Efter en uttömmande helg, börjar allvaret. Den värsta veckan i mitt liv hittills. Jag gråter mest hela tiden och är i valet och kvalet om jag ska orka gå iväg till jobbet. Dottern har brutit ihop och är hemma idag, men förhoppningsvis tar hon sig iväg imorgon. Mitt värsta är om jag inte kan hålla ihop det inför mina elever. Men det är "lätta" lektioner idag. Redovisning på förmiddagen och prov på eftermiddagen, men ändå. Än har jag inte bestämt mig.
Alla säger att jag ska jobba att det är bättre för mig, hur vet de det? Det kanske känns bättre för dom, men hur vet de vad som känns bäst för mig? Jag kämpar med att låta de andra sörja på sitt sätt, jag har stått ut med ursinne, irritation och bortschasningar, men jag då? Är det meningen att jag bara ska stå ut med alla andra? Mina behov då? Jag har redan en person extra att ta hand om. Kan inte jag då få sörja på mitt sätt? Jag har inte ett jobb där jag kan sitta bakom ett skrivbord och stirra. Jag ska vara på topp och köra en show, vara full av energi, vara rolig och känslosam. Jag har ingen möjlighet att stänga av. Det funkar inte så med musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar