Fick precis göra om efterrätten...

Jag som har så mycket tid...

Dagens "att göra-lista"

- Jobba minst 8 timmar med hemsidan
- Öva in de två texterna jag fortfarande inte lärt mig till showen, måste sitta tills imorgon!
- Städa, födelsedagsfest imorgon!
- Laga alla mat - födelsedagsfest imorgon, och rep hela dagen!
- Handla alla mat och dryck till festen
- Packa allt till morgondagens rep
- Mirakulöst hitta ett par vita skor jag kan dansa i
- Koka min ingefärsbrygd
- Lägga mig tidigt, då repet börjar tidigt imorgon!

Tur att det är 24 timmar på ett dygn!
------
Nu är kl 15.20, jag har jobbat i ca 3 timmar, handlat maten, Gjort halva efterrätten... Hm...hur ska det gå det här?

Varning för romantiska Komedier

Man mår bara skit, man vill bara ha.
Livet kan kännas ganska bra, så plötsligt får man syn på en,sen är det kört. Man är ensammast i hela världen, om bara någon kunde säga, göra känna så där om mig....

Jag tro att den arbetskamrat som har barn och fru stöter på mig. Ingen jag någonsin skulle kunna bli intresserad av, men jag ska inte sticka under stolen med att "gillart"
Chattade med "Han med de blå ögonen" nu på kvällen, här följer avslutningem....

jag:nä, nu ska jag sova...ska up och repa imn...
han: Ok, ha det gott. Krya på dig! Kram!
jag: Tack  Ha det gott du med! ses snart?! kram
han: Om jag får bestämma så.. 
jag: då tycker jag att du ska ta och bestämma 
han: Vi får ta o fundera på det! God natt! 
Jag, god natt 
och så är jag tillbaka på ruta ett... minsta lilla hopp... jag är hopplös! *suck*

En helt vanligt rolig dag på jobbet

Det var ett tag sen, jag kände att det var roligt på jobbet men idag hade jag superroligt. Speciellt när vi fick börja med högstadiegruppen som ska spela till kören. Det är skitkul! Jag ville aldrig gå hem... Det är sådan här dagar man ska minnas när de där jobbigt kommer.
Nu ska jag strax lägga mig, imorgon har jag bara lektioner på förmiddagen, på eftermiddagen ska jag ta mina nior och gå och titta på en dansföreställning. Man kan avsluta fredagen på sämre sätt

Döden

Ja, den förföljer mig... idag förvissa ganska väntat, men ändå alldeles för tidigt, min väns far. Borta. hjärntumör. Vem pratade om rättvisa?

2 skitdagar på rad...

Jag inbillade mig att jag inte brydde mig om alla hjärtans dag, men det gör jag. Jag känner mig misslyckad och oälskad och vill helst bara dra något gammalt över mig. Blä.
Imorgon fyller jag år. Skulle helst bara skita i allt. Det är inte kul. Jag blir bara äldre och äldre vilket betyder att jag är ännu närmare att få leva helt ensam resten av livet. Vem fan vill ha en gammal kärring?! Det, och så är inte mamma med. Det känns. Usch vilka skitdagar! BLÄ!

Tid till eftertanke

Ja, det är väl i alla fall något som är positivt med att vara sjuk. Man får tid att tänka. Inte de där vanliga tankarna man aldrig hinner tänka färdigt, utan på riktigt tänka. Jag har ju under en ganska lång tid närmat mig en ny religion. Wicca, det är en naturreligion och precis som med alla andra religioner får man sålla lite. Men den stämmer mer på mig som person. Hur jag är, vem jag är, än alla andra religioner jag har stött och blött.
Jag har inte varit så känslig i mina sinnen under det sista året. Varit väldigt stängd, jag har varit tvungen, men nu så märker jag stor skillnad. Jag hör saker, jag ser saker. Jag måste lära mig att kontrollera det bara. Är så jobbigt att gå i affären och börja gråta bara för att man  råkat plocka upp någon annans känslor. Det hände igår.
Så varför kommer det tillbaka nu? Troligtvis för att jag inte orkar kämpa emot längre. Jag har gjort det så länge. Dottern berättade att både hennes mormor och farfar kommer och hälsar på henne. Mormor brukar sätta sig på min säng, jag känner det, säger hon. Så vi är två små människor i det här huset med dessa "krafter" Det är lite läskigt ibland. Som härom dagen, vi satt i bilen och skulle åka en sväng, vi möter en otroligt överförfriskad person och vi vänder oss mot varandra och säger i kör, han kommer inte överleva dagen. Det gjorde han inte heller... Han dog senare på kvällen, han förblödde till döds, efter att han slagit sig genom en ruta in till sitt hem. Det borde inte freaka ut mig så mycket som det gör...det har ju hänt förr. Jag tror inte att jag/vi har någon förmåga att ta livet av någon, bara att se mer än andra ser. Vi såg något, vad det nu var som berättade för oss att hans tid var kommen. Funkar kanske mer som mina sanndrömmar, siardrömmar el vad man ska kalla dem.
Nu ska jag se till att få lite jobb gjort, jag ska öva på mina repliker och gå genom musikalen i huvudet. Jag ska pilla med programmet och se en film. det är mina planer för dagen. Vad är dina?

Trött på att vara sjuk.

Det här året har inte börjat speciellt bra. Jag har inte mått bra, på riktigt mått bra sen i november. Trodde att juluppehållet skulle hjälpa mig på rätt köl igen, men inte. Var hemma från jobbet två dagar för två veckor sedan, sen gick jag tillbaka, trots att jag inte riktigt mådde bra. Trots att jag egentligen inte orkade. Bara för att jag har så himla mycket att göra på jobbet. Så vad händer? Det kommer tillbaka, med besked. Jag fick feber igen nu på kvällen, en liten febertopp. Jag är trött och hängig, sover hela dagarna, äter till och med i sängen. Känns långt borta att vara tillbaka på banan inom en snar framtid. Avstyrde ett föredrag jag skulle hålla på onsdag, bra att det gick. Imorgon måste jag börja jobba hemifrån, så mycket jag orkar, vill inte ta ut mig!

Saknad

Jag saknar så mycket. Det sista året har jag förlorat så många. Inte bara de som inte finns i livet längre. Jag saknar mina vänner. Dom som jag älskar så mycket att jag skulle sälja min själ för att de ska få må bra. Jag saknar dom. Med dom menar jag min underbara vän A, hon som är i så mycket lik mig och i så mycket olik mig. Hon som gett mig så mycket mer än vad jag trott, saker jag upptäcker nu, när vi inte ses så ofta. Jag saknar henne så det gör ont. Min underbara vän Z. Mitt allt. Hon är luften jag andas. Men hon glider längre och längre bort och det skrämmer mig. Sen min underbara vän T som jag trodde jag hade förlorat för alltid. Som finns, närmare än vad jag tror. Jag önskar att allt var som förut. Att jag sjöng tillsammans med SCV och ZAFT att jag bodde kvar i Stockholm, att jag var nära mina vänner. att alla levde som är döda. Att jag inte var så förbannat jävla ensam. Trots all denna önskan, ångrar jag mig inte. Men jag saknar.

Sjuk och ensam

Ligger här i sängen, har tittat på Vampire diary's hela dagen, orkar ingenting. Har ont i halsen, ont i kroppen och feber. Just nu svettas jag som tusan, nyss frös. och jag är ensam. Ensammast i hela jävla världen. Vad fan hände? Hur blev mitt liv såhär? Det som började så bra. En självständig tjej, populär, lagom snygg. Sen sket det sig, troligtvis vid våldtäktsförsöket. Det var ungefär då jag lade av. Ibland försöker jag, men det har bara slutat i misshandel, att jag tröttnat eller blivit grymt dumpad. Så nu ligger jag här, ensam. Ensam, ENSAM. Antingen totalt oälskbar och kommer det någon stackare som ändå försöker så kan jag inte. Jag kan bli lite kär, mycket kär, i kärleken, sen går det över och jag tröttnar. Ensam. Det känns lite som om jag är dömd till ett liv i ensamhet. Snart är tonåring vuxen. om några år försvinner hon, hunden är gammal... Ensam. Vansinnigt ensam. Visst har jag vänner, jag har fina och många och just nu håller jag på att få en ny väldigt fin vän. Men det är inte samma sak. Det är inte samma funktion. Vänskap och partnerskap. Helt olika saker.