörja på sitt sätt, jag har stått ut med ursinne, irritation och bortschasningar, men jag då? Är det meningen att jag bara ska stå ut med alla andra? Mina behov då? Jag har redan en person extra att ta hand om. Kan inte jag då få sörja på mitt sätt? Jag har inte ett jobb där jag kan sitta bakom ett skrivbord och stirra. Jag ska vara på topp och köra en show, vara full av energi, vara rolig och känslosam. Jag har ingen möjlighet att stänga av. Det funkar inte så med musik.

Vilken helg!

Jag är så lycklig över kvartettens framgångar i helgen. Nej, vi långt ifrån peakade på scenen, en massa nerver kom emellan, men det räckte ändå till en 5e placering, och det mina vänner är inte dåligt alls. Vi tog dock vår revansch senare, när en av världens bästa kvartetter bad oss att sjunga för dem, och alla som för mig räknas till de allra bästa och viktiga (ja, några fattades förstås) var där, och då peakade vi som aldrig förr. Vi fick så mycket lovord att jag nästan hoppade ur kläderna av lycka. Ord som Awsome, och exquisite, fick vi höra, ni borde spela in en skiva, det här är det bästa jag har hört och så vidare. När jag vaknade på lördagmorgonen, kunde alla helt plötsligt mitt namn och jag fick hälsa  och le på alla jag mötte. Vi har fått en ny coach, en av de där som är så bra att han kan välja själv vilka han vill coacha, och han vill coacha oss, så vårt lilla team av en person har utökats med 100 %. Men inte bara våra två underbara coacher hjälper oss utan vi har fått en hel stab av anhängare, det känns helt otroligt. Jag är så stolt.

Våra andra kvartettvänner rönte större framgång i tävlingen, no 4 och no 3. Jag är så stolt över dom också. De var så värda varenda liten poäng. Skönt att deras nerver höll, när inte våra gjorde det.

Dan före dan

Ja, imorgon åker jag till Västerås för de Nordiska Mästerskapen i barbershop. Jag har lite att pyssla med innan dess. Köpa strumpbyxor, planer upp min kör's rep och meddela dem vad de ska hitta på.när jag är borta, hämta kläderna hos sömmerskan och framförallt packa allt jag kan tänkas behöva ta med mig. Försökte boka p-plats idag, men det var fullt. Är lite irriterad över att jag ska ta med mig så mycket saker just nu, för det hade blivit sååååå mycket billigare för mig att åka buss eller tåg. men men, nu är det som det är.
Försöker ta en sak i taget, men kan inte hjälpa stressa lite över nästa vecka, det är så mycket som ska hinnas med. och jag vet inte riktigt hur det ska gå till, den riktiga ångesten börjar komma krypandes, jag kan inte för mitt liv begripa att jag (vi) ska begrava min mamma nästa fredag. Att jag ALDRIG någonsin kommer att få se henne igen, min underbara mysiga omtänksamma, rättvisa mamma. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. jag vill ringa till henne nu, och berätta om min vecka, jag vill att hon ska få veta hur det går för oss i helgen. Jag vill inte att hon ska vara borta - JAG VILL INTE!!!!!

...och hungrig

Funderar på om jag har mask. Åt nyss och är redan hungrig igen. Tycker att det har varit såhär ett par veckor nu. Snart kommer jag väl inte i mina scenkläder...

Trött är bara förnamnet

Jag vet inte att jag någonsin varit såhär trött. Sitter nu på jobbet och inväntar min första av två lektioner för dagen. Senare ska jag få håret rosifierat igen, så det är snyggt till fredagens tävling. Mycket händer, och jag orkar sådär bry mig. Ska titta över noterna på ett ställe en sista gång, annars är det bara att köra på. Musik till begravningen ska jag fixa under veckan oxå. Solosångerna är klara, det bli "Come give me love" av Ted Gärdestad och "Till dig" av Monica Dominique. Det blir bra! Som utgångsmusik blir det "Tröstemusik" av Björn och Benny. Men sen vet jag inte, tror det ska vara två psalmer och så ingångsmusik då. Så en dejt med kantorn ska jag fixa till under veckan.
Trött så jag mår illa hela dagen. Skulle nog lätt kunna sova dygnet runt. Ny medicin hjälper inte direkt till... Nu jobba!

Knarkarkvart

Mitt hem ser ut som en knarkarkvart. På fredag kommer kvartetten och jag har inte den blekaste hur jag ska kunna hinna (och orka) få ordning på hemmet till en någon sånär standard. Den nedre regionen är inte i katastrofläge, men den övre! och eftersom de ska sova kvar så behöver de ju självklart tillgång till den övre våningen, så det är bara att bita i det sura äpplet antar jag. Får städa järnet mellan läkarbesök och möten på fredag. S U C K !

Irritation?

ja, det sammanfattar nog mig idag. Jag har jobbat, det gick bra, men jag  har haft grymt ont idag, så när jag kom hem tog jag en tablett. Bytte tyg på två stolar, men så tog häftstiften slut till den tredje. suck. Satte mig utmattad i soffan, tvärsomnade. Vaknade av att jag frös så in i norden, har nu tvingat i mig lite lunch, men fortsätter att frysa som en tok. och är tröttare än tröttast, då kommer den lilla irritationen krypande uppför ryggraden som en förgiftad mask. Fy vad jag ogillar irritation.

Upp och ned

Allt är "uppochnedvänt" och ändå läskigt mycket som vanligt. I onsdags kom mina allra käraste barndomskamrater hit. De bjöd på Rosé och en jättegod sallad. Skärtorsdag hos pappa, stannade bara en kortis, dottern var lite dålig (förkyld) Långfredagen gick snabbt, blev inte alls som jag planerat. Inte en enda sekund, avslutade iaf kvällen med att gå på "Tunet" Nästan alla jag känner här var där, och jag fick en gratisbiljett, några lokala band som spelade, det var ganska trevligt. Igår firade vi pappa lite som fyller på måndag. Rätt var det var ringer det på dörren och några söta påskkärringar står utanför. Två pappor står och trycker och jag tycker mig känna igen den ena. Inser snabbt att det är en kär gammal vän som jag helt glömt bort. Jag var så kär i honom i tonåren, men alldeles för feg för att erkänna det, han var nämligen en liten knubbis och tillhörde inte de coola som jag tillhörde. Fy hur jag var i tonåren. Men nu stod där en av de vackraste människor jag någonsin sett, wow säger jag bara.
Ikväll åker jag till moster i Motala och imorgon till mormor och morfar i Boxholm. Jag riktigt längtar efter dom! Synd att det är så långt! Längtar oxå til pappa får se hans födelsedagspresent. Vi har slagit på stora trumman, men så fyller han ju också 55 papsen.

3

Pappa, syster och jag. Det är bara vi nu. Bara vi. Dröjer innan jag orkar skriva igen tror jag...

Att gå waaaaayyy utanför sin comfort zone

Ja, det har jag gjort idag. Jag har haft 3 dansklasser från en scen. Fatta vilken stor jävla seger det var!! Jag som hatar att dansa framför folk, som känner mig ful och tjock och som vet hur det ska gå till, men har en kropp som inte lyder längre, inte som den gjorde innan jag blev sjuk i alla fall. Jobbigt. Men idag fick jag ta tjuren vid hornen och gå upp och bara köra. Min strategi var nog egentligen ganska dum, stoppade huvudet i sanden och låtades som om det inte skulle  hända, att det skulle gå över. Kollade inte på filmen med danserna jag skulle lära ut (5st) förrän kvällen innan. Kanske lite väl, men det gick bra, och jag kom ihåg så pass mycket att ingen märkte att jag inte kunde.
Imorgon kommer jag inte kunna röra mig, känner redan hur det börjar värka i musklerna, men det var fan värt det! Nu är jag nöjd med dagen, och tar ett glas vitt vin i soffan :)

Jag har aldrig gjort någon lista förut :)

1.Det första du tvättar i duschen? 
Håret :)
2. Gillar du kaffe? 
Det finns inget bättre när man vaknar på morgonen än en nybryggd kopp kaffe
3. Hur mår du just nu? 
Efterjobbettrött, Men jag mår bra :)
4. Vad är sista bokstaven i namnet på personen du har en crush på? 
Jag har crusch på så många. L eller S eller kanske Y, men vad är en crush egentligen? Ingen av dem skulle jag vilja ha mer ä en crush på.
5. Berätta om din senaste dröm: 
Jag drömde om L i frågan innan,  att han var en tant...???
6. Skulle du kunna äta din favoritmat under en hel månad utan att tröttna på det? 
Jag har inte en favoriträtt, så ja :)
7. Vad vill du ha just nu? 
En massa pengar att anställa hantverkare för-
8. Har du räknat till 1000 någon gång? 
Nej det tror jag verkligen inte.
9. Biter du i din glass eller slickar du bara på den? 
Slickar.
10. Använder du smileys? 
Ja
11. Har du träffat någon kändis? 
Ja, flera, och de är människor de med :) inget märkvärdigt måste jag säga.
12. Gillar du keso? 
Ja, men inte den laktosfria varianten, så nu blir det mycket sällan jag äter det.
13. Vilken låt hade du sist på huvudet? 
oj massor, har precis haft enseblespel med 7 gymnasiegrupper.
14. Hur många länder har du besökt? 
hm, Sverige, Norge, Danmark, Finland, Grekland, Frankrike, Polen, Tyskland, USA, Filippinerna, och Thailand tror det är alla. 11 då.
15. Är dina föräldrar stränga? 
Ja
16. Skulle du kunna hoppa fallskärm? 
Aldrig i livet. Skulla inte hända, är alldeles för höjdrädd för det.
17. Glittrar någonting i ditt rum just nu? 
Jag :)  Sitter ute på min veranda så solen glittrar måste jag säga.
18. Brukar du hyra film? 
Det händer
19. Var kommer du vara på lördag? 
Hemma hos mor & far och äta middag.
20. Var du med och upplevde när World Trade Center föll i NY? 
Jag var hemma och öluggade, min dåvarande man ringde mig och sa att jag skulle sätta på TVn, vilket jag gjorde, precis när det andra planet kom...
22. Vad åt du till lunch? 
Hamburgare, som jag stekte själv av nötförs
23. Har du lockigt hår? 
På vissa ställen...
24. När grät du senast? 
Igår, tack och lov, det satt långt inne.
25. Har du gått in i en vägg någon gång? 
Ja, en sån där "låtsasvägg" fick en depression helt enkelt Sen har jag sprungit in i en bildörr med huvudet först, gills det?
26. Favoritårstid? 
Sommar
27. Vem höll du senast i handen? 
Peter.
28. Sover du med TVn på? 
Nej
29. Tycker du att du är gammal? 
Ibland.
30. Är du mörkrädd? 
nej, jag känner mig trygg i mörker.
31. Gillar du ditt liv just nu? 
Vissa dagar älskar jag det, andra dagar hatar jag det. Svart eller vitt.
32. Har du någon gång valt att ta ett bad istället för att duscha? 
Ja, när jag hade badkar.
33. Har du bra syn? 
Perfekt syn enligt alla tester, sen ser jag ju syner med, så bättre kan det nog inte bli.
34. Var är dina föräldrar just nu? 
Far är på jobbet, mor är på sjukhuset.
35. Vad har du på dig just nu? 

Vita jeanstights, en grå tunika med en svart top under.

36. Vad var det senaste du köpte? 
6 stycken skott av Mårbacka pelargoner.
37. Hatar du mer än 3 personer? 
Jag tror inte att jag hatar någon, men jag gillar inte alla.
38. Använder du sushipinnar? 
När jag äter sushi gör jag det, det smakar inte samma sak annars.
40. Äger du ett vapen? 
Nej.

Ensamhet

Jag är så ensam. Så fruktansvärt ensam. Jag vill ha någon att dela min vardag med. Någon att prata med, någon att bråka om småsaker med, som att plocka ur diskmaskinen, el gå ut med soporna. Det vill jag ha, Någon som älskar mig, trots att jag är som jag är, Någon som står ut med min dramalater, någon som är förblindad av mitt inre så att hen inte ser mitt yttre. Det vill jag ha. Varför kan jag inte få det? Åh vissa dagar är värre än andra, Jag har känt mig ensam en längre tid, men idag gör det ont i hjärtat. Fysiskt ont.

så blev det

Jag sitter ensam, har precis kollat på Så ska det låta, och nu är det Skavlan. Detta betyder ju givetvis att min AW med L blev inställd. Trist!
Är dock glad att jag åkte till jobbet, Jag blev på gott humör bara jag klev in genom dörren, det var musik på varje våning. Jag spelade tvärflöjt, skitkul! har inte spelat på säkert 15år. Måste hitta min igen, undrar så var den tagit vägen!och det tål att sägas igen - Jag älskar mina arbetskamrater, de är precis lika  knäppa som jag. Det är skönt!

Det kan gå snabbt

Jag var på så bra humör. Gick och småtrallade här hemma. Väntade på att jobbet skulle börja, tyckte det skulle bli kul. Såg fram emot en AW med L ikväll. Sen kom tonårsdottern hem. Mörk ända in i själen idag. Sa inte ett snällt ord. När jag försökte fråga om hon tyckte att det skulle bli kul ikväll, så fick jag bara otrevligheter tillbaka. det kvittade vad jag sa så fick jag respektlösa kommentarer tillbaka. Så nu har jag ont i magen, känner mig ful och misslyckad, Har ingen lust att åka till jobbet, och behöver det egentligen inte heller. AW med L kan säkert bli kul, om den blir av, det är inte så ofta det blir som man planerat när det gäller L. Sen känner jag mig oälskad och oattraktiv. Utnyttjad till tusen. Ingen vill ha mig, jo som vän. Alla vill ha mig som vän. Men ingen kan ens tänka sig att ta i mig med tång, och vem fan kan inte förstå dem? Jag är äcklig, de stunder jag tycker att jag är ok, kommer någon som Han el P el vad fan jag ska kalla honom och tar ner mig på jorden igen. El D. Som tydligen fastnat rejält hos mig, men som absolut inte är intresserad av något annat än vänskap. Ja, så nu har jag bara lust att krypa ned under täcket och titta på en fånig film. Life's a bich and then you die

Obeskrivligt trött och blå ögon

Ja, det kom en dag efter dagen då jag nästan kände mig frisk. Igår var jag så trött så klockorna stannade. helt otroligt, somnade redan vid 21, sen när väckarklockan ringde kändes det som om jag sovit i 20 min. Så nu får det bli  en red bull för att orka med kören.

Idag har jag haft ett möte på kulturskolan, var lite tidig så jag gick in lärarrummet som jag brukar. Var dock inte beredd på mina reaktioner. D var där och åt en sen lunch. Mitt hjärta hoppade till något så ofantligt. Shit vad förvånad jag blev. Vi pratade om ditten och datten som vanligt. Men så tittade han på mig med sina extremt blå ögon och jag kom av mig alldeles. INTE IGEN! Varför ska jag reagera såhär på killar som inte vill ha mig? Trött jag blir!

Högvarv

Idag har jag känt mig lite mer som mitt gamla jag igen. Jag har hunnit med att ha 2 lektioner, klippa håret, fika med U, äta lunch med mamma, åka till Örebro och köpa ett piano, jobba 3 timmar på kvällen och laga en köttgryta. Och ja, jag är fortfarande förkyld, men har fått lite energi igen. Vet inte vad det beror på, det kan omöjligt vara vädret iaf...

100%

Fick veta säkert idag att jag har 100% jobb nästa läsår. Antingen jobbar jag två skolor, en mellan och en hög + lite data. el så jobbar jag tre skolor - två mellan och en hög. SWEET! De har tom börjat tänka på vilka skolor jag kan kombinera med mitt pluggeri. DUBBELSWEET!
Jag fullkomligt älskar mitt jobb!

och jo, jag har drömt om D igen... ingen romantik den här gången, men visst var han där alltid - FÖRVIRRANDE!

Frisk?

Varför kan jag inte få bli frisk nu? Fjärde veckan nu, sjukdomarna bara avlöser varandra. Fibron, magsjuka, magkatarr, och nu en bamseförkylning. Lägg därtill en riktigt sjuk mamma. En riktigt sjuk bästis, en riktigt grinig tonåring och en dumpning som jag fortfarande inte riktigt förstår mig på. Hur mycket ska jag orka med egentligen? Är det något jävla test? För om det är så, så kan det få sluta nu, jag vill inte vara med mer.

Jag drömmer om D, nästan varje natt. Inatt började det med att han var en tant?? Men sen var vi på jobbet i studion och arbetade, jag tog på honom hela tiden. Sen höll vi handen när vi gick därifrån. Men han ville inte så jag sa att man faktiskt kan hålla vänner i handen, då tog han min igen. Sen var det en barnkör som sjöng på en gräsmatta och vi satte oss för att lyssna. Först bredvid varandra, men sen satt jag mellan hans ben och lutade mig mot hans överkropp, det var härligt, skönt och tryggt. Vi satt och småpratade, och när jag lutade mitt ansikte mot honom för att prata, kysste han mig. Då vaknade jag med ett ryck. - Varför drömmer jag såhär?

In med det nya ut med det gamla.

En liten shoppingtur får det bli. Lite nya fräscha vårkläder och säkert en och annan sak till hemmet. En nystart. Det behöver jag. En helvetisk vecka går mot sitt slut och jag försöker se de små positiva bitarna, och hittar faktiskt ett och annat litet ljus. Det är bra! Känner mig inte ledsen. Känner just ingenting, men det är iallafall inte negativt det som känns och det är bra! Nystart!

Fredag

Jag har glömt hur underbart kul det är att undervisa högstadiet. Idag vickade jag för en kollega och jävlar, rent ut sagt, vad roligt jag hade.
Har dessvärre dragit på mig en förkylning, men jag låtsas som om den inte finns, det är dock lite svårt eftersom halsen svider trots både värktabletter och wiskey.
Hälsade dock på mamma, inga kramar med ändå, det var härlig att se henne.

Rörigt

Imorgon kommer mamma hem från sjukhuset. Dottern ska dit och sova, själv ska jag åka och ha konsert med min kör. S ligger fortfarande kvar på sjukhuset, jag är orolig för henne. hälsade på et par timmar idag med. Jag mår kroppsligen lite bättre. Har tagit en ipren ikväll, utan allt för stor magsmärta, däremot är kroppen trasig. Och själen ska vi inte prata om. Försökte titta på en ledsam film för att trigga tårarna, men nope, blev lite våt i ögonvrån, men inga tårar.
När filmen var slut plingade Han, (som nu får byta namn till P) till på Fb, vet inte vad han ville riktigt, vi pratade lite, sen pratade jag med D istället och efter att D och jag sagt godnatt loggade jag ut. Det kändes bra. Att få vara den som dissar, kanske lite barnsligt och kanske inte så vansinnigt synligt, men det kändes bra.

Hjälpa andra

Igår var jag på akuten halva dagen. Min underbara vän S var där med magont. Hon blev kvar över natten stackarn.  Det kändes väldigt bra att få vara med någon annan, hos någon annan, behövas av någon efter gårdagens diss. Idag mår jag konstigt nog mycket bättre. Har fått sova två nätter i rad, har ny medicin mot min onda mage, som jag tror hjälper. Undviker fortfarande ipren, vilken medför lite extra ont överallt, men det är inte värre just nu än att jag kan stå ut. Får plocka i mig alvedon lite oftare istället. så att det aldrig får blomma upp.
Solen spricker snart genom molntäcket, det kan nog bli en fin dag idag :)

Svart på vitt - Det var inte min tur nu...

Jag: Men du jag måste få fråga, vara övertydlig. Jag fortsätter gärna att träffa dig, lära känna dig, se vad som händer... jag trivs med dig. Är vi på samma plan?

Han: Träffar dig gärna oxå, trevligt att umgås med dig och prata. Frågan är om man ska blanda in sex i det hela? ska vänner hålla på med sånt? skönt va det naturligtvis men frågan är om det är rätt att göra så :S

 

Jag: Då tolkar jag det som att du enbart är intresserad av vänskap, och nej då ska vi inte blanda in sex. :) Det fixar inte jag

 

Han: Nej då kanske det är risk att man krånglar till det och det är ju dumt men umgås och dricka kaffe kan man ju alltid göra :)

Inte on i magen...än

Vaknade utan magsmärta. Nu vågar jag knappt stoppa i mig något i rädsla för att det ska komma tillbaka. Jag ska låta bli Ipren idag, och bara ta alvedon mot fibron, hoppas jag står ut. Det verkligen pest el kolera. Jag måste välja var jag vill ha minst ont. I kroppen el magen. Just nu är det ifs ganska enkelt, för den magsmärtan jag gått med de senaste dagarna, önskar jag inte ens min värsta fiende.

Inatt drömde jag om D, jag drömde att vi hade jättebra kompissex på min soffa. Det var uttalat kompissex redan innan vi började, som om det var någon jättestor grej i min dröm. Som om hela drömmen stannade upp där, för att jag skulle förstå. Lite konstigt var det väl, att jag drömde om honom... Vi träffades ifs D igår på jobbet och pratade mycket, sen chattade vi lite igår innan jag somnade, så det kanske inte är så konstigt iaf.

Trilskas

Ja, det är så det känns, som om allt trilskas. Magen trilskas värst och hjärtat. Jag känner mig så lurad, lurad på något som inte ens blev av...igen... Varför går det inte älska mig längre? Vad är det för fel på mig? För det är så, det kan omöjligt vara fel på alla andra, när det här händer gång på gång... Åh jag vill ju bara dela mitt liv med någon, men ingen vill ha det, jag måste vara en riktigt patetisk människa. den gamla avskyn mot mig själv växer som ett stort svart moln inuti mig, Avsky. Jag avskyr mig. Jag är äcklig. Jag är dum i huvudet. Jag är oälskbar.

Farligt nära ett brake down.

Jag har så mycket att glädjas över, och jag försöker verkligen se det positiva i mitt liv just nu, men jag vet inte hur länge jag orkar. Kroppen är i uppror. Ryggen värker och magen svider, jag mår fortfarande illa så fort jag äter så till veckan får det bli detox tror jag. Ingen fett alls och en sväng till apoteket för att fixa ny magmedicin. Min helg har på utsidan varit fantastisk. I fredags satt jag framför kaminen och drack Staropramen, skulle ha kunnat vara hur mysigt som helst, men i ärlighetens namn, var det bara destruktivt. I lördags kvartettade jag och det är som balsam för själen. Då kan jag inte tänka på annat. Det är bra. Men sen kunde jag inte sova. Idag har jag bara försökt överleva. Jag har försökt hålla mig sysselsatt och det har fungerat ganska bra måste jag säga...

Fortfarande inte så många ord, vilket inte är likt mig, jag som kan prata om allt, men nej, inte nu. Det har fastnat. Men tankar det har jag, igår snurrade de runt, slirade. Idag ser jag allt med lite andra ögon. Mina frågor om gårdagen står fast, Varför jag? Är jag dömd att leva i ensamhet? Är jag "oälskbar"? men...och det här är ett ganska stort MEN, det kanske inte är helt fel att sluta träffa Han.

Idag behöver jag inte tänka på det, heldagsrep med kvartetten, det ska bli superkul och jätteskönt. Längtar tills de är här!