Underbara moments.

En helg så fylld av underbara moments. det började med att min allra allra bästa vän efter flera månader hörde av sig . Hon skickade ett kort mail som förklarade så mycket. Jag är så glad. Fredagen fortsatte med en mysig middag då min syster äntligen fick träffa pappas nya pingla. Vi åt middag på en lokal pub i grannkommunen, väldigt gott, jag körde bil eftersom jag skulle upp och sjunga opera i kyrkan dagen efter. Så det enda som var fel med fredagkvällen var min frossa och det faktum att jag inte fick dricka gott vin.
På lördagen kom min syster hit och gjorde mig snyggare än jag någonsin varit, hon fixade mina naglar och sminkade mig och lånade ut smycken som passade till klänningen. Sen bar det iväg till kyrkan.
Jag är riktigt stolt över mig själv jag sjöng Pie Jesu tillsammans med en vän, sen sjöng jag två andra sånger. Bröllopet var otroligt vackert och brudparet var underbara. Efter vigseln blev vi bussade till festplatsen där jag och hjärtat spelade lite kärlekslåtar i väntan på brudparet. Vi hade en underbar kväll!
Vi har pratat mycket den här helgen, hjärtat och jag, om det här med att flytta ihop. Hur vi ska göra det rent praktiskt och så och självklart hur vi ska berätta för dottern. Vi bestämde att jag skulle berätta det för henne så snart som möjligt när tillfälle ges. Tillfälle gavs faktiskt redan på söndagen. Först tyckte hon inte om idén, men så kom hon på att det blir ju mycket bättre ekonomiskt, kanske att du mamma kan spara undan lite pengar då så kan du och jag åka på en liten resa? Sen spelade vi kort och på kvällen satt vi alla framför TVn och åt chips med dip alla tre.

Idag mår jag inte bra. Helgens bravader har tagit ut sin rätt. Jag har fått feber, ont i halsen och är täppt. Åkte till jobbet och vände tillbaka hem efter bara en halvtimme in i morgonmötet. Idag skulle jag gå på föräldramöte, får nog be dotterns far att gå dit ensam. Det finns en sak som jag vill orka med idag dock, idag är det mammas födelsedag och jag vill hälsa på henne, gå dit med lite fina blommor och tända ett ljus, det vill jag orka med idag.

Vänner?

Alltså, jag vet att jag är nykär att jag inte på samma sätt har tid med mina vänner, att jag kanske har pratat för mycket om hjärtat med dom, men måste de försvinna för det?
Jag ringer och och ringer men ingen svarar och inte ringer de tillbaka senare heller. Då kan jag inte annat än tro att de inte vill prata med mig.
Min allra finaste bästaste vän försvinner gradvis längre och längre bort, vi bor ju i olika städer och sommaren har inte klaffat för oss, men hur svårt är det att ringa tillbaka?
Min gamla sångvän, hör bara av sig om hon vill ha hjälp med något. Jag har nog ringt 20 ggr utan svar. Det räcker nu!
Och så min underbara vän, hon som inte alltid mår så bra, jag tror inte att hon vill höra på när jag är lycklig, inte så att hon inte är glad för min skull, det vet jag att hon är, men hon orkar väl inte höra det antar jag. Hon hör aldrig av sig längre, det är bara jag som ringer, som skickar meddelanden, har testat att låta bli, jag vet det är lite barnsligt, men jag kan inte låta bli, och inget händer.
Nu bor ju alla de här tre vännerna i min gamla stad, vilket betyder att den tid jag spenderar med hjärtat inte är någon tid jag ändå skulle kunna spendera med dom, så jag undrar...
Är det såhär det blir när man flyttar, men tappar kontakten? Har jag gjort något? Har jag förändrats? För ärligt talat förstår jag det inte. Varför försvinner mina vänner?
Vänner här på nya stället, det har jag, sådär lagom, en av mina allra bästa vänner bor här, men vi har aldrig umgåtts speciellt mycket då vi alltid haft våra familjer att ta hand om först, men jag vet att hon finns. Sen har jag en hel del bekanta här, som man kan ta en fika med lite då och då, det känns bra. Men det är ju inte det jag saknar, jag saknar min riktiga vänner, de som jag kan säga allt till, som kan säga allt till mig, som jag kan umgås med precis så som jag är. (el det var iaf vad jag trodde)
Jag kanske har en speciellt dålig dag idag, och om ni läser det här, så vill jag inte att ni blir ledsna eller arga, jag vill bara vet varför. Det kanske har en alldeles logisk förklaring som inte alls har med mig att göra, men just nu känner jag mig bortglömd.

Midsommar

I vanlig ordning var jag och dottern tillsammans med släkt och vänner i Motala. Det är en underbar midsommarstad, allt vatten, slussarna, sällskapet och solen och vinet flödade. Det var magiskt. Bara avsaknaden av EL störde den annars perfekta helgen. EL och jag har smsat hela helgen, så där alldeles för mycket ni vet, så att folk runt omkring reagerat. Men det struntar vi i.
Det är konstigt det där med att sakna någon så. Bara för några dagar. Igår när jag kom hem, stack jag iväg och handlade, dottern ville få det lugnt och vara ensam så jag åkte hem till EL. När han tog i mot mig kändes som att komma hem. Vi stod bara och häll om varandra och jag förstod för första gången hur mycket jag faktiskt hade saknat honom. Inte för att jag inte hade trevligt, för det hade jag, det var magiskt, perfekt! När jag står där i hans varma famn och känner hur jag slappnar av  centimeter för centimeter. Hur jag återgår till att bara vara jag och ingen annan, När vår läppar möts tror jag att det ska slå gnistor om oss. Det är så underbart! Så härligt! Det är vi!

Att behaga andra

I helgen kommer EL hem till mig, han flyttar in fredag och ut söndag. Jag längtar så mycket att jag nästan dör. Jag har ett så stort behov av honom att jag nästan blir lite rädd.
Pratade med min syster som tänkt sig hemåt till helgen, när det är långhelg och allt. Jag visst inte att hon skulle komma hit och stanna hela helgen, när jag och EL bestämde, men nu vill hon ju iaf umgås, och grejen är att visst vill jag det med, det är så sällan som vi ses, men jag har ett extrem stort behov av EL också. Det är så sällan som vi kan ses ensamma, utan barn och det behöver vi! Men nu vet jag inte hur jag ska göra, för om jag inte umgås med min syster tror jag hon blir sur, och om jag inte umgås med EL så blir jag sur, så hur 17 gör man? Hon ville ju självklart träffa honom också, och det tycker jag det är alldeles för tidigt för! Det blir så himla seriöst om vi blandar in våra familjer redan! Jag vill inte det! Inte än! Syrran ville åka på loppistur, och det förstår jag, men jag vill ligga i sängen halva dagen och dra mig, El iaf inte bestämma mig förrän det är dags. För att se hur det känns! Just då. Åh vad jobbigt det blev!

AW som blev fredagsmys

Jag skulle ha träffat en kollega idag efter jobbet för en aw, men han ställde in, och det var ganska skönt tycker jag. Då slapp jag krångel med bil imorgon... Så kvällen har jag ägnat med ett glas vin och chips framför TVn. och jag kommer nu ihåg varför jag inte tittar, REKLAM! gud så irriterande det är!
Har hängt kläderna som jag tror att jag ska ha på mig imorgon. Jag börjar bli lite härligt pirrig igen, det har varit ganska skönt under veckan, pirrar gör det hela tiden, men det där som nästa gjorde ont har hållit sig borta. Men nu börjar det igen. Lite nervös är jag över valet av kläder, jag tänkte ta en tajt knallgrön kjol, som jag vet att jag är skitsnygg i. Problemet är ju att han utökat vår öldejt till middagsdejt, varpå det genast uppstår ett laktosproblem. Inte superkul om jag råkar få i mig något och magen svullnar upp, med en tajt kjol, då kommer jag se gravid ut och DET vill jag inte! Jag får sova på saken helt enkelt. En annan irriterande grej är den jävla snön, jag som vill ha klackar imorgon! Funkar ju inte om jordens snöstorm är på intågande eller??

att ta tag i saker

Idag är en sån dag, tydligen. Jag storstädar undervåningen, får se om kroppen orkar även övervåningen sen. Jag och två vänner har börjat med en peppgrej, ner två klädstorlekar till midsommar. Ingen tävlan, bara pepp! Vi ska fixa det alla tre!! Så är det bara! Jag är skittaggad. Det är inte långt, det här kommer jag fixa!
Annars kommer väl den där oroskänslan snart antar jag :) den där när han inte hör av sig, vet att han kommer tillbaka från sin resa idag, men jag vet inte när, så jag försöker fokusera på annat helt enkelt och det mår mitt hem bra av, och det gör jag med :)

Bio på onsdag med?

Hanmeddeblåögonen! Jag skrev till honom att jag hade "hanmeddeblåögonen längt" och frågade om han var hemma nu under lovet. Det tar typ några sekunder så har han bjudit mig på bio på onsdag. Mysigt!

På andra sidan

Ja, nu är jag här, på andra sidan, andra sidan den mest hektiska och jobbiga jobbveckan i mitt liv och jag gjorde mitt jobb jag gjorde det bra och jag överlevde. Det är bra saker att ta med sig. Dock kommer jag inte sätta mig i situationen igen... Nu ska det planeras i förväg! Nu när jag vet vad som krävs!

Premiär har vi haft på musikalen. Det gick fantastiskt bra och hyllningar har haglat över mig och oss. Jag slickar i mig... Recensionen i dagspressen var löjligt bra. Jag grät när jag läste den. Helt fantastiskt!
Nu i helgen vara underbara Z här och tittade, vi hade supermysigt drack bubbel och pratade. Analyserade allt mellan himmel och jord. Fasen vad jag saknar någon jag kan prata om precis allt med, som jag kan med Z. Någon som aldrig dömer, utan bara lyssnar och hjälper till att analysera. Vad har jag kommit fram till då?
Framförallt så analyserades mina herrkontakter. Jag är tydligen en jagande människa, som älskar själv jakten, men sen inte vill ta ansvar för följderna. Kan jag få uppmärksamheten från hens partner? Hur långt kan jag gå? och så den eviga frågan, varför kan jag aldrig släppa "hanmeddeblåögonen? Svaret på den sista frågan är antingen väldigt enkelt el väldigt jobbigt - Jakt el kärlek? Den som lever får se.
Igår var jag så utmattad att jag bokstavligt talat kräktes på jobbet, av rädsla för att det var magflunsa åkte jag hem, sen somnade jag på köksgolvet(?) Gick sedan ut med boken Stolthet och Fördom och Zombier till solen och läste i flera timmar, Somnade som vanligt på kvällen och insåg när jag vaknade i morse att kroppen behövde vila, så jag sjukanmälde mig och har inte gjort många knyck idag. Jag behöver vila helt enkelt.
Måste berätta om drömmen jag hade inatt, som heltklart kommer från boken jag läste igår...
Jag var ute iförd en fantastik 1800-talsklänning och dräpte zombier med svärd, jag höll på att bli övermannad när "hanmeddeblåögonen" dök upp, även han i elegant 1800-tals kreation, ridandes på en häst och självklart räddade han mig. Vi var sedan på bal och dansade, under en promenad satte vi oss under ett träd, det var blommor och högt gräs, varm i luften och tyg från klänningen överallt. Han tog min hand och sade att han ämnade fråga min far om min hand. Han sa också att han hade väldigt svårt att släppa fram och visa sina känslor, varpå jag kysste honom på kinden långt från munnen, liksom framför örat. Han stelnade till, varpå jag kysste hon mitt på kinden, han stelnade ännu mer och sade med ansträngd röst att han inte skulle kunna motstå om jag fortsatte och att detta inte skulle vara gentlemannamässigt nog. Detta tog jag ju självklart som en utmaning, jag kysste honom på munnen och han var stel som en pinne, men han sa, gör det igen! och vi möttes i en mjuk härlig kyss, inga tungor el så, bara en mjuk härlig kyss. självklart gick vi inte längre än så, utan promenerade tillbaka till huset, där han hos min far anhöll om min hand. Sen vaknade jag...

Saknad

Jag saknar så mycket. Det sista året har jag förlorat så många. Inte bara de som inte finns i livet längre. Jag saknar mina vänner. Dom som jag älskar så mycket att jag skulle sälja min själ för att de ska få må bra. Jag saknar dom. Med dom menar jag min underbara vän A, hon som är i så mycket lik mig och i så mycket olik mig. Hon som gett mig så mycket mer än vad jag trott, saker jag upptäcker nu, när vi inte ses så ofta. Jag saknar henne så det gör ont. Min underbara vän Z. Mitt allt. Hon är luften jag andas. Men hon glider längre och längre bort och det skrämmer mig. Sen min underbara vän T som jag trodde jag hade förlorat för alltid. Som finns, närmare än vad jag tror. Jag önskar att allt var som förut. Att jag sjöng tillsammans med SCV och ZAFT att jag bodde kvar i Stockholm, att jag var nära mina vänner. att alla levde som är döda. Att jag inte var så förbannat jävla ensam. Trots all denna önskan, ångrar jag mig inte. Men jag saknar.

Väntar

Sitter just nu med kallt kaffe och väntar på mina sångarvänner. Vi ska repa hela dagen och idag är det andra akt som ska sättas ordentligt. Peruken är packad, de rosa väskorna likaså och sminket sitter på plats. Det är roligt, utmanande och energitagande. Jag skulle behöva sova en vecka efter varje gång jag går in i rollen. Men kul är det!
Igår repade vi också hela dagen, sen gick vi på revy. Jag hatar revy, jag fattar inte vad som är så himla roligt, tycker mest att det är pinsamt. Men visst skrattade jag...när alla andra var tysta, Jag skrattar åt precis motsatta saker som alla andra. Men det gör inget. Det är ju jag liksom. Efter revyn gick vi ut och åt mat. Det kostade bara 100 kronor och det var inklusive ett glas vin -  Det smakade därefter också... Sen började jag shotta...det är sjukt vad billigt det är med sprit på krogen här. Jag förstår varför alla blir drängfulla. Nu blev ju inte jag drängfull precis, för det är ju repdag idag. Men nu känns det som att jag gjort min årliga "gåpålokalibyn" för i år. skönt!

Det är inte direkt många

som läser den här bloggen. Jag förstår det, jag är ju inte så intressant. Men jag undrar ändå hur folk gör, inte för att jag kommer lägga ner någon energi för att få upp läsarantalet, jag är bara nyfiken. Jag skriver här för min skull. Det här är min dagbok.
Idag regnar det, jag har huvudvärk och värk i hela kroppen efter att i panik satt in innerfönster i mitt sovrum igår, så att dottern och jag kunde sova lugnt och tryggt någonstans i huset. Vi har pratat igen, jag och dottern, hon lovar att skärpa sig. När vi går genom hennes dagar inser vi att hon inte äter som hon ska, hon hoppar över frukosten och lunchen i skolan. Sen sover hon dåligt säger hon och jo, hon bli ett litet monster utan mat och sömn, så det kanske inte är så konstigt. Nu får hon ta tag i det där med maten, så tror jag att det andra kommer av sig självt. Hon får kanske sova hos mig några nätter så att jag vet att hon kommer i säng, kan ju skylla på fönstren...
Annars är himlen inte lika nattsvart som igår, men den är långt ifrån ljus. Jag känner mig så in i helvete ensam. Ingen jag vill ska ringa, ringer, ingen jag vill ska undra, undrar.

Ensam

Jag saknar mamma så mycket. Det har liksom börjat om. Jag tappar mig själv, Igår gick jag hem lite sur en timma tidigt från jobbet i tron om att den sista lektionen uteblev, inga elever kom ju. Men jag var en hel timma sen... De kom....då var inte jag där...
Idag får jag reda ut det där.
Vänner, visst har jag det. Men ingen riktigt nära längre. Åkte hem till L igår, men där är det full rulle, och det finns inte en chans till att få prata, det är inte hennes fel, jag vet det, men jag behöver någon innan jag sprängs. Z försvinner mer och mer. Hon är dessutom utomlands hela tiden. och A har fullt upp med sig själv och hennes sorg och om du läser det här, få inte dåligt samvete, för vi har fullt upp båda två, det går åt två håll, jag finns inte heller, för att jag har fullt här.
Tonåringen har kommit in i en fruktansvärt elak period. Jag är en fitta, det är "fel på mig" det skriks och slängs i dörrar och det kanske är helt normalt, men jag är helt ensam och jag orkar inte. Tankar på att bara försvinna har dykt upp igen, för jag orkar inte. Jag orkar inte själv. Visst finns det en massa fina saker i mitt liv att vara lycklig över, men just nu ser jag dom inte. Just nu går jag på knäna. Just nu kan jag knappt andas. Just nu vill jag bara gå upp i rök.
Summan i mitt huvud blir att jag är en hemsk person, måste se äcklig ut, vara elak, lukta illa eftersom ingen vill ha mig. Visst kan jag duga till ett knull någon gång, men absolut inte mer än så nej nej, hemska tanke. Och vännerna försvinner en efter en. Kanske naturligt eftersom jag bor långt bort... men jag måste verkligen vara en hemsk människa. Och någon kommer alldeles säkert påstå motsatsen, men fråga er innan, varför. Varför sitter hon där helt ensam? med en tonåring som skriker saker till henne som de flesta inte ens vågade viska till sin egen mor. Varför???

En viktig dag idag!

Idag var en viktig dag, en fruktansvärt jobbig dag. Mammas urnsättning. På ett sätt mycket jobbigare än begravningen, då var jag fortfarande så avtrubbad, jag hade ingen verklighetsuppfattning. men det har jag nu. Nu börjar orden "aldrig mer" sjunka in, och det gör ont. Mer ont än något jag något annat och jag blir frustrerad, för jag vill säga "Nej, det här går jag inte med på, nu räcker det", men det finns ingen som lyssnar, ingen som kan ta tillbaka. dagen har varit tung, men full av liv. Vi har skrattat och gråtit, i som är kvar, familjen. Men det finns en liten liten tagg någonstans därinne hos mig. Jag skulle så gärna vilja ha någon som bryr sig som inte är min familj. Någon som skickat ett sms, bara ett litet hjärta, vad som helst, bara jag hade sluppit känna mig så fruktansvärt ensam... Men det som var/ är så viktigt för mig är inte det för andra. och någon såndär extremt nära vän, som jag hade många av förut, det har jag inte längre, de har försvunnit med milen och livet antar jag...

Vila ch vänskap

Jag är så trött, jag behöver vila, jag behöver vara ifred jag behöver hinna tvätta, hinna städa, hinna återhämta mig. Men det går inte. Igår jobbade jag 10-16 var på en bokrelease 16-18 sen var det meningen att jag skulle gå på releasefest, men jag orkade inte. Åt chips och tittade på film istället. Pratade med en person jag bara tycker mer och mer om, en person jag vill vara nära, och vi börjar komma varandra nära, efter nästan ett år, riktigt nära. igår frågade han mig om jag var en ängel. Han börjar våga öppna upp, ett steg i taget. En väldigt fin människa är det, en blyg människa som varit med om mycket. Som har svårt med närhet.
Idag ska jag strax iväg och jobba 10-16 igen, sen kommer pappa hit, vi ska sätta upp lite lampor. Men jag har så ont, ont av min fibro. Jag vill bara ligga kvar i sängen, men det kan jag inte. Jag är rädd att jag går sönder...

Den stora tröttheten väller in

Jag försöker ihärdigt hänga kvar i de ljusa punkterna i livet just nu. Dottern och det mesta med jobbet. I fredags hade jag några fler lyckoämnen men de är borta nu. I fredags hade jag en kvartett, nu vet jag inte. I fredags tyckte jag att det var kul med musikalen, jag var stolt, nu vet jag inte längre, för se det passade inte min eventuella kvartettkompisar att jag var borta så mycket 2 månader innan tävling. Allt tjockar ihop sig, och jag är inte ledig en enda sekund förrän i december, men jag vet ju att julspelningarna kommer in då så...
På fredagen den 9/10 ska vi försöka att få jordfästa mamma, dagen efter fyller hon år och halva släkten kommer hit och vi ska "fira" Äta middag gå till kyrkogården och så. Jag måste göra detta, för min skull, för min familjs skull, men jag lider av stora samvetskval, mot min bästa vän och hennes familj, mot underbara A's bror som samma dag ska ha sin sista fest. Jag känner att jag borde vara där. Men jag kan inte. Jag måste vara med min mamma.
Jag måste sålla bort, saker som jag vill göra men som jag helt enkelt inte orkar med. Jag kan inte göra allt, för det blir på bekostnad av mig, mitt välmående, och min dotter - Det är inte OK!
Men vad ska bort?

Svårt med ord

De stannar kvar inne i mitt huvud och vill inte komma ut. Jag har börjat jobba och gjorde den första arbetsveckan 12 timmar övertid. Så himla trist. En massa strul och jag kom inte alls bra in på en av mina två nya arbetsplatser tack vara rektorn som jobbar där. Hon ska som tur är sluta till veckan och då blir det nog bättre. Så kom helgen, som blev så hemsk en helg kan bli. En av min allra närmaste vänners bror blev påkörd av en bil och förklarades död på lördagen. Pratade senare med en av mina kvartettvänner och med allt som hänt känner hon, och jag kan tyvärr bara hålla med, att hon ska ta och åka utomlands, bli en "back packer" ta tjänstledigt från jobbet ett år. Vad händer då med kvartetten? Det hopar sig. Men om nu talesättet att olycka kommer i tre stämmer, så är det väl klart för den här gången?! Ett steg framåt i taget!

Sorgen sätter sin klor i mig ännu en gång

Livet är inte rättvist och jag önskar jag kunde ta bort smärtan från en sörjande fader, en sörjande syster och en sörjande moder, alla vänner, alla som kände denna komplext underbara själ. En själ som på grund av en människas oaktsamhet bakom ratten, tagits från oss. Vad är det för mening?

Hemma vs Stockholm och Pride

Skönt att känna att man gjort rätt. När jag kom till Stockholm och snabbt ramlade in i gamla vanor, ångrade jag att jag flyttat. Jag saknar alla mina vänner så mycket. Men jag mådde sämre och sämre rent psykiskt, och nu när jag är hemma igen känner jag i hela mitt väsen att jag gjort rätt. Det är här jag ska bo, här är det lugnt tryggt och skönt och Stockholm är bara 2,5 timmar med bil bort...
Vad gjorde jag då sista veckan? Jag "prideade" förstås. Helt underbart var det, Dansade hela natten med underbara E på tisdagen och var på tjejfest under fredagsnatten. 1200 tjejer på samma ställe = Heaven :)
Jag inser också att det är dax att på nyo komma ut ur garderoben och leva som jag lär. Utan drama, bara såhär är det. Nu menar jag inte att jag inte är öppen med min sexualitet, för det är jag. Men jag måste för min egen skull lära känna nya vänner, vänner som känner/är som jag, det är "ensamt på toppen". Vet att det finns många fina RFSLare i Örebro, så jag får styra mina ögon ditåt helt enkelt, det är ju inte långt!

Dag 5

Ibland, väldigt sällan, extremt sällan träffar man personer man vet kommer att vara där resten av ens liv.  För mig har det hänt två gånger. Underbara S och min underbara vän F's flickvän. Hon och jag är som ler och långhalm. Hon förstår mig på ett djupare sätt, ett andligt sätt som ingen annan ens kommit i närheten av. Ikväll har jag träffat henne för, märk väl, bara andra gången, och det är som om vi känner varandras själar. Jag fyller i hennes meningar och hon mina. Vi har ikväll skrattat och gråtit. En underbar kväll! Jag är fylld med så mycket kärlek att tårarna bara rinner, för jag känner mig så vördnadsfull över livet, över dess svårigheter och över dess lyckorus. Den senaste tiden har jag inte haft så mycket av den sista varan, men jag tror för första gången ikväll att det kommer att gå bra, att det finns en framtid. Ett liv efter min älskade mamma. Och tårarna rinner för det med. För det är en sorg i sig att på något underligt våga släppa taget. Att återgå till livet. Att se framåt. Jag menar inte någonstans att det kommer att sluta göra ont, att jag är klar, för det kommer jag nog aldrig bli. Jag menar bara att ikväll har jag tagit ett steg till och detta tacka vare, eller iallafall med stor hjälp av mina älskade vänner F och A. Jag älskar F så mycket och jag är så glad att han träffat A och jag önskar att jag kunnat vara där för dom, i deras sorg, men
"Allting har sin tid, livet har sin gång allting är skapat skönt för sin tid, om det får ha sin tid"

Dag 3

Jag kände absolut av filmpremiären från kvällen innan, är väldigt glad att jag inte hann få i mig mer rosébubbel. Hade en lugn dag och var vid 18-tiden på 3d-bio. Lite Johnny Depp är aldrig fel, mums, men jag måste erkänna att jag blev lite besviken på 3d-effekten. Efter bion gick syster och jag ut och åt. Jag åt fetaostfylld fläskfilé med tzatziki, fantastiskt gott var det. Eftersom lillasyster skulle upp tidigt och jobba, blev den en lagom kväll. En mysig kväll, vi behövde lite mysigt jag och syrran.