Tomt och tyst

Nu är det gjort. Begravningen var så fin, jag är så nöjd, men den var som i ett töcken, jag hoppas att jag ska kunna komma ihåg mer senare, för nu är det som i en dröm. Jag kunde inte förstå att hon låg där, mamma, i kistan med alla vackra blommor runt sig. Jag kan fortfarande inte ens i min vildaste fantasi förstå att jag aldrig mer kommer att få prata med henne, krama på henne. Hon saknas mig så, och det är framförallt pratet jag saknar om jag nu måste peka ut något speciellt. Det finns inget som kommer att kunna ersätta våra samtal. det finns ingen jag kommer att kunna anförtro mig så till. Vem är jag nu? Hur ska jag gå vidare? Varför är det så tyst? "Alla" hörde av sig första veckorna, sen droppar de av en och en. Nu är det bara tyst. De säger att i livskriser visar det sig vilka som är de riktiga vännerna, och ja, det vet jag nu. Några finns hela tiden, andra på avstånd, några inte alls. Men just nu är det bara tyst och i morgon ska jag "vara som vanligt" igen. Men hur ska jag kunna det när jag inte längre vet vem jag är???