Årskrönika

Det här årets årskrönika är otroligt tung att skriva. Men jag hoppas att det känns bättre när den är gjord.
Januari:
Jag gör slut med tjejen jag träffat under några veckor. Inser att jag har blivit en älskarinna och att hon aldrig kommer att lämna den där mannen hon har. Min älskade mamma konstateras ha en knöl fullproppad av en ovanlig sorts cancer. Hon startar en hård behandling.
Februari:
Jag fyller år. Bjuder mina närmaste vänner, och en speciell vän men han vågar inte kommer, istället lyckas jag full och dum kyssa min tre bästa killkompisar. På samma kväll. Jävligt illa.
Mars:
Repar som allra värst/bäst med kvartetten, knappt två månader kvar till tävling. Får hämta dottern på Valborgsmässoafton. Första "riktiga" tonårsgrejen.
April: den 10 april orka inte längre min älskade mammas hjärta slå längre, och hon dör på sin favoritplats på altanen efter en underbar helg i sällskap med hela familjen. Jag själv är självklart på kvartettrep i huvudstaden, men vi hade i alla fall helgen...
Maj: Är luddig, jag minns inte mycket. Jag är sjukskriven. Det är praktiska konstiga saker som görs. JAg är inte medveten om mycket.
Juni
Jag går tillbaka till arbetet, känner att det hjälper åker på den planerade utlandssemestern med familjen, men mamma saknas.
Juli:
Jag flyr till huvudstaden. Tänker att jag ska vara där i 4 dagar, men blir kvar i 2 veckor. Känns skönt att bli bemött av människor som inte vet att mamma nyss dött. Blir omhändertagen av min goda vän A. Går på filmpremiär. Träffar nya och gamla vänner. Blir berörd av min vänners talang. Festar ganska hårt.
Augusti:
Min goda vän A's bror går över gatan, blir påkörd, dödförklaras dagen efter. Vi var jämngamla. Han var en av de underbara talangerna jag träffade några veckor tidigare. Jag kände honom inte så väl, men han har varit där, i min närhet i alla år. Jag minns att jag var på hans 30-år fest. En underbar själ. Jag slås i bitar. Dels för att min egen sorg blir så stark att jag knappt kan hantera den. Men också för att jag allt för väl vet vad en av mina allra bästa vänner tvingas gå igenom. En svart månad. Jag minns inte så mycket annat. Vet att jag börjar jobba på nya skolor, men kommer inte ihåg så mycket av det.
September:
Jag börjar känna mig bättre, gräver ner mig i jobbet, det går bra, jag blir omtyckt på mina nya skolor, mina andra arbetsuppgifter utökas och snart är tjänsten upp i mer än 100 % men det är skönt. Jag slipper fokusera på mina känslor. När allt känns som bäst, får min "låtsaspappa" en stroke, efter 10 dagar finns han inte mer. Han var inte min låtsaspappa på det viset som alla andra menar. Men jag är uppväxt med honom, mina föräldrars bästa vänner, hans barn är som mina syskon.
Oktober:
Jag klarar av att jobba, har stängt av, är så trasig, kan inte, vill inte. Min syster fyller 30 år, dagen efter begravningen, det är tungt, men vi har kul. Det blir konstigt nog en lyckad fest.
November.
Jag jobbar nu nästa ihjäl mig, jag tar kontakt med en kurator för att få hjälp, men det funkar inte, så jag slutar gå efter ett samtal. Jobb, jobb, jobb. Dottern börjar få utbrott, våldsamma utbrott. tänker att det går över, för jag har varken tid eller ork.
December
Jobbar för mycket. Firar en tung jul hemma, med 8 gäster. Dottern mår skit. Går på bio med Han med de blå ögonen, den enda ljuspunkten på väldigt länge, det är skönt. Köper en alldeles för dyr och fin nyårsblåsa.
Oktober.

Ikväll/ inatt har jag återupplevt de värsta dygnen av mitt liv. Just nu ser jag ingen anledning att finnas kvar. Jag lever ett liv fyllt av hot och hat. Ilska och våld och jag orkar inte mer. Ser ärligt talat inte någon anledning. Men som vanligt ska jag inte göra något oåterkalleligt. Inte nu. inte sen. Men jag skulle vilja.

Operation julgran

Jag har kört operation julgran idag, försökt låta alla små bitska och ibland väldigt dumma kommentarer rinna av, precis som formen på en julgran. Det har gått bra, ända tills vi skulle gå hem, och märk väl att vi var hemma 01.30 att faster blev så sur när vi skulle gå, att hon inte sa hej då ordentligt. Tror att hon egentligen blev besviken, jag brukar alltid vara sist och dricka mest ( mamma och faster var/är värre). Men det går inte längre, jag har kul och trevligt till en viss gräns, sen vill jag hem. Och fyllan får jag tyvärr redan tidigt, för jag tål inget längre, eftersom jag inte dricker så ofta eller mycket längre... sen är det ärligt talat inte så kul.. att bli full. det hjälper inte någonstans, lindrar inget, bara gör värre, det känns bättre när jag är nykter, då kan jag sova och känslorna som dyker upp känns riktiga. Men jag tycker fortfarande om smaken, men tål inget. så jag blir småberusad tidigt. Vilket är så irriterande att jag dricker ännu mer nästa gång, och så har det varit, sen i somras.
Idag vae Z och hennes bror här. Det var så härligt att träffa dom, men jag blev ärligt talat besviken när de inte stannade kvällen ut, trots ändrade planer. Men jag orkar inte reagera som jag vet att jag vill, för det finns inte plast.
Sen dyker han med de blå ögonen upp då och då i mina tankar, och jag vet inte varför, eller vad det betyder Men jag vill gärna inte bli ratat igen, så det vore trevligt om jag kunde bestämma mig...

Nu känns det bättre

I brist på andra substanser har jag tagit mig två varma starka glögg och ett glas rödvin, sen kunde jag röra på mig igen. Så nu är det bara "lite" kvar till morgondagen.
- bada hunden
- griljera skinkan
- duka bordet
- laga kjolen jag ska ha på mig
- städa toaletten...och...
- duscha.
Gästerna kommer klockan 12.00...
julstress??? Vad betyder det?

Är det försent att fly?

Nu är det inte roligt längre. Jag vill inte fira jul, Jag vill inte alls. Vaknade på förmiddagen, utvilad, på bra humör. Gjorde en kopp kaffe, fick ont, ondare än på länge, behövde stark medicin, hade ingen. Får stå ut. Började rimma på paketen, so far so good. Ska sedan slå in de sista paketen, men har så ont i kroppen att varje rörelse är som knivar i mina muskler. Allt går år helvete, Jag blir arg, arg på dottern, som sitter och tittar på TVn och inte hjälper till och som tillslut bara går härifrån, vilket jag kan förstå. vem vill vara i närheten av mig? Arg på mig själv och min äckliga kropp, som jag avskyr över allt annat på jorden. För när jag verkligen behöver den, faller den i biter. Fy fan vad jag hatar det - mig.
Jag vill bara åka bort. För ingenstans är det roligt att försöka fixa en gemensamt jobbig fest alldeles själv.  och ja, jag bad om hjälp. Men fick ett hånskratt tillbaka, vi har inte tid, har eget att syssla med. Nu vill jag inte ha hjälp. Nu är det försent. Nu vill jag bara åka bort och glömma alltihop. Jag blir så fruktansvärt besviken. Besviken på min familj, som inte förstår att det är omänskligt att bli lämnad ensam med allt det här. Besviken på mig själv, för att jag inte är så stark som dom verkar tro att jag är. Besviken bara. Skulle ha gjort som A. flytt! Inser det nu, men nu är det försent? Kan jag bara gå ut till bilen och åka? Inte komma tillbaka? Vad skönt det vore. Att bara försvinna. Jag vill vara bland människor som jag kan få luta mig mot. Som kan stötta, inte där jag ska vara den starka stöttepelaren. För jag orkar inte mer.

Mysigt!

Vi träffades en timma innan bion började, jag var lite nervös för att det skulle bli pinsamt tyst, ibland har vi en tendens att bli så blyga för varandra, men så blev det inte. Han frågade om han fick bjuda på fikat, vilken han självklart fick. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, hade det riktigt mysigt! Sen gick vi på bion, The girl with the dragon tattoo, Superbra, men vääääldigt lång. fast det gjorde inget. Vet jag vad det var? nej, bryr jag mig? nej, hade jag trevligt? ja, vill jag göra det igen? absolut! vill han? han sa att nästa gång bjuder han.. så... jag antar det. Vad det än blir, vänskap eller mer, så känns det på riktigt, och det behöver jag, något riktigt, här, i min nygamla hemstad.

Bio och fika

Vad betyder det?
Jag bjuder på bio, han frågade idag om vi ska fika innan, självklart sa jag ja... men betyder det här något? Är det bara två arbetskamrater som för första gången ses privat, efter att ha pratat minst en gång / vecka privat i ett och ett halvt år... eller?
Har lovat mig själv att inte analysera för mycket. Jag ska njuta av vuxensällskap, är pirrig för att jag aldrig gör något... el får att jag ska träffa just de här blå ögonen... Skit samma vilket.. Jag ska njuta!

Åh meh

Varför ska jag hålla på såhär? Nu har jag visst bjudit honom på bio på torsdag. Varför då? Kunde jag inte låtit bli...
"hm...nu drar du säkert öronen åt dig Men jag skulle behöva hjälp på torsdagskvällen om du har tid... Jag har två biobiljetter som går ut till jul, och dottern drar hem ett GÄNG ungdomar hit på julfest just den kvällen. Vill/kan du förbarma dig? Vet ju att du gillar gratis :)"

och hans svar:

"Visst, skulle nog kunna funka tror jag :)

Vore trevligt"
Så vad menar jag med det här? Och vad menar han? Nu kommer jag blir helt nervös... Fast kul att han hänger på. En del av mig känner bara att det ska bli roligt att gå på bio med en kompis, jag tror att jag ska lyssna mer på den personen, den andra är ju körd iaf... Alltid kul med vänner, de duggar inte tätt de häller hår i värmlandsskogarna....

Att leva ensam

Såg precis ett jättegulligt frieri på Tvn, tårarna sprutar och jag inser med stor sorg att jag aldrig kommer att få vara med om det där. Att få vara så älskad att jag blir friad till. Jo jag har varit gift, men det var, 1, jag som friande, och 2, utav rädsla för att leva ett liv jag inte vågade... Så det kanske inte är mer än rätt att jag får leva ensam. Jag har troligtvis sårat en hel del människor på vägen att komma på vem jag är. Och inte vet jag om jag har blivit så mycket klokare på vägen...
Förbannat trött på att inte vara älskad är jag. Att inte ha någon som bryr sig, att inte ha någon som vill ta i mig, som får mig att känna mig vacker. Jag vill ha närhet värme sex och hjärnorgasmer, man jag måste inse att jag aldrig kommer att få det där. Jag räcker aldrig ända fram. Jag duger bara som tidsfördriv....

Störd!

Jag stör mig så på mig själv så jag blir tokig. Jag kan inte släppa den här jävla människan. Första gången jag mötte hans isblå ögon var jag fast. Han är allt jag inte vill ha, han är negativ, nykter alkoholist, lat och osocial. Saker som jag skulle störa ihjäl mig på. Men jag kan inte hjälpa det, fortfarande  ett och ett halvt år senare tar mitt hjärta ett extra slag när han tjatar på att jag ska komma på julfesten. Och fortfarande minns jag när vi var på utomhusteater med jobbet och av någon anledning jag inte minns, står nära nära, länge länge, det enda jag känner är hans kroppsvärme, och vetskapen om att jag vill stanna stanna där för evigt, vad som hände i teatern har jag ingen aning om. Jag vet också att han inte är det minsta intresserad av mig. Det har vi pratat om. Han är inte redo för något, hans liv är för komplicerat enligt honom själv. Han har också som regel att inte dejta arbetskamrater, så jag är helt körd, och lika bra är väl det. För jag skulle säkert tröttna fortare än kvickt, osocial som han är... och samtidigt... jag kan inte sluta hoppas, hoppas att han kan känna sig trygg nog, tids nog med mig, för om han skulle våga, skulle jag hoppa...

Ord

Jag har inte så många ord att dela med mig av. Jag inser att ingen orkar höra dem. Ser det på statistiken. Så vad händer i mitt liv just nu? Stress, det är ett bra ord som sammanfattar allt. Sömnbrist är ett annat. Jag jobbar som musiklärare på tre (!) skolor, gissa om det är mycket, 3 luciatåg, 3 skolavslutningar, ca 100 betyg, och 260 omdömen. Julkonserter med kören jag leder. Intensiva övningar med kören jag sjunger i. I helgen ha jag dansat i 10 timmar. Svetten har runnit och lårmusklerna gör sig påminda, det kan jag lova. Har jag kul då? Sen håller jag i julen, nu när mamma är borta, jag har självklart hjälp från min lillasyster och min kusin, men det är mycket jag vill hinna med. Jag har en dag - på söndag att julhandla alla klapparna, ytvärr är dottern med då, så ärligt talat vet jag inte hur jag ska lösa det där iår. vilket precis påminde mig om att jag glömt att slå in "andra adventsklappen"och dottern som snart ramlar in genom dörren, måsta avsluta och fixa det ASAP. Har jag nämnt att jag är ensam??? Det var därför jag ville skriva av mig, får visst bli en annan gång, när andan faller på och jag har tid. Stressar vidare...