Fattigt värre

Ja, jävla CSN säger jag bara, hur 17 ska man kunna betala in nästa 7500 kr var tredje månad? hur tänker dom då? Undrar om jag ska gå till fru bankman och ta ett banklån, borde få ner kostnaden lite kan man tycka... Hade dessutom husförsäkringsräkning och vatten och avlopp, sen var pengarna slut. Jag har fått flytta fram "mindre viktiga" räkningar en månad för att kunna äta. Underbart! Annars ligger jag hemma med blues och feber. Ja febern har väl försvunnit idag, men bluesen blev inte direkt bättre av ovanstående syssla. Jag som hade lust att gå på loppis. Det får helt enkelt bli ännu en månad utan pengar. Hur 17 ska jag ha råd att gå ned till 65% när jag inte ens har råd som det är nu???

Ytlighet

Jag känner mig så ytlig. Jag låtsas att saker är som de ska. Att jag verkligen på riktigt bryr mig om vad jag ska ha på mig för kläder på avslutningsfesten och visst, en del av mig är så ytlig, men den andra delen bryr sig inte ett skit. Den är mer intresserad av att dricka, och röka och glömma.
Det mesta i mitt liv går ruskigt bra just nu, och livet snurrar på i ett fasansfullt tempo, och det är skönt. För då slipper jag ta tag i det där som jag skuffat undan. Men ju närmare årsdagen vi kommer, ju jobbigare blir det. Idag började gråta i bilen, bara sådär. Precis som det var i början.
Jag saknar min älskade mamma så otroligt mycket, och ändå... livet går vidare och det är så konstigt. För jag både vill och inte vill. Jag vill inte att det ska gå att leva efter en sån här sak. Och samtidigt vet jag att det både är livets gång och helt nödvändigt för min egen existens. Så jag följer med på resan.
Jag önskar bara att jag kunde börja känna igen. För även om jag är livrädd för de ledsna otäcka känslorna, saknar jag de andra. Kärlek, lycka...såna saker...

Det här med uppmärksamhet

Alltså jag älskar det! jag får så mycket just nu. Speciellt då det handlar om musikalen där jag tydligen blivit någon sorts stjärna...  Men så är det det här med... öhh... typ... sexuell uppmärksamhet. Den här killen i kören, som jag har hånglat med vid några tillfällen, som jag ibland (senast premiärfesten) kan bli svartsjuk över att han ger andra uppmärkssamhet. Ja, jag vet att han är upptagen och nej, jag vill inte ha honom, alls faktiskt, men jag vill veta att jag kan få honom, att han tänker på mig och ikväll vet jag att jag det. för vem är det han smsar och ringer? Känns bra för egot...

Nu kör vi så det ryker igen...

Idag, fullspäckat på jobbet, kom dessutom precis på att jag missat att skriva rent och skicka ut anteckningarna efter förra veckans tjänsteresa. Dessa ska jag även presentera på ett möta dag... Hm...
När lektionerna är slut för dagen ska jag fixa en massa instrument till mitt klassrum, underbart, förvisso till låns men ändå :)
Sen bär det av för en en helg med föreställningar, ska hinna med tre stycken innan söndag. Roligt men jobbigt, det tar på krafterna jag skulle behöva på jobbet, men nu är det bara 5 föreställningar kvar- bara två helger (medräknat den som startar om några timmar) så det får gå...

På andra sidan

Ja, nu är jag här, på andra sidan, andra sidan den mest hektiska och jobbiga jobbveckan i mitt liv och jag gjorde mitt jobb jag gjorde det bra och jag överlevde. Det är bra saker att ta med sig. Dock kommer jag inte sätta mig i situationen igen... Nu ska det planeras i förväg! Nu när jag vet vad som krävs!

Premiär har vi haft på musikalen. Det gick fantastiskt bra och hyllningar har haglat över mig och oss. Jag slickar i mig... Recensionen i dagspressen var löjligt bra. Jag grät när jag läste den. Helt fantastiskt!
Nu i helgen vara underbara Z här och tittade, vi hade supermysigt drack bubbel och pratade. Analyserade allt mellan himmel och jord. Fasen vad jag saknar någon jag kan prata om precis allt med, som jag kan med Z. Någon som aldrig dömer, utan bara lyssnar och hjälper till att analysera. Vad har jag kommit fram till då?
Framförallt så analyserades mina herrkontakter. Jag är tydligen en jagande människa, som älskar själv jakten, men sen inte vill ta ansvar för följderna. Kan jag få uppmärksamheten från hens partner? Hur långt kan jag gå? och så den eviga frågan, varför kan jag aldrig släppa "hanmeddeblåögonen? Svaret på den sista frågan är antingen väldigt enkelt el väldigt jobbigt - Jakt el kärlek? Den som lever får se.
Igår var jag så utmattad att jag bokstavligt talat kräktes på jobbet, av rädsla för att det var magflunsa åkte jag hem, sen somnade jag på köksgolvet(?) Gick sedan ut med boken Stolthet och Fördom och Zombier till solen och läste i flera timmar, Somnade som vanligt på kvällen och insåg när jag vaknade i morse att kroppen behövde vila, så jag sjukanmälde mig och har inte gjort många knyck idag. Jag behöver vila helt enkelt.
Måste berätta om drömmen jag hade inatt, som heltklart kommer från boken jag läste igår...
Jag var ute iförd en fantastik 1800-talsklänning och dräpte zombier med svärd, jag höll på att bli övermannad när "hanmeddeblåögonen" dök upp, även han i elegant 1800-tals kreation, ridandes på en häst och självklart räddade han mig. Vi var sedan på bal och dansade, under en promenad satte vi oss under ett träd, det var blommor och högt gräs, varm i luften och tyg från klänningen överallt. Han tog min hand och sade att han ämnade fråga min far om min hand. Han sa också att han hade väldigt svårt att släppa fram och visa sina känslor, varpå jag kysste honom på kinden långt från munnen, liksom framför örat. Han stelnade till, varpå jag kysste hon mitt på kinden, han stelnade ännu mer och sade med ansträngd röst att han inte skulle kunna motstå om jag fortsatte och att detta inte skulle vara gentlemannamässigt nog. Detta tog jag ju självklart som en utmaning, jag kysste honom på munnen och han var stel som en pinne, men han sa, gör det igen! och vi möttes i en mjuk härlig kyss, inga tungor el så, bara en mjuk härlig kyss. självklart gick vi inte längre än så, utan promenerade tillbaka till huset, där han hos min far anhöll om min hand. Sen vaknade jag...

Den ärliga sanningen är den att...

Jag inte orkar mer nu. All min energi är som bortblåst. Jag har så mycket att göra innan presskonferensen imorgon att det är löjligt. Men mina vanliga lektioner de har jag, dessutom ett möte på eftermiddagen, så när jag ska göra allt det där jag måste innan presskonferensen, det vet jag inte...och det är det som tar musten ur mig. Helst vill jag bara krypa ned under täcket och gråta en skvätt, men jag inser att det bara gör saken ännu värre...

Ett enda stort virrvarr

Jag är så förvirrad, så lycklig, så trött. Jag behöver bara skriva av mig lite. Stå ut...
Premiären gick sååååå bra, flera personer var där vars åsikter jag respekterar ofantligt mycket, och de gillade det de såg och hörde. Peter Flack var där, jag blev lite starstruck ska jag erkänna. Gårdagen startades med ett mail från kändisregissören vi anlitat, där hon skriver hur bra jag är, att jag går in i min karaktär till 100% och att jag inte släpper den förrän showen är klar, dessutom skrev hon att jag sjunger helt underbart. Så ja, jag är jävligt nöjd.
Sen var det dags för premiärfest. Ja vad säger man, absinten kom fram, och med den min svartsjuka sida, som jag ändå höll under kontroll, frågan är nu varför jag blev så svartsjuk??? Det förvirrar mig otroligt mycket. Det är en han. Han har flickvän och barn. Vi har strulat förut, han har sagt att han aldrig kommer att lämna sin familj, men att han dras till mig. Och jag förstår vad han menar. För jag dras till honom med. och igår var hans flickvän med en stund, Men vi gick ut och rökte och stod nära nära, alldeles för nära, medan han visade mig olika stjärnbilder, och jag villa aldrig gå där ifrån. Jag vill bara mysa in mig och stanna där. Hände det något sen när hon gått? Nej, vi skötte oss ganska bra. Jag tror nog dock att några märkte elektrisiteten mellan oss, trots att vi försökte göra allt för att den inte skulle synas. och det var då jag blev så svartsjuk. När han var nära en annan i kören bara för att försöka göra oss lite mindre uppenbara...
Varför varför varför??? Jag vill inte, jag vill inte bli en vid sidan av, jag vill ju ha något på riktigt! Men jag kan inte låta bli honom, det är stört omöjligt! Fan fan fan fan!!!

Jobbar bokstavligt talat ihjäl mig

Det är kul visst... Till en viss gräns. Nu är det inte så superroligt längre. Förutom mitt vanliga jobb har jag jobbat över 72 timmar med en ny hemsida. Det ska lanseras idag, och jag har gjort nästan allt som står på mig, nu är det "bara" kommunens delar kvar, vilket gör mig lite orolig... Men hoppat är väl det sista som lämnar en :)
Jag jobbar så mycket att jag var tvungen att hoppa över körrepet igår. Jag mailade regissören, hoppas att det var OK, jag hade inget val... När jag skulle lägga  mig hade jag fått mail, från en körmedlem som helt hux flux hade kommit på fler personer att tacka i programbladet. och att jag ska fixa det innan lördag. Fan vad trött jag blir!!!
Funderar allvarligt på att sluta sen när det här är klart. Det är inte roligt, det är för oproffsigt.