Såg precis ett jättegulligt frieri på Tvn, tårarna sprutar och jag inser med stor sorg att jag aldrig kommer att få vara med om det där. Att få vara så älskad att jag blir friad till. Jo jag har varit gift, men det var, 1, jag som friande, och 2, utav rädsla för att leva ett liv jag inte vågade... Så det kanske inte är mer än rätt att jag får leva ensam. Jag har troligtvis sårat en hel del människor på vägen att komma på vem jag är. Och inte vet jag om jag har blivit så mycket klokare på vägen...
Förbannat trött på att inte vara älskad är jag. Att inte ha någon som bryr sig, att inte ha någon som vill ta i mig, som får mig att känna mig vacker. Jag vill ha närhet värme sex och hjärnorgasmer, man jag måste inse att jag aldrig kommer att få det där. Jag räcker aldrig ända fram. Jag duger bara som tidsfördriv....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar