Ganska bra!

Jag mår egentligen ganska bra, det är bara det att kroppen gör så fruktansvärt ont. Vaknade i natt av att jag inte kunde röra mig för smärtan, fick gå ned en våning och hämta citodon. Fötterna värker. Det känns som att gå på knivar för varje steg jag tar, och ryggen ska vi inte prata om. Jag konstaterar att det är höst. Det är då min fibromyalgi är som värst. Fortsätter det såhär måste jag göra något drastiskt, för jag kan snart inte gå, och citodon kan jag inte gärna stoppa i mig innan en biltur till en skola med ungdomar, så jag får försöka stå ut så länge det går. Inte för att citodonen hjälper så mycket...
Men när jag sitter i en ställning där all smärta för ett ögonblick försvinner, känner jag att jag har det bra. Jag börjar landa med båda fötterna på jorden. Tiden börjar hinna i kapp. För trots att det gör ont i själen att inte sjunga barbershop just nu, är jag glad för mina återhämtningshelger. Jag behöver dem!