Måsten och villjor

- Jag är hungrig, måste äta, orkar inte laga mat...
- Jag har ont, måste ta en citodon, vill inte kan inte köra bil då...
- Vill ha städat till helgens gäster, orkar inte, har redan städat badrummet och sovrummet, vill inte mer...
- Vill plocka svamp, måste vänta på hjärtat så jag hittar hem igen...

Ord som inte gör sig på papper

Han ger mig så mycket jag inte kan förklara, som inte går att skriva ned. Igår låg vi i hans säng i några timmar och pratade. Låg där för att jag var för dålig för att kunna göra något annat. Orkade inte ens sitta upp. Vi pratar om allt och inget. Han säger att han inte brukar prata, att det inte är så dom gör i hans familj, men med mig pratar han, även när det blir så känsligt och jobbigt att jag ser hur musklerna i kinderna hoppar ofrivilligt. Han är helt enkelt underbar, precis så som han är, med fel och brister. Jag älskar att han säger att han vågar vara sig själv med mig, för jag känner likadant. Jag älskar att han berättar hur otroligt läskigt han tycker att det är, att dels träffa någon man inte kan låta försvinna och dels våga kasta sig ut med risken för att bli sårad. Jag älskar det, för att det lika gärna kunde vara mina egna ord.
---
Idag ska jag försöka jobba. Jag har fortfarande superont, men jag ska göra så gott jag kan. Ikväll ska jag klippa mig hos en kompis, efter det ska vi ta ett glas vin. Sen ska jag hem och städa, för imorgon ska EL sova här och innan det ska vi spendera hela dagen tillsammans i Barbershopens underbara värld! Jag längtar såååå, efter alla mina vänner, och jag längtar såååå efter att få dela den här stora delen av mig själv med EL.

Konsten att utstå smärta!

Ja, nu gör det ont ska jag säga, sjukdomen har slagit till med full kraft. Jag ser att det är en följd av många saker. Dels att medicinen tog slut, så min grundsmärtlindring försvann under ett par dagar, sen tar det ett tag att jobba upp det igen. Dels all överenergi som jag gjort av med under flera veckor, jag har rört mig alldeles för mycket, och då pratar jag inte om att jag börjat springa, jag pratar om allt jag gjort. Sen har jag ett extremt hormonpåslag och fick i natt min mens, då brukar det också göra riktigt ont. Men såhär ont var det länge sen jag hade. Tänkte mig på att försöka förklara.
Sitter jag still, med fötterna i viloläge känns det ungefär som när man gått på stan en hel dag, det bultar lite, de känns lite svullna, sätter jag ned dem på golvet är det som att ställa sig på en spikmatta. I benen värker det, känns svullet, bultar. Ländryggen känns som att den halkat ur sitt ordinarie läge, men att den är helt omöjlig att knäcka rätt, det känns som om jag kommer att gå av på mitten. Värken här är konstant och på en skala 1-10 är det en tia. Övriga överkroppen är ganska ok, men sen har vi händerna. De inte bara känns svullna, de är svullna! Muskelkontrollen är dålig och jag tappar saker mest hela tiden, självklart speciellt när jag håller i fyllda glas eller liknande, så det blir en riktig röra efteråt. Det bultar och värker hela tiden, och finmotorik är det dåligt med. Låter det som att jag klagar? Det gör jag inte, jag vill bara förklara, för mig och för alla andra som läser, hur det faktiskt är att leva med fibromyaligi. För det syns inte på utsidan och allt som oftast möts jag med tvivel. Kanske är det bara min egen rädsla för att inte bli betrodd, men den är där i alla fall, känslan. Jag blir ledsen när jag har sådan här dagar. Ledsen för att jag är sjuk, att jag behöver ha det såhär. Men jag är glad att det inte är så ofta och måste tvinga mig att komma ihåg året då jag knappt tog mig ur sängen. Under mina normala dagar tänker jag inte på det. Det gör alltid ont, men man lär sig att leva med det. Annars skulle man behöva sluta leva, och det är inte ett alternativ. Jag vill fungera så normalt jag kan, och försöker då ofta att inte förstora upp smärtan, och det fungerar för mig, det ju då när det blir såhär som folk runt omkring mig inte riktigt hänger med. Summa sumarum, fick jag välja skulle jag inte ha sjukdomen alls, men nu har jag den, och vet ni. Jag är lycklig ändå. om än lite mörbultat just nu...

Ganska bra!

Jag mår egentligen ganska bra, det är bara det att kroppen gör så fruktansvärt ont. Vaknade i natt av att jag inte kunde röra mig för smärtan, fick gå ned en våning och hämta citodon. Fötterna värker. Det känns som att gå på knivar för varje steg jag tar, och ryggen ska vi inte prata om. Jag konstaterar att det är höst. Det är då min fibromyalgi är som värst. Fortsätter det såhär måste jag göra något drastiskt, för jag kan snart inte gå, och citodon kan jag inte gärna stoppa i mig innan en biltur till en skola med ungdomar, så jag får försöka stå ut så länge det går. Inte för att citodonen hjälper så mycket...
Men när jag sitter i en ställning där all smärta för ett ögonblick försvinner, känner jag att jag har det bra. Jag börjar landa med båda fötterna på jorden. Tiden börjar hinna i kapp. För trots att det gör ont i själen att inte sjunga barbershop just nu, är jag glad för mina återhämtningshelger. Jag behöver dem!

Arg, besviken och lite självömkan på det

Hur arg kan man bli på ett jävla fönster? Man kan bli SKITARG! Tro mig!
Egentligen blir jag kanske inte så arg på själva fönstret, utan det är min egen svaghet jag blir arg på. När jag inte orkar, när det trilskas och jag bara har två händer, det gör mig så arg att jag kokar upp.
När jag sen dessutom bett min far om hjälp, men blivit nekad blir jag ännu mer arg. Hade han haft något viktigt för sig, kunde jag kanske förstått, men nu ville han helt enkelt inte. I alla fall sa han inget annat. Det är så sällan som jag ber om hjälp, jag ska alltid gör allt själv, jag tycker inte om att känna mig svag, så jag biter ihop, men när jag då väl ber... Mamma hade varit här. Hon hade hjälpt mig, jag hade inte behövt be henne, hon hade bara vetat. Hon hade hjälpt till med det hon kunnat, putsat några fönster, assisterat, det hade räckt, men hon är inte här och hon kommer aldrig att vara det, och nu måsta jag fixa det själv, och jag vet inte hur jag ska kunna det och det gör mig också arg. Så idag tar jag citodon, försöker hålla tårarna tillbaka, biter ihop, och låtsas att jag har fyra händer och ingen fibromyalgi. Jag kommer att bli sängliggandes imorgon, men vem bryr sig om det? Ingen! Jo jag, men vem bryr sig om mig???

Vila ch vänskap

Jag är så trött, jag behöver vila, jag behöver vara ifred jag behöver hinna tvätta, hinna städa, hinna återhämta mig. Men det går inte. Igår jobbade jag 10-16 var på en bokrelease 16-18 sen var det meningen att jag skulle gå på releasefest, men jag orkade inte. Åt chips och tittade på film istället. Pratade med en person jag bara tycker mer och mer om, en person jag vill vara nära, och vi börjar komma varandra nära, efter nästan ett år, riktigt nära. igår frågade han mig om jag var en ängel. Han börjar våga öppna upp, ett steg i taget. En väldigt fin människa är det, en blyg människa som varit med om mycket. Som har svårt med närhet.
Idag ska jag strax iväg och jobba 10-16 igen, sen kommer pappa hit, vi ska sätta upp lite lampor. Men jag har så ont, ont av min fibro. Jag vill bara ligga kvar i sängen, men det kan jag inte. Jag är rädd att jag går sönder...

Nackspärr och städning = sant?

Ja, jag har nackspärr och ja, det gör skitont. Kan jag låta bli att städa för det? Nej! Kan jag låta bli att hjälpa min 97-åriga farmor med att bära bort den gamla soffan (det var den nya som gav mig spärr) Svar: nej :)
Idag har jag fixat till biblioteket som nu också är ett mysigt gästrum för underbara A som kommer imorgon! Jag längtar så! Det ska bli så mysigt!

Typiskt

varför är jag inte förvånad. Ligger här med varmt omslag runt nacken och ned på ryggen. Jag har så ont att jag emellanåt får panik. Idag skulle jag åkt med en massa skräp till återvinningen. Jag skulle ha burit upp 4 flyttkartonger. Bakat kakor. Vad har jag kunnat göra idag? Jag har fått en massage och läst. Thats it. Om några dagar kommer söta A, just nu har hon ingenstans att sova, för där är så rörigt. Men ännu värre är att om mindre än en vecka kommer det över 30 personer hit på konfirmationsfika och jag är inte ens i närheten klar... och nu kan jag inte göra ett skit. Hur typiskt är inte det?

AAAAAAAJ!!!!

Jag har fått nackspärr och har hemskt ont. mina starka värktabletter är slut och just nu ligger jag och försöker värma med en varm flaska, det är mest bara hårt! men jag har nästan panik. fina S med familj var här förut och hon masserade mig, tydligen skiljer det ca 3 cm i höjd på min "ryggfileer" konstigt att man får ont?? hon kommer tillbaka imorgon och försöker lösgöra lite till. underbart! hoppas nu bara att jag kan sova!