Lycka

Lycka är när dottern frågar hjärtat om hjälp med franskaläxan
Lycka är att sitta uppe och småprata hela familjen
Lycka är att vakna till följande sms;
"Hej, hoppas jag inte väcker dig. Jag måste bara få säga att jag är så lycklig med dig. Du fyller upp hela mitt liv och du är med mig varje sekund. Jag älskar dig. Ha en toppendag så ses vi i eftermiddag <3"

Jag är så lycklig just nu!

Sambo

Ojojoj, jag tror vi ska bli sambos, ja inte imorgon kanske, men snart. Så snart som Hjärtat och dottern känner sig säkra med varandra. Snabbt, jo, men rätt!

Silly me!

Ja...vad ska jag säga, inte behövde jag vara orolig inte, och det visste jag ju, inners inne, men jag är så rädd att förlora hjärtat. Vi pratade om det när han kom hem, jag berättade om min dröm, och om hur rädd jag varit hela dagen, demonerna försvann bara genom att få berätta. Silly me!

Hjärnspöken och oro

Idag kommer hjärtat hem. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter honom, det är nog nästan ohälsosamt. Och det gör mig också väldigt rädd. Inatt drömde jag att han träffat sitt ex nu på resan, i fredags närmare bestämt, och att han när han kom hem till Sverige inte kom hit, utan smet in måndag kväll, när han visste att jag var borta, och hämtade alla hans saker. Bara lämnade mig så. Jag vet var det kommer från, det har nämligen hänt mig förut, men det var inte hjärtat, utan en hel annan person, och de är inte samma, jag vet det, men jag är rädd. Inte hjälper det att sms-kontakten sedan i fredags inte varit som resten av veckan. Jag har ont i magen och mår skit. Jag är så rädd att han ska lämna mig, jag kan nämligen inte se mitt liv utan honom, för första gången i mitt liv förstår jag verkligen ordspråket; "Du vet när det är på riktigt när du vet skillnaden mellan att kunna tänka sig att leva med och inte klara av att leva utan"
Jag försöker hela tiden säga åt min dumma automatiska tankar som är i katastrofläge, att de har fel, men det är så svårt! för... tänk om... what if...

Bröllopsförberedelser

Japp, nu är det två veckor kvar till bröllopet. Jag ska sjunga tre låtar i kyrkan. Pie Jesu som ingångsmusik el direkt efter. A thousand years, som även hjärtat ska spela till, och av längtan till dig, det kommer bli hur bra som helst. Är lite orolig bara att ställa om rösten efter operasången, till vanlig igen, men det går nog bra!
Sen ska jag och hjärtat underhålla gästerna lite i bakgrunden när vi minglar innan brudparet anländer, de är och tar kort efter vigseln, och sen har bruden önskat en låt under middagen, men jag vet inte om jag ska infria den än,  vet att det är en ung flicka som ska sjunga en sång för dem, vill inte köra över... jag har ju hörts rätt mycket redan... Ja jag får se, Gabriellas sång vill hon ha i så fall.
Provade ut en klänning igår, den är lila och jättefin, tar verkligen fram timglasformerna utan att sitta åt annat än vid bysten, superfint! Nu ska vi bara hitta en mönstrad näsduk och en slips el flyga i samma färg till hjärtat så är vi på banan, ja det och en massa repande förstås :)

Tystnad

Jag har inte orkat skriva, jag har inte haft några ord. I fredags hittade man min förra elev hängd i skogen, efter att han varit borta i 4 dagar.  Han valde att inte leva sitt liv. Han hade skrivit ett brev, ett kort brev som kanske gav tröst till några men gav många fler frågor till andra. Den här killen, han var precis sim alla andra, det fanns absolut ingenting som gjorde att jag kunde ha sett, ändå undrar jag. Kunde jag ha gjort, sagt något annorlunda.
Idag var det en minnesceremoni i kyrkan, det är svårt att visa och ta hand om sin egen sorg och smärt när man har så många elever att ta hand om. Gamla som nya. Alla kände den här killen, han var omtyckt! Jag förstår inte! Det gör ont och jag känner mig otillträcklig som människa, fast att jag vet att jag inte är det. All sorg från förra året kommer ikapp och jag blir handlingsförlamad. Igår var det ett år sen som min bästa väns bror fick lämna oss alldeles för tidigt och om några veckor är det ett år sedan som min extrapappa gick bort också han alldeles för tidigt. Det är tufft!
Hjärtat är på semester i Schweiz och hälsar på en vän, det känns tufft att ha honom så långt borta när jag behöver honom mer än någonsin, men jag klarar det, jag vet att han finns.

Dyra utlägg

Glömde ju det i min lilla lista...
Diskmaskinshelvetet har ju gått sönder! 4000 papp fattigare blir jag, precis när jag gått ned i tjänst och får mindre pengar, vilken underbar timing!
Självklart har även torktumlaren gått sönder (har dock lyckats laga den) och min dammsugare, så det känns ju ruskigt kul just nu!
Dessutom ska dottern ha kalas till helgen, det kommer också kosta en slant... suck!

Statusuppdatering

- Far: Vi pratar, han har bett om ursäkt, det är fortfarande en aning ansträngt.
- Dottern: Hemma igen efter en månad hos sin far, skönt!
- Hjärtat: Vi ska försöka hitta vardagslunken, han i storstan och jag här, vi har bestämt att han ska komma hit en natt/vecka och sen har i ju helgerna! Svårt med övergången!
- Jobb: Första dagen igår, grymt schema för en gångs skull, lite strul med min tjänst, men det kommer att lösa sig. Helt OK att komma igång igen!
- Fibro: Inte bra alls, äter alldeles för mycket citodon för vad jag själv tycker är OK, dock långt från vad högsta dosen är. Fötterna är värst!
- Mens: Ja det fortsätter och jag har nu haft mens i exakt 40 dagar i streck. Det gör ont och jag mår dåligt! och det är förbannat jävla dyrt!

Inte så jobbigt som jag trodde

...och det är lite konstigt, men det är ju för det första inte någon direkt skillnad på att han nu håller sig undan "på flit" och förut "ändå" och jag har rannsakat mig själv. Jag kunde inte ha gjort på något annat, bättre sätt, jag har läst mitt brev och jag står för allt som står där, jag har pratat med min moster och hon håller med mig, och tycker själv att han inte hört av sig till dom som han brukar, de brukar nämligen träffas minst en gång /månad och ha after work, men nu hör han inte av sig alls, hon har ringt men han ringer inte tillbaka. Min dotter har ringt, han ringer inte tillbaka. Så jag tycker att han kan dra dit pepparn växer. Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att sålla ut energitjuvar, och OMG vad han är en sådan just nu, och nej det hjälper inte att han är min far, för visst det kommer jag aldrig att kunna ändra på och jag kommer ju alltid att älska honom som just en far. Men vi har i vår familj även varit riktigt nära och goda vänner, och det kan jag välja och har valt bort nu. För det kvittar om min vän är "bara" en vän eller om vännen är min far, jag skulle aldrig acceptera ett sådant här beteende hos mina andra vänner så varför hos honom?
Men han gör mig så besviken. Jag trodde att han var en större man än så, att han kunde stå för sina misstag, men tydligen inte... Det är sorgligt!
Sen är det jobbigt, jag tänker på det precis hela tiden, men det är inte som när mamma gick bort. För han väljer själv att ta avstånd och det gjorde inte hon!

Krasch efter en superrolig helg (obs långt!)

Jag har inte skrivit av mig på ett tag, har inte haft behovet. I helgen hade hjärtat 2 gamla vänner på besök och vi fann varandra på en gång. Jag hade en helt perfekt helg, så kul var det länge sedan jag hade. Vänner är inte alls överskattade, jag saknar mina... Så kom då kraschen...

Jag och min syster har under sommar pratat om avsaknaden av min far. Han försvinner mer och mer från oss och är totalt upptagen av sin nya familj. Och grejen är att det kan jag förstå till en viss utsträckning, för den nya familjen har små barn, vi är vuxna, men vi finns! Han har knappt hört av sig under hela sommaren, lått mig ta hand om hans hus och hans fiskar, han har inte ens tackat mig för hjälpen. Jag har inte skrivit något om det här förut, ville inte göra en större grej än vad det redan var, men så pratade då i alla fall min syster och jag i telefon och hon blev rädd för min reaktion och ville att jag skulle prata med far, det vågade jag inte av rädsla för både min egen reaktion och hans, så jag skickade ett mail, jag skrev det inte när jag var arg, jag läste genom det och lät även min syster läsa innan jag skickade det.

Svaret blev att jag nu inte har någon far kvar, han drar sig undan, inte för att det får så där stora konsekvenser rent fysiskt, han är ju ändå aldrig här, men att läsa sin fars ord:

"Trodde bara inte att du skulle reagera så. Jag drar mig nog tillbaka lite för det var mycket att smälta, mycket som jag faktiskt inte håller med om.
Vi hörs nån gång…"

Gör ondare än jag hade kunnat ana, så då är jag här, föräldralös, den ene dog för inte ens ett och ett halvt år sen, den andra försvinner självmant för att slippa ta ansvar för sina egna handlingar.

Det som är värst är inte jag själv. Det är min dotter, hon fyllde nyss 15, han kan inte komma på hennes kalas, vi bjöd in honom en annan dag, men det lär ju knappast ska händ nu??

Min syster, hon är så skör, jag tänkte först inte berätta något för henne, men insåg att hon skulle bli mer ledsen om jag lät bli, så hon fick välja själv om hon ville läsa svaret, vilket hon ju förstås ville. Det gör mig ont att hon blir så ledsen, Det är värre för henne, för jag har dottern och hjärtat, hon har ju självklart oss hon med, men vi är långt borta. Ska bli skönt att komma upp till henne till helgen! Men om du nu läser det här, så tänk på att det här inte är din konflikt utan min, jag vet att det inte är så enkelt, speciellt inte eftersom du näst intill hade kunnat skriva under mitt brev med ditt namn. Men du behöver inte förlora en förälder till!

Nu ska jag dränka mig i jobb!

Måsten och villjor

- Jag är hungrig, måste äta, orkar inte laga mat...
- Jag har ont, måste ta en citodon, vill inte kan inte köra bil då...
- Vill ha städat till helgens gäster, orkar inte, har redan städat badrummet och sovrummet, vill inte mer...
- Vill plocka svamp, måste vänta på hjärtat så jag hittar hem igen...

Vänner?

Alltså, jag vet att jag är nykär att jag inte på samma sätt har tid med mina vänner, att jag kanske har pratat för mycket om hjärtat med dom, men måste de försvinna för det?
Jag ringer och och ringer men ingen svarar och inte ringer de tillbaka senare heller. Då kan jag inte annat än tro att de inte vill prata med mig.
Min allra finaste bästaste vän försvinner gradvis längre och längre bort, vi bor ju i olika städer och sommaren har inte klaffat för oss, men hur svårt är det att ringa tillbaka?
Min gamla sångvän, hör bara av sig om hon vill ha hjälp med något. Jag har nog ringt 20 ggr utan svar. Det räcker nu!
Och så min underbara vän, hon som inte alltid mår så bra, jag tror inte att hon vill höra på när jag är lycklig, inte så att hon inte är glad för min skull, det vet jag att hon är, men hon orkar väl inte höra det antar jag. Hon hör aldrig av sig längre, det är bara jag som ringer, som skickar meddelanden, har testat att låta bli, jag vet det är lite barnsligt, men jag kan inte låta bli, och inget händer.
Nu bor ju alla de här tre vännerna i min gamla stad, vilket betyder att den tid jag spenderar med hjärtat inte är någon tid jag ändå skulle kunna spendera med dom, så jag undrar...
Är det såhär det blir när man flyttar, men tappar kontakten? Har jag gjort något? Har jag förändrats? För ärligt talat förstår jag det inte. Varför försvinner mina vänner?
Vänner här på nya stället, det har jag, sådär lagom, en av mina allra bästa vänner bor här, men vi har aldrig umgåtts speciellt mycket då vi alltid haft våra familjer att ta hand om först, men jag vet att hon finns. Sen har jag en hel del bekanta här, som man kan ta en fika med lite då och då, det känns bra. Men det är ju inte det jag saknar, jag saknar min riktiga vänner, de som jag kan säga allt till, som kan säga allt till mig, som jag kan umgås med precis så som jag är. (el det var iaf vad jag trodde)
Jag kanske har en speciellt dålig dag idag, och om ni läser det här, så vill jag inte att ni blir ledsna eller arga, jag vill bara vet varför. Det kanske har en alldeles logisk förklaring som inte alls har med mig att göra, men just nu känner jag mig bortglömd.