Dag 5

Ibland, väldigt sällan, extremt sällan träffar man personer man vet kommer att vara där resten av ens liv.  För mig har det hänt två gånger. Underbara S och min underbara vän F's flickvän. Hon och jag är som ler och långhalm. Hon förstår mig på ett djupare sätt, ett andligt sätt som ingen annan ens kommit i närheten av. Ikväll har jag träffat henne för, märk väl, bara andra gången, och det är som om vi känner varandras själar. Jag fyller i hennes meningar och hon mina. Vi har ikväll skrattat och gråtit. En underbar kväll! Jag är fylld med så mycket kärlek att tårarna bara rinner, för jag känner mig så vördnadsfull över livet, över dess svårigheter och över dess lyckorus. Den senaste tiden har jag inte haft så mycket av den sista varan, men jag tror för första gången ikväll att det kommer att gå bra, att det finns en framtid. Ett liv efter min älskade mamma. Och tårarna rinner för det med. För det är en sorg i sig att på något underligt våga släppa taget. Att återgå till livet. Att se framåt. Jag menar inte någonstans att det kommer att sluta göra ont, att jag är klar, för det kommer jag nog aldrig bli. Jag menar bara att ikväll har jag tagit ett steg till och detta tacka vare, eller iallafall med stor hjälp av mina älskade vänner F och A. Jag älskar F så mycket och jag är så glad att han träffat A och jag önskar att jag kunnat vara där för dom, i deras sorg, men
"Allting har sin tid, livet har sin gång allting är skapat skönt för sin tid, om det får ha sin tid"