Den stora tröttheten väller in

Jag försöker ihärdigt hänga kvar i de ljusa punkterna i livet just nu. Dottern och det mesta med jobbet. I fredags hade jag några fler lyckoämnen men de är borta nu. I fredags hade jag en kvartett, nu vet jag inte. I fredags tyckte jag att det var kul med musikalen, jag var stolt, nu vet jag inte längre, för se det passade inte min eventuella kvartettkompisar att jag var borta så mycket 2 månader innan tävling. Allt tjockar ihop sig, och jag är inte ledig en enda sekund förrän i december, men jag vet ju att julspelningarna kommer in då så...
På fredagen den 9/10 ska vi försöka att få jordfästa mamma, dagen efter fyller hon år och halva släkten kommer hit och vi ska "fira" Äta middag gå till kyrkogården och så. Jag måste göra detta, för min skull, för min familjs skull, men jag lider av stora samvetskval, mot min bästa vän och hennes familj, mot underbara A's bror som samma dag ska ha sin sista fest. Jag känner att jag borde vara där. Men jag kan inte. Jag måste vara med min mamma.
Jag måste sålla bort, saker som jag vill göra men som jag helt enkelt inte orkar med. Jag kan inte göra allt, för det blir på bekostnad av mig, mitt välmående, och min dotter - Det är inte OK!
Men vad ska bort?

Svårt med ord

De stannar kvar inne i mitt huvud och vill inte komma ut. Jag har börjat jobba och gjorde den första arbetsveckan 12 timmar övertid. Så himla trist. En massa strul och jag kom inte alls bra in på en av mina två nya arbetsplatser tack vara rektorn som jobbar där. Hon ska som tur är sluta till veckan och då blir det nog bättre. Så kom helgen, som blev så hemsk en helg kan bli. En av min allra närmaste vänners bror blev påkörd av en bil och förklarades död på lördagen. Pratade senare med en av mina kvartettvänner och med allt som hänt känner hon, och jag kan tyvärr bara hålla med, att hon ska ta och åka utomlands, bli en "back packer" ta tjänstledigt från jobbet ett år. Vad händer då med kvartetten? Det hopar sig. Men om nu talesättet att olycka kommer i tre stämmer, så är det väl klart för den här gången?! Ett steg framåt i taget!

Sorgen sätter sin klor i mig ännu en gång

Livet är inte rättvist och jag önskar jag kunde ta bort smärtan från en sörjande fader, en sörjande syster och en sörjande moder, alla vänner, alla som kände denna komplext underbara själ. En själ som på grund av en människas oaktsamhet bakom ratten, tagits från oss. Vad är det för mening?

Att komma ut om och om igen

Idag gjorde jag det igen. Reflekterade inte märkbart på det förrän efteråt, tänk att det som en gång var så jobbigt och svårt, nu är en fis i världsrymden. Tycker personen ifråga annorlunda är det hens problem, inte mitt. Det känns skönt att jag har kommit så långt!
Annars har jag börjat jobbat och i år ska jag ha musik på 3(!) skolor. 2 mellanstadium och ett högstadium - Pust. Försöker få ordning på alla timmar hit och dit, inte helt enkelt för en matteanalfabet som jag. Suck. Att börja ställa ordning salen är inte att tänka på än. Vet inte när jag ska hinna riktigt! Men det löser sig säkert i år med, precis som alla andra år.

Hemma vs Stockholm och Pride

Skönt att känna att man gjort rätt. När jag kom till Stockholm och snabbt ramlade in i gamla vanor, ångrade jag att jag flyttat. Jag saknar alla mina vänner så mycket. Men jag mådde sämre och sämre rent psykiskt, och nu när jag är hemma igen känner jag i hela mitt väsen att jag gjort rätt. Det är här jag ska bo, här är det lugnt tryggt och skönt och Stockholm är bara 2,5 timmar med bil bort...
Vad gjorde jag då sista veckan? Jag "prideade" förstås. Helt underbart var det, Dansade hela natten med underbara E på tisdagen och var på tjejfest under fredagsnatten. 1200 tjejer på samma ställe = Heaven :)
Jag inser också att det är dax att på nyo komma ut ur garderoben och leva som jag lär. Utan drama, bara såhär är det. Nu menar jag inte att jag inte är öppen med min sexualitet, för det är jag. Men jag måste för min egen skull lära känna nya vänner, vänner som känner/är som jag, det är "ensamt på toppen". Vet att det finns många fina RFSLare i Örebro, så jag får styra mina ögon ditåt helt enkelt, det är ju inte långt!