Ensamhet en cancersvulst som växer

De har avbrutit behandlingen tillsvidare på min kära mor. Cancerknölen växer alldeles för fort och de måste ta till starkare grejer. Hon blev inlagd idag, hon skulle bara in och få sin dagliga stålning när de tog beslutet. Själv ligger jag med någon form av magsjuka, får inte behålla mat, men slipper att spy... Det värsta är att jag blir så fruktansvärt ensam nu. Jag kan inte åka till min far, för då kan inte han åka till min mor, och att själv åka till mor är helt uteslutet. Det jag önskar mest av allt just nu är ett par starka trygga armar som omfamnar mig, där jag kan få gråta ut, för det behöver jag nu!