Limbo påväg ner i källaren

Rysigt nära ett totalt brakedown nu. För många saker som inte går min väg. Jag försöker och försöker att vända, men tårarna rinner och jag känner mig dum dum dum, och lurad - igen. Vad är det för fel på mig? Jag fattar inte. Något måste det ju vara eftersom alla bara flyr från mig, utan ett ord. Inte ens en liten förklaring, ingenting, bara tystnad. Tvåsamheten är helt enkelt inte menad för mig, det är till för andra. Idag såg jag min första pojkvän, han såg inte mig, han var och handlade med sin fru och deras två barn. De var lite lagom trötta och griniga alla fyra, men de var där, tillsammans. och jag. Jag var där ensam. Skrev om min nya TV på FaceBook, fick ett svar av en gammal gammal vän att TVn bara förstör kärleken och att man slutar prata med varandra. Jag önskar jag hade kärlek att riskera. Jag önskar jag hade någon att sluta prata med. Är en en gång ratad med tystnad.