Han är borta nu.

Finner inga ord. Är glad att det gick snabbt, men chockad av det hänt. Var finns rättvisan?

Ond bråd död

Varför dör alla? Jag förstår inte? Är det något jag har gjort för att reta upp gudarna? För om det är så , kan jag få reda på vad det var och göra det ogjort? Nu ligger han där, min extra pappa. På IVA, som ett jävla kolli, ingen hjärnkapacitet alls i höger hjärnhalva, nu bara väntar vi, när som helst är han borta. Egentligen är han redan borta, det är bara en kropp som ligger där och låter. Han som har funnits där i hela mitt liv, som bomull har han varit, tyst och trygg.
Det känns lite själviska att skriva följande rader, jag menar det är värre för hans "riktiga" familj. Men jag vet inte hur jag ska orka. Först mamma, sen min kompis och nu min extrapappa. Var ska jag få kraften att orka gå framåt nu? Jag är så rädd att ramla ner i det där mörka svarta hålet igen. Men vad ska jag göra och hur? Hjälp!

Ganska bra!

Jag mår egentligen ganska bra, det är bara det att kroppen gör så fruktansvärt ont. Vaknade i natt av att jag inte kunde röra mig för smärtan, fick gå ned en våning och hämta citodon. Fötterna värker. Det känns som att gå på knivar för varje steg jag tar, och ryggen ska vi inte prata om. Jag konstaterar att det är höst. Det är då min fibromyalgi är som värst. Fortsätter det såhär måste jag göra något drastiskt, för jag kan snart inte gå, och citodon kan jag inte gärna stoppa i mig innan en biltur till en skola med ungdomar, så jag får försöka stå ut så länge det går. Inte för att citodonen hjälper så mycket...
Men när jag sitter i en ställning där all smärta för ett ögonblick försvinner, känner jag att jag har det bra. Jag börjar landa med båda fötterna på jorden. Tiden börjar hinna i kapp. För trots att det gör ont i själen att inte sjunga barbershop just nu, är jag glad för mina återhämtningshelger. Jag behöver dem!

Arg, besviken och lite självömkan på det

Hur arg kan man bli på ett jävla fönster? Man kan bli SKITARG! Tro mig!
Egentligen blir jag kanske inte så arg på själva fönstret, utan det är min egen svaghet jag blir arg på. När jag inte orkar, när det trilskas och jag bara har två händer, det gör mig så arg att jag kokar upp.
När jag sen dessutom bett min far om hjälp, men blivit nekad blir jag ännu mer arg. Hade han haft något viktigt för sig, kunde jag kanske förstått, men nu ville han helt enkelt inte. I alla fall sa han inget annat. Det är så sällan som jag ber om hjälp, jag ska alltid gör allt själv, jag tycker inte om att känna mig svag, så jag biter ihop, men när jag då väl ber... Mamma hade varit här. Hon hade hjälpt mig, jag hade inte behövt be henne, hon hade bara vetat. Hon hade hjälpt till med det hon kunnat, putsat några fönster, assisterat, det hade räckt, men hon är inte här och hon kommer aldrig att vara det, och nu måsta jag fixa det själv, och jag vet inte hur jag ska kunna det och det gör mig också arg. Så idag tar jag citodon, försöker hålla tårarna tillbaka, biter ihop, och låtsas att jag har fyra händer och ingen fibromyalgi. Jag kommer att bli sängliggandes imorgon, men vem bryr sig om det? Ingen! Jo jag, men vem bryr sig om mig???

Vad säger man? Wow, tack

Förra veckan, när jag mådde som sämst, precis innan mammas urnsättning, kom det fram en för mig helt  vilt främmande människa och sa " Förlåt, men vad fräsch du ser ut, jag menar, din stil och så" vad säger man? Wow, tack!

Idag när jag kom till jobbet efter lunchen, hade precis bråkat med tonåringen och var allt annat än pigg på ett musikteoripass med 9or. Möter två tjejer som sitter och röker, de frågar hur gammal jag är eftersom de fått veta att jag har barn. 33 svarar jag och får svaret; "VA?! jag trodde du var typ 25" vad säger man? Wow, tack!

Efter jobbet åkte jag förbi systembolaget, och jodå, visst fick jag visa lägg. När hon såg hur gammal jag är, sa hon; "Men oj, du ser så ung ut" Vad säger man? Wow, tack.

Det är inte direkt många

som läser den här bloggen. Jag förstår det, jag är ju inte så intressant. Men jag undrar ändå hur folk gör, inte för att jag kommer lägga ner någon energi för att få upp läsarantalet, jag är bara nyfiken. Jag skriver här för min skull. Det här är min dagbok.
Idag regnar det, jag har huvudvärk och värk i hela kroppen efter att i panik satt in innerfönster i mitt sovrum igår, så att dottern och jag kunde sova lugnt och tryggt någonstans i huset. Vi har pratat igen, jag och dottern, hon lovar att skärpa sig. När vi går genom hennes dagar inser vi att hon inte äter som hon ska, hon hoppar över frukosten och lunchen i skolan. Sen sover hon dåligt säger hon och jo, hon bli ett litet monster utan mat och sömn, så det kanske inte är så konstigt. Nu får hon ta tag i det där med maten, så tror jag att det andra kommer av sig självt. Hon får kanske sova hos mig några nätter så att jag vet att hon kommer i säng, kan ju skylla på fönstren...
Annars är himlen inte lika nattsvart som igår, men den är långt ifrån ljus. Jag känner mig så in i helvete ensam. Ingen jag vill ska ringa, ringer, ingen jag vill ska undra, undrar.

Ensam

Jag saknar mamma så mycket. Det har liksom börjat om. Jag tappar mig själv, Igår gick jag hem lite sur en timma tidigt från jobbet i tron om att den sista lektionen uteblev, inga elever kom ju. Men jag var en hel timma sen... De kom....då var inte jag där...
Idag får jag reda ut det där.
Vänner, visst har jag det. Men ingen riktigt nära längre. Åkte hem till L igår, men där är det full rulle, och det finns inte en chans till att få prata, det är inte hennes fel, jag vet det, men jag behöver någon innan jag sprängs. Z försvinner mer och mer. Hon är dessutom utomlands hela tiden. och A har fullt upp med sig själv och hennes sorg och om du läser det här, få inte dåligt samvete, för vi har fullt upp båda två, det går åt två håll, jag finns inte heller, för att jag har fullt här.
Tonåringen har kommit in i en fruktansvärt elak period. Jag är en fitta, det är "fel på mig" det skriks och slängs i dörrar och det kanske är helt normalt, men jag är helt ensam och jag orkar inte. Tankar på att bara försvinna har dykt upp igen, för jag orkar inte. Jag orkar inte själv. Visst finns det en massa fina saker i mitt liv att vara lycklig över, men just nu ser jag dom inte. Just nu går jag på knäna. Just nu kan jag knappt andas. Just nu vill jag bara gå upp i rök.
Summan i mitt huvud blir att jag är en hemsk person, måste se äcklig ut, vara elak, lukta illa eftersom ingen vill ha mig. Visst kan jag duga till ett knull någon gång, men absolut inte mer än så nej nej, hemska tanke. Och vännerna försvinner en efter en. Kanske naturligt eftersom jag bor långt bort... men jag måste verkligen vara en hemsk människa. Och någon kommer alldeles säkert påstå motsatsen, men fråga er innan, varför. Varför sitter hon där helt ensam? med en tonåring som skriker saker till henne som de flesta inte ens vågade viska till sin egen mor. Varför???

Tomgång

Idag har jag varit till Stockholm över dagen. Har träffat min nya kvartett. Jag vet inte vad jag ska säga, men det blir nog bra, känner inte att jag är i ett läge där jag kan avgöra om det blir bra eller inte. Jag är sjuk, det har varit en ansträngande helg ändå, och hon är inte Z. Hon kan heller inte barbershop än, men det löser sig säkert... hoppas jag... Nu ska jag försöka sova, jag är så trött så trött, men hjärnan vill inte riktigt stänga av. Den snurrar på tomgång, det är jobbigt!

En viktig dag idag!

Idag var en viktig dag, en fruktansvärt jobbig dag. Mammas urnsättning. På ett sätt mycket jobbigare än begravningen, då var jag fortfarande så avtrubbad, jag hade ingen verklighetsuppfattning. men det har jag nu. Nu börjar orden "aldrig mer" sjunka in, och det gör ont. Mer ont än något jag något annat och jag blir frustrerad, för jag vill säga "Nej, det här går jag inte med på, nu räcker det", men det finns ingen som lyssnar, ingen som kan ta tillbaka. dagen har varit tung, men full av liv. Vi har skrattat och gråtit, i som är kvar, familjen. Men det finns en liten liten tagg någonstans därinne hos mig. Jag skulle så gärna vilja ha någon som bryr sig som inte är min familj. Någon som skickat ett sms, bara ett litet hjärta, vad som helst, bara jag hade sluppit känna mig så fruktansvärt ensam... Men det som var/ är så viktigt för mig är inte det för andra. och någon såndär extremt nära vän, som jag hade många av förut, det har jag inte längre, de har försvunnit med milen och livet antar jag...

Vila ch vänskap

Jag är så trött, jag behöver vila, jag behöver vara ifred jag behöver hinna tvätta, hinna städa, hinna återhämta mig. Men det går inte. Igår jobbade jag 10-16 var på en bokrelease 16-18 sen var det meningen att jag skulle gå på releasefest, men jag orkade inte. Åt chips och tittade på film istället. Pratade med en person jag bara tycker mer och mer om, en person jag vill vara nära, och vi börjar komma varandra nära, efter nästan ett år, riktigt nära. igår frågade han mig om jag var en ängel. Han börjar våga öppna upp, ett steg i taget. En väldigt fin människa är det, en blyg människa som varit med om mycket. Som har svårt med närhet.
Idag ska jag strax iväg och jobba 10-16 igen, sen kommer pappa hit, vi ska sätta upp lite lampor. Men jag har så ont, ont av min fibro. Jag vill bara ligga kvar i sängen, men det kan jag inte. Jag är rädd att jag går sönder...