Störd!

Jag stör mig så på mig själv så jag blir tokig. Jag kan inte släppa den här jävla människan. Första gången jag mötte hans isblå ögon var jag fast. Han är allt jag inte vill ha, han är negativ, nykter alkoholist, lat och osocial. Saker som jag skulle störa ihjäl mig på. Men jag kan inte hjälpa det, fortfarande  ett och ett halvt år senare tar mitt hjärta ett extra slag när han tjatar på att jag ska komma på julfesten. Och fortfarande minns jag när vi var på utomhusteater med jobbet och av någon anledning jag inte minns, står nära nära, länge länge, det enda jag känner är hans kroppsvärme, och vetskapen om att jag vill stanna stanna där för evigt, vad som hände i teatern har jag ingen aning om. Jag vet också att han inte är det minsta intresserad av mig. Det har vi pratat om. Han är inte redo för något, hans liv är för komplicerat enligt honom själv. Han har också som regel att inte dejta arbetskamrater, så jag är helt körd, och lika bra är väl det. För jag skulle säkert tröttna fortare än kvickt, osocial som han är... och samtidigt... jag kan inte sluta hoppas, hoppas att han kan känna sig trygg nog, tids nog med mig, för om han skulle våga, skulle jag hoppa...