Hur arg kan man bli på ett jävla fönster? Man kan bli SKITARG! Tro mig!
Egentligen blir jag kanske inte så arg på själva fönstret, utan det är min egen svaghet jag blir arg på. När jag inte orkar, när det trilskas och jag bara har två händer, det gör mig så arg att jag kokar upp.
När jag sen dessutom bett min far om hjälp, men blivit nekad blir jag ännu mer arg. Hade han haft något viktigt för sig, kunde jag kanske förstått, men nu ville han helt enkelt inte. I alla fall sa han inget annat. Det är så sällan som jag ber om hjälp, jag ska alltid gör allt själv, jag tycker inte om att känna mig svag, så jag biter ihop, men när jag då väl ber... Mamma hade varit här. Hon hade hjälpt mig, jag hade inte behövt be henne, hon hade bara vetat. Hon hade hjälpt till med det hon kunnat, putsat några fönster, assisterat, det hade räckt, men hon är inte här och hon kommer aldrig att vara det, och nu måsta jag fixa det själv, och jag vet inte hur jag ska kunna det och det gör mig också arg. Så idag tar jag citodon, försöker hålla tårarna tillbaka, biter ihop, och låtsas att jag har fyra händer och ingen fibromyalgi. Jag kommer att bli sängliggandes imorgon, men vem bryr sig om det? Ingen! Jo jag, men vem bryr sig om mig???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar