Underbara moments.

En helg så fylld av underbara moments. det började med att min allra allra bästa vän efter flera månader hörde av sig . Hon skickade ett kort mail som förklarade så mycket. Jag är så glad. Fredagen fortsatte med en mysig middag då min syster äntligen fick träffa pappas nya pingla. Vi åt middag på en lokal pub i grannkommunen, väldigt gott, jag körde bil eftersom jag skulle upp och sjunga opera i kyrkan dagen efter. Så det enda som var fel med fredagkvällen var min frossa och det faktum att jag inte fick dricka gott vin.
På lördagen kom min syster hit och gjorde mig snyggare än jag någonsin varit, hon fixade mina naglar och sminkade mig och lånade ut smycken som passade till klänningen. Sen bar det iväg till kyrkan.
Jag är riktigt stolt över mig själv jag sjöng Pie Jesu tillsammans med en vän, sen sjöng jag två andra sånger. Bröllopet var otroligt vackert och brudparet var underbara. Efter vigseln blev vi bussade till festplatsen där jag och hjärtat spelade lite kärlekslåtar i väntan på brudparet. Vi hade en underbar kväll!
Vi har pratat mycket den här helgen, hjärtat och jag, om det här med att flytta ihop. Hur vi ska göra det rent praktiskt och så och självklart hur vi ska berätta för dottern. Vi bestämde att jag skulle berätta det för henne så snart som möjligt när tillfälle ges. Tillfälle gavs faktiskt redan på söndagen. Först tyckte hon inte om idén, men så kom hon på att det blir ju mycket bättre ekonomiskt, kanske att du mamma kan spara undan lite pengar då så kan du och jag åka på en liten resa? Sen spelade vi kort och på kvällen satt vi alla framför TVn och åt chips med dip alla tre.

Idag mår jag inte bra. Helgens bravader har tagit ut sin rätt. Jag har fått feber, ont i halsen och är täppt. Åkte till jobbet och vände tillbaka hem efter bara en halvtimme in i morgonmötet. Idag skulle jag gå på föräldramöte, får nog be dotterns far att gå dit ensam. Det finns en sak som jag vill orka med idag dock, idag är det mammas födelsedag och jag vill hälsa på henne, gå dit med lite fina blommor och tända ett ljus, det vill jag orka med idag.

Shopping och schlager

Igår hade jag och dottern en helt fantastisk dag i Örebro. Vi shoppade loss rejält, klippte oss och köpte jordgubbar och vindruvor som åts framför schlagerfestivalen. På natten lekte jag TAXI åt min käre far. Jag har aldrig sett honom så på örat förut. Jag skrattade så tårarna sprutade och jag höll på att kissa ned mig. Han kunde inte ens låsa upp ytterdörren utan hjälp. Men han mådde gott, var känslosam och extrem sluddrig. Idag mår han nog inte riktigt lika gott...
Vaknade trots sent i säng ganska tidigt, åt frukost ute i tystnaden med favorittidningen Isabellas i knät. Nu har jag påbörjat det hemskt jobbiga men sköna arbetet med att plocka ur innefönstrena. Huset är som en bastu. det måste bara ske, men det för ju med sig lite fönstertvätt och städ...
Tänkte hinna med att åka och plocka lite liljekonvaljer sen också. Tänkte sätta en bukett hos mamma såhär på mors dag och allt. Sen vill jag ha hemma också. Finns det någon bättre doft? Kanske hinner jag med en puss och en kram också...vi får se...

Idag är jag ledsen

Jag vet inte riktigt varför. Började dagen med baksmällan från helvetet, av tre (!) glas vin. Huvudvärk och illamående. Usch! Låg i soffan hemma hos pappa på altanen och sov, där som mamma låg när hon dog. Jag hade hennes filt på mig, det kändes väldigt konstigt, kanske är det därför? Nu är jag i alla fall hemma, och ska åka iväg och köpa bensin till gräsklipparen, måste verkligen klippa gräset, men jag har sååååå ont i ryggen och ännu ondare i fötterna. Längtar efter EL. Efter hans närhet, efter hans lugn, jag kan verkligen slappna av i hans närhet, det är väldigt ovanligt. Jag har inte varit avslappnad på väldigt länge! Jag vågar knappt skriva det, blir ärligt talat lite spyfärdig, men jag tror att jag är kär. Kär på riktigt kär. Inte kär i kärleken, Kär i EL. Väldigt läskigt och utlämnande.

kärleksförklaringar

I kväll har jag fått läsa ett underbart kärleksbrev, eller det är inte sant, det är inget brev, det är mer en dagboksanteckning från den där första kvällen ni vet. fast typ 35 år senare. Fantastiskt. Så jag har med dagens händelser i bagaget bestämt mig för att skriva en jag med. Ett sån där första, det som avslöjar allt man inte vill erkänna än, ett sånt som jag troligtvis kommer radera två veckor senare om hen inte känner likadant....el iaf liknande. Så håll till godo...

Ytlighet

Jag känner mig så ytlig. Jag låtsas att saker är som de ska. Att jag verkligen på riktigt bryr mig om vad jag ska ha på mig för kläder på avslutningsfesten och visst, en del av mig är så ytlig, men den andra delen bryr sig inte ett skit. Den är mer intresserad av att dricka, och röka och glömma.
Det mesta i mitt liv går ruskigt bra just nu, och livet snurrar på i ett fasansfullt tempo, och det är skönt. För då slipper jag ta tag i det där som jag skuffat undan. Men ju närmare årsdagen vi kommer, ju jobbigare blir det. Idag började gråta i bilen, bara sådär. Precis som det var i början.
Jag saknar min älskade mamma så otroligt mycket, och ändå... livet går vidare och det är så konstigt. För jag både vill och inte vill. Jag vill inte att det ska gå att leva efter en sån här sak. Och samtidigt vet jag att det både är livets gång och helt nödvändigt för min egen existens. Så jag följer med på resan.
Jag önskar bara att jag kunde börja känna igen. För även om jag är livrädd för de ledsna otäcka känslorna, saknar jag de andra. Kärlek, lycka...såna saker...

2 skitdagar på rad...

Jag inbillade mig att jag inte brydde mig om alla hjärtans dag, men det gör jag. Jag känner mig misslyckad och oälskad och vill helst bara dra något gammalt över mig. Blä.
Imorgon fyller jag år. Skulle helst bara skita i allt. Det är inte kul. Jag blir bara äldre och äldre vilket betyder att jag är ännu närmare att få leva helt ensam resten av livet. Vem fan vill ha en gammal kärring?! Det, och så är inte mamma med. Det känns. Usch vilka skitdagar! BLÄ!

Älskad saknad

Idag är det en jobbig dag. Idag saknar jag mamma så otroligt mycket. Idag vill jag bara se henne, krama henne, berätta om hur jag har det. Få veta hur hon har det. Jag älskar henne så mycket, och jag saknar henne så mycket och det gör så ont. Jag saknar henne alltid, men idag är det tyngre. Idag rullar tårarna mest hela tiden. Varför? Jag förstår inte...varför var det tvungen att bli såhär? Kan någon berätta det för mig, för jag förstår faktiskt inte!

Där stod hon

Mamma, hon stod med ryggen åt mig, i en affär som var grymt upplyst när jag kom åkandes i bilen utanför. Det gör så ont. Jag saknar henne så mycket att jag inte var jag ska göra a mig själv. Jag orkar inte.

Ensam

Jag saknar mamma så mycket. Det har liksom börjat om. Jag tappar mig själv, Igår gick jag hem lite sur en timma tidigt från jobbet i tron om att den sista lektionen uteblev, inga elever kom ju. Men jag var en hel timma sen... De kom....då var inte jag där...
Idag får jag reda ut det där.
Vänner, visst har jag det. Men ingen riktigt nära längre. Åkte hem till L igår, men där är det full rulle, och det finns inte en chans till att få prata, det är inte hennes fel, jag vet det, men jag behöver någon innan jag sprängs. Z försvinner mer och mer. Hon är dessutom utomlands hela tiden. och A har fullt upp med sig själv och hennes sorg och om du läser det här, få inte dåligt samvete, för vi har fullt upp båda två, det går åt två håll, jag finns inte heller, för att jag har fullt här.
Tonåringen har kommit in i en fruktansvärt elak period. Jag är en fitta, det är "fel på mig" det skriks och slängs i dörrar och det kanske är helt normalt, men jag är helt ensam och jag orkar inte. Tankar på att bara försvinna har dykt upp igen, för jag orkar inte. Jag orkar inte själv. Visst finns det en massa fina saker i mitt liv att vara lycklig över, men just nu ser jag dom inte. Just nu går jag på knäna. Just nu kan jag knappt andas. Just nu vill jag bara gå upp i rök.
Summan i mitt huvud blir att jag är en hemsk person, måste se äcklig ut, vara elak, lukta illa eftersom ingen vill ha mig. Visst kan jag duga till ett knull någon gång, men absolut inte mer än så nej nej, hemska tanke. Och vännerna försvinner en efter en. Kanske naturligt eftersom jag bor långt bort... men jag måste verkligen vara en hemsk människa. Och någon kommer alldeles säkert påstå motsatsen, men fråga er innan, varför. Varför sitter hon där helt ensam? med en tonåring som skriker saker till henne som de flesta inte ens vågade viska till sin egen mor. Varför???

En viktig dag idag!

Idag var en viktig dag, en fruktansvärt jobbig dag. Mammas urnsättning. På ett sätt mycket jobbigare än begravningen, då var jag fortfarande så avtrubbad, jag hade ingen verklighetsuppfattning. men det har jag nu. Nu börjar orden "aldrig mer" sjunka in, och det gör ont. Mer ont än något jag något annat och jag blir frustrerad, för jag vill säga "Nej, det här går jag inte med på, nu räcker det", men det finns ingen som lyssnar, ingen som kan ta tillbaka. dagen har varit tung, men full av liv. Vi har skrattat och gråtit, i som är kvar, familjen. Men det finns en liten liten tagg någonstans därinne hos mig. Jag skulle så gärna vilja ha någon som bryr sig som inte är min familj. Någon som skickat ett sms, bara ett litet hjärta, vad som helst, bara jag hade sluppit känna mig så fruktansvärt ensam... Men det som var/ är så viktigt för mig är inte det för andra. och någon såndär extremt nära vän, som jag hade många av förut, det har jag inte längre, de har försvunnit med milen och livet antar jag...

Den stora tröttheten väller in

Jag försöker ihärdigt hänga kvar i de ljusa punkterna i livet just nu. Dottern och det mesta med jobbet. I fredags hade jag några fler lyckoämnen men de är borta nu. I fredags hade jag en kvartett, nu vet jag inte. I fredags tyckte jag att det var kul med musikalen, jag var stolt, nu vet jag inte längre, för se det passade inte min eventuella kvartettkompisar att jag var borta så mycket 2 månader innan tävling. Allt tjockar ihop sig, och jag är inte ledig en enda sekund förrän i december, men jag vet ju att julspelningarna kommer in då så...
På fredagen den 9/10 ska vi försöka att få jordfästa mamma, dagen efter fyller hon år och halva släkten kommer hit och vi ska "fira" Äta middag gå till kyrkogården och så. Jag måste göra detta, för min skull, för min familjs skull, men jag lider av stora samvetskval, mot min bästa vän och hennes familj, mot underbara A's bror som samma dag ska ha sin sista fest. Jag känner att jag borde vara där. Men jag kan inte. Jag måste vara med min mamma.
Jag måste sålla bort, saker som jag vill göra men som jag helt enkelt inte orkar med. Jag kan inte göra allt, för det blir på bekostnad av mig, mitt välmående, och min dotter - Det är inte OK!
Men vad ska bort?

Sorgen sätter sin klor i mig ännu en gång

Livet är inte rättvist och jag önskar jag kunde ta bort smärtan från en sörjande fader, en sörjande syster och en sörjande moder, alla vänner, alla som kände denna komplext underbara själ. En själ som på grund av en människas oaktsamhet bakom ratten, tagits från oss. Vad är det för mening?

Dag 5

Ibland, väldigt sällan, extremt sällan träffar man personer man vet kommer att vara där resten av ens liv.  För mig har det hänt två gånger. Underbara S och min underbara vän F's flickvän. Hon och jag är som ler och långhalm. Hon förstår mig på ett djupare sätt, ett andligt sätt som ingen annan ens kommit i närheten av. Ikväll har jag träffat henne för, märk väl, bara andra gången, och det är som om vi känner varandras själar. Jag fyller i hennes meningar och hon mina. Vi har ikväll skrattat och gråtit. En underbar kväll! Jag är fylld med så mycket kärlek att tårarna bara rinner, för jag känner mig så vördnadsfull över livet, över dess svårigheter och över dess lyckorus. Den senaste tiden har jag inte haft så mycket av den sista varan, men jag tror för första gången ikväll att det kommer att gå bra, att det finns en framtid. Ett liv efter min älskade mamma. Och tårarna rinner för det med. För det är en sorg i sig att på något underligt våga släppa taget. Att återgå till livet. Att se framåt. Jag menar inte någonstans att det kommer att sluta göra ont, att jag är klar, för det kommer jag nog aldrig bli. Jag menar bara att ikväll har jag tagit ett steg till och detta tacka vare, eller iallafall med stor hjälp av mina älskade vänner F och A. Jag älskar F så mycket och jag är så glad att han träffat A och jag önskar att jag kunnat vara där för dom, i deras sorg, men
"Allting har sin tid, livet har sin gång allting är skapat skönt för sin tid, om det får ha sin tid"

Anspänning

Nu är det över. Inser att det har varit en större pärs än vad jag insett i förväg, men jag känner det i kroppen nu. Jag är helt färdig.  Underbar A har varit här sen i onsdags, det har varit mysigt på alla sätt och vis, men det blir en anspänning att ha gäster, så är det. dessutom har vi varit uppe tidigt och vakna sent och det tär på kroppen även det. På detta har dottern konfirmerat sig i helgen. Inte nog med att detta sker utan min älskade mamma, jag har dessutom haft 30 personer på fika och 15 på middag. Puh! Tur att A var här och kunde hjälpa mig, jag fattade nog inte riktigt hur mycket jobb det var. Avslutar lördagen 14.30 och är i kurkan 09.30 på söndagen. Går en mils promenad och somnar gott på kvällen, den första på länge. Efter att A åkt hem idag, gick musten ur mig totalt, men det var ju bara att fortsätta. Packa husvagn  och tvätta för imorgon sticker vi till kusten! PÅ allt ovanstående har jag ju hela veckan dragits med en nackspärr. Jag känner fortfarande rejält av "urssprungsontet" och är livrädd för att det ska komma tillbaka. Skulle behöva gå till en massör några gånger för att mjuka upp tror jag. Men vem 17 har räd med det? Inte jag iallafall! Kontot säger 100 kr och till veckan ska vi till G-Kås i Ullared. Undrar hur detta ska gå till? Mina sista besparingar kan nog få sig en törn...

Visste det skulle bli jobbigt...men

Så här illa? det gör så ont att inte ha mamma här just nu. Imorgon är det konfirmation för min dotter och mamma missar det! Jävla skit!

Saknad

Min mamma, min älskade mamma, jag saknar dig så mycket. Det gör så ont. Jag har tappat farten nu när jag inte jobbar längre. Visst är det lite skönt att vara ledig, men alla känslor kommer tillbaka. Alla de där jag puttat undan för att orka leva. Vem ska jag dela mina tankar med nu? Du var mitt allt mamma. Jag behöver dig så mycket, det finns ingen i mitt liv som kan ta din roll, och då pratar jag inte om din roll som mamma, utan din roll som vän. Jag kunde prata med dig om allt, ibland tog det lite tid att få fram orden, men nu har jag ingen att ge orden till, och jag känner mig så vilsen och ensam. Kan du inte komma tillbaka? Varför var du tvungen att dö? Varför nu? Varför???

Snart semester!

Bara tre dagar kvar att kliva upp tidigt. det gör det lite lättare på något vis. Ska bli skönt att lämna allt en vecka och fokusera på på familjen. Jag skriver inte så mycket om den nu, el mamma. Jag kan inte. Jag borde, jag skulle vilja, men jag kan inte. Det blir bara banala fåniga tjej och killgrejer, och jag blir lite trött på mig själv om jag ska vara ärlig. Men men. Skit samma. Det är det som kommer ut nu, då får det vara så!

Jag är lite orolig för bröllopet på midsommarafton. P, som var en av de jag kysste på min födelsedag, har återigen börjat visa intresse på "fel sätt" Han ska vara min kavaljer för kvällen, och till bordsherre kommer ingen mindre än C sitta. Så det här kan ju bli hur mysigt som helst.

Sen är J helt sjukt på, han vill verkligen komma hit, och det är ju smickrande, men jag är helt likgiltig om jag ska vara ärlig. Borde nog avstyra det hela, men...jag vet inte, jag kan inte riktigt.

Tomt och tyst

Nu är det gjort. Begravningen var så fin, jag är så nöjd, men den var som i ett töcken, jag hoppas att jag ska kunna komma ihåg mer senare, för nu är det som i en dröm. Jag kunde inte förstå att hon låg där, mamma, i kistan med alla vackra blommor runt sig. Jag kan fortfarande inte ens i min vildaste fantasi förstå att jag aldrig mer kommer att få prata med henne, krama på henne. Hon saknas mig så, och det är framförallt pratet jag saknar om jag nu måste peka ut något speciellt. Det finns inget som kommer att kunna ersätta våra samtal. det finns ingen jag kommer att kunna anförtro mig så till. Vem är jag nu? Hur ska jag gå vidare? Varför är det så tyst? "Alla" hörde av sig första veckorna, sen droppar de av en och en. Nu är det bara tyst. De säger att i livskriser visar det sig vilka som är de riktiga vännerna, och ja, det vet jag nu. Några finns hela tiden, andra på avstånd, några inte alls. Men just nu är det bara tyst och i morgon ska jag "vara som vanligt" igen. Men hur ska jag kunna det när jag inte längre vet vem jag är???

Sjukskriven

Resten av vecka med. Det känns skönt, då kan jag slappna av.

Bröt ihop totalt

Stannade hemma! Underbara L kom hit och drack kaffe. Hon sa precis det jag behövde få höra, att jag får sörja på mitt vis och att det är helt OK att stanna hemma från jobbet när man mår och känner som jag. Tack! Var skulle jag vara utan mina underbara vänner??