Ensam

Jag saknar mamma så mycket. Det har liksom börjat om. Jag tappar mig själv, Igår gick jag hem lite sur en timma tidigt från jobbet i tron om att den sista lektionen uteblev, inga elever kom ju. Men jag var en hel timma sen... De kom....då var inte jag där...
Idag får jag reda ut det där.
Vänner, visst har jag det. Men ingen riktigt nära längre. Åkte hem till L igår, men där är det full rulle, och det finns inte en chans till att få prata, det är inte hennes fel, jag vet det, men jag behöver någon innan jag sprängs. Z försvinner mer och mer. Hon är dessutom utomlands hela tiden. och A har fullt upp med sig själv och hennes sorg och om du läser det här, få inte dåligt samvete, för vi har fullt upp båda två, det går åt två håll, jag finns inte heller, för att jag har fullt här.
Tonåringen har kommit in i en fruktansvärt elak period. Jag är en fitta, det är "fel på mig" det skriks och slängs i dörrar och det kanske är helt normalt, men jag är helt ensam och jag orkar inte. Tankar på att bara försvinna har dykt upp igen, för jag orkar inte. Jag orkar inte själv. Visst finns det en massa fina saker i mitt liv att vara lycklig över, men just nu ser jag dom inte. Just nu går jag på knäna. Just nu kan jag knappt andas. Just nu vill jag bara gå upp i rök.
Summan i mitt huvud blir att jag är en hemsk person, måste se äcklig ut, vara elak, lukta illa eftersom ingen vill ha mig. Visst kan jag duga till ett knull någon gång, men absolut inte mer än så nej nej, hemska tanke. Och vännerna försvinner en efter en. Kanske naturligt eftersom jag bor långt bort... men jag måste verkligen vara en hemsk människa. Och någon kommer alldeles säkert påstå motsatsen, men fråga er innan, varför. Varför sitter hon där helt ensam? med en tonåring som skriker saker till henne som de flesta inte ens vågade viska till sin egen mor. Varför???