Sitter i soffan i vardagsrummer med dagens första kopp kaffe. Börjar jobba efter lunch, väldigt skönt. Har precis tagit medicin, så snart går väl värken över. Tyvärr lider jag fortfarande av träningsvärk, som nu är påspädd efter gårdagens takmålning. Upp och ned för stegen räknade ut att det måste ha blivit bortåt 30 gånger. Sen armarna rakt upp i taken, kan lova att jag fick mjölsyra efter ett tag.
Känner mig tillfreds, lugn, men pirrig. Mitt dåliga självförstroende förslöker trycka ned mig, men det går inte lika bra den här gången. Det är bra! men visst, den tar vägen om min rädsla för att bli dumpad, lämnad att inte duga, så det är svårt.
Pratade med pappa igår, han tyckte jag skulle njuta. och försöka vara i nuet, men..hur fan gör man det egentligen? Det är så lätt att vandra iväg i tankarna, de där automatiska, både de negativa och de positiva... Jag ser mig själv krossad, tillintedgjord, samtidigt som jag ser mig - oss på husvagnsemester med "familjen" och jag är nog banne mig lika rädd för båda alternativen. Så att få stanna i nuet vore inte så dumt alls det. Så hur gör man det??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar