Obeskrivligt trött och blå ögon

Ja, det kom en dag efter dagen då jag nästan kände mig frisk. Igår var jag så trött så klockorna stannade. helt otroligt, somnade redan vid 21, sen när väckarklockan ringde kändes det som om jag sovit i 20 min. Så nu får det bli  en red bull för att orka med kören.

Idag har jag haft ett möte på kulturskolan, var lite tidig så jag gick in lärarrummet som jag brukar. Var dock inte beredd på mina reaktioner. D var där och åt en sen lunch. Mitt hjärta hoppade till något så ofantligt. Shit vad förvånad jag blev. Vi pratade om ditten och datten som vanligt. Men så tittade han på mig med sina extremt blå ögon och jag kom av mig alldeles. INTE IGEN! Varför ska jag reagera såhär på killar som inte vill ha mig? Trött jag blir!

Högvarv

Idag har jag känt mig lite mer som mitt gamla jag igen. Jag har hunnit med att ha 2 lektioner, klippa håret, fika med U, äta lunch med mamma, åka till Örebro och köpa ett piano, jobba 3 timmar på kvällen och laga en köttgryta. Och ja, jag är fortfarande förkyld, men har fått lite energi igen. Vet inte vad det beror på, det kan omöjligt vara vädret iaf...

100%

Fick veta säkert idag att jag har 100% jobb nästa läsår. Antingen jobbar jag två skolor, en mellan och en hög + lite data. el så jobbar jag tre skolor - två mellan och en hög. SWEET! De har tom börjat tänka på vilka skolor jag kan kombinera med mitt pluggeri. DUBBELSWEET!
Jag fullkomligt älskar mitt jobb!

och jo, jag har drömt om D igen... ingen romantik den här gången, men visst var han där alltid - FÖRVIRRANDE!

Frisk?

Varför kan jag inte få bli frisk nu? Fjärde veckan nu, sjukdomarna bara avlöser varandra. Fibron, magsjuka, magkatarr, och nu en bamseförkylning. Lägg därtill en riktigt sjuk mamma. En riktigt sjuk bästis, en riktigt grinig tonåring och en dumpning som jag fortfarande inte riktigt förstår mig på. Hur mycket ska jag orka med egentligen? Är det något jävla test? För om det är så, så kan det få sluta nu, jag vill inte vara med mer.

Jag drömmer om D, nästan varje natt. Inatt började det med att han var en tant?? Men sen var vi på jobbet i studion och arbetade, jag tog på honom hela tiden. Sen höll vi handen när vi gick därifrån. Men han ville inte så jag sa att man faktiskt kan hålla vänner i handen, då tog han min igen. Sen var det en barnkör som sjöng på en gräsmatta och vi satte oss för att lyssna. Först bredvid varandra, men sen satt jag mellan hans ben och lutade mig mot hans överkropp, det var härligt, skönt och tryggt. Vi satt och småpratade, och när jag lutade mitt ansikte mot honom för att prata, kysste han mig. Då vaknade jag med ett ryck. - Varför drömmer jag såhär?

In med det nya ut med det gamla.

En liten shoppingtur får det bli. Lite nya fräscha vårkläder och säkert en och annan sak till hemmet. En nystart. Det behöver jag. En helvetisk vecka går mot sitt slut och jag försöker se de små positiva bitarna, och hittar faktiskt ett och annat litet ljus. Det är bra! Känner mig inte ledsen. Känner just ingenting, men det är iallafall inte negativt det som känns och det är bra! Nystart!

Fredag

Jag har glömt hur underbart kul det är att undervisa högstadiet. Idag vickade jag för en kollega och jävlar, rent ut sagt, vad roligt jag hade.
Har dessvärre dragit på mig en förkylning, men jag låtsas som om den inte finns, det är dock lite svårt eftersom halsen svider trots både värktabletter och wiskey.
Hälsade dock på mamma, inga kramar med ändå, det var härlig att se henne.

Rörigt

Imorgon kommer mamma hem från sjukhuset. Dottern ska dit och sova, själv ska jag åka och ha konsert med min kör. S ligger fortfarande kvar på sjukhuset, jag är orolig för henne. hälsade på et par timmar idag med. Jag mår kroppsligen lite bättre. Har tagit en ipren ikväll, utan allt för stor magsmärta, däremot är kroppen trasig. Och själen ska vi inte prata om. Försökte titta på en ledsam film för att trigga tårarna, men nope, blev lite våt i ögonvrån, men inga tårar.
När filmen var slut plingade Han, (som nu får byta namn till P) till på Fb, vet inte vad han ville riktigt, vi pratade lite, sen pratade jag med D istället och efter att D och jag sagt godnatt loggade jag ut. Det kändes bra. Att få vara den som dissar, kanske lite barnsligt och kanske inte så vansinnigt synligt, men det kändes bra.

Hjälpa andra

Igår var jag på akuten halva dagen. Min underbara vän S var där med magont. Hon blev kvar över natten stackarn.  Det kändes väldigt bra att få vara med någon annan, hos någon annan, behövas av någon efter gårdagens diss. Idag mår jag konstigt nog mycket bättre. Har fått sova två nätter i rad, har ny medicin mot min onda mage, som jag tror hjälper. Undviker fortfarande ipren, vilken medför lite extra ont överallt, men det är inte värre just nu än att jag kan stå ut. Får plocka i mig alvedon lite oftare istället. så att det aldrig får blomma upp.
Solen spricker snart genom molntäcket, det kan nog bli en fin dag idag :)

Svart på vitt - Det var inte min tur nu...

Jag: Men du jag måste få fråga, vara övertydlig. Jag fortsätter gärna att träffa dig, lära känna dig, se vad som händer... jag trivs med dig. Är vi på samma plan?

Han: Träffar dig gärna oxå, trevligt att umgås med dig och prata. Frågan är om man ska blanda in sex i det hela? ska vänner hålla på med sånt? skönt va det naturligtvis men frågan är om det är rätt att göra så :S

 

Jag: Då tolkar jag det som att du enbart är intresserad av vänskap, och nej då ska vi inte blanda in sex. :) Det fixar inte jag

 

Han: Nej då kanske det är risk att man krånglar till det och det är ju dumt men umgås och dricka kaffe kan man ju alltid göra :)

Inte on i magen...än

Vaknade utan magsmärta. Nu vågar jag knappt stoppa i mig något i rädsla för att det ska komma tillbaka. Jag ska låta bli Ipren idag, och bara ta alvedon mot fibron, hoppas jag står ut. Det verkligen pest el kolera. Jag måste välja var jag vill ha minst ont. I kroppen el magen. Just nu är det ifs ganska enkelt, för den magsmärtan jag gått med de senaste dagarna, önskar jag inte ens min värsta fiende.

Inatt drömde jag om D, jag drömde att vi hade jättebra kompissex på min soffa. Det var uttalat kompissex redan innan vi började, som om det var någon jättestor grej i min dröm. Som om hela drömmen stannade upp där, för att jag skulle förstå. Lite konstigt var det väl, att jag drömde om honom... Vi träffades ifs D igår på jobbet och pratade mycket, sen chattade vi lite igår innan jag somnade, så det kanske inte är så konstigt iaf.

Trilskas

Ja, det är så det känns, som om allt trilskas. Magen trilskas värst och hjärtat. Jag känner mig så lurad, lurad på något som inte ens blev av...igen... Varför går det inte älska mig längre? Vad är det för fel på mig? För det är så, det kan omöjligt vara fel på alla andra, när det här händer gång på gång... Åh jag vill ju bara dela mitt liv med någon, men ingen vill ha det, jag måste vara en riktigt patetisk människa. den gamla avskyn mot mig själv växer som ett stort svart moln inuti mig, Avsky. Jag avskyr mig. Jag är äcklig. Jag är dum i huvudet. Jag är oälskbar.

Farligt nära ett brake down.

Jag har så mycket att glädjas över, och jag försöker verkligen se det positiva i mitt liv just nu, men jag vet inte hur länge jag orkar. Kroppen är i uppror. Ryggen värker och magen svider, jag mår fortfarande illa så fort jag äter så till veckan får det bli detox tror jag. Ingen fett alls och en sväng till apoteket för att fixa ny magmedicin. Min helg har på utsidan varit fantastisk. I fredags satt jag framför kaminen och drack Staropramen, skulle ha kunnat vara hur mysigt som helst, men i ärlighetens namn, var det bara destruktivt. I lördags kvartettade jag och det är som balsam för själen. Då kan jag inte tänka på annat. Det är bra. Men sen kunde jag inte sova. Idag har jag bara försökt överleva. Jag har försökt hålla mig sysselsatt och det har fungerat ganska bra måste jag säga...

Fortfarande inte så många ord, vilket inte är likt mig, jag som kan prata om allt, men nej, inte nu. Det har fastnat. Men tankar det har jag, igår snurrade de runt, slirade. Idag ser jag allt med lite andra ögon. Mina frågor om gårdagen står fast, Varför jag? Är jag dömd att leva i ensamhet? Är jag "oälskbar"? men...och det här är ett ganska stort MEN, det kanske inte är helt fel att sluta träffa Han.

Idag behöver jag inte tänka på det, heldagsrep med kvartetten, det ska bli superkul och jätteskönt. Längtar tills de är här!

Ord

Vet inte om jag har några. Samma fråga snurrar om och om igen. Vad är det för fel på mig, varför blir det alltid såhär? Är jag helt omöjlig att älska?

Unbefuckingliveble

Gissa vem som vill att jag ska boka in honom på mitt nästa Stockholmsbesök. J. Vad fan blir det. Jag sa att jag hör av mig om jag får tid över...

Konsten att stänga av

och konsekvenserna av att göra det.
Mamma är efter omständigheterna ok, behandlingen återupptagen och planeras som innan. So far so god alltså. Jag gråter inte med jag är ledsen, jag är bedövad.
Vad gäller Han så finns det för och nackdelar med att mina känslor är bedövade. Fördelen är att jag trots att jag ser allt i nattsvart så är det som om jag inte bryr mig riktigt. Jag vill poängtera att jag inte gett upp, att jag bara låter honom leda vägen nu. och jo, vi har pratat efter att vi hade sex, men han har inte föreslagit att ses, så jag känner mig förnedrad och ful. Men det känns inte, för jag är bedövad. Nackdelen är att jag på inget vis kan se det positiva, det där med att vara lycklig i nuet är som bortblåst. Nu är det krisberedskap och nattsvart som gäller, i alla delar av mitt liv. Min kropp känns som en stor sprickfärdig boll, utan känsel. och jag vill så gärna vara lycklig i nuet och njuta av Han. Så jag hoppas att han kan tina upp mig om han fortfarande vill ha mig.

Tufft nu

Min mamma, min mamma, hon är sjuk, svårt sjuk, och jag har nog inte riktigt fattat det. Hur illa det är. Jag har inte direkt förträngt det heller, bara försökt vara extreeeemt positiv. Så positiv att jag inte tillåtit en droppa tår rinna ned för min kind. Jag som gråter för allt annars. Jag orkar inte vara ensam just nu, jag behöver någon att luta mig mot som står kvar. Men det finns ingen sån i mitt liv. Så jag får försöka klara mig själv, så jag stänger av.

Ensamhet en cancersvulst som växer

De har avbrutit behandlingen tillsvidare på min kära mor. Cancerknölen växer alldeles för fort och de måste ta till starkare grejer. Hon blev inlagd idag, hon skulle bara in och få sin dagliga stålning när de tog beslutet. Själv ligger jag med någon form av magsjuka, får inte behålla mat, men slipper att spy... Det värsta är att jag blir så fruktansvärt ensam nu. Jag kan inte åka till min far, för då kan inte han åka till min mor, och att själv åka till mor är helt uteslutet. Det jag önskar mest av allt just nu är ett par starka trygga armar som omfamnar mig, där jag kan få gråta ut, för det behöver jag nu!

Tankar

Sitter i soffan i vardagsrummer med dagens första kopp kaffe. Börjar jobba efter lunch, väldigt skönt. Har precis tagit medicin, så snart går väl värken över. Tyvärr lider jag fortfarande av träningsvärk, som nu är påspädd efter gårdagens takmålning. Upp och ned för stegen räknade ut att det måste ha blivit bortåt 30 gånger. Sen armarna rakt upp i taken, kan lova att jag fick mjölsyra efter ett tag.
Känner mig tillfreds, lugn, men pirrig. Mitt dåliga självförstroende förslöker trycka ned mig, men det går inte lika bra den här gången. Det är bra! men visst, den tar vägen om min rädsla för att bli dumpad, lämnad att inte duga, så det är svårt.
Pratade med pappa igår, han tyckte jag skulle njuta. och försöka vara i nuet, men..hur fan gör man det egentligen? Det är så lätt att vandra iväg i tankarna, de där automatiska, både de negativa och de positiva... Jag ser mig själv krossad, tillintedgjord, samtidigt som jag ser mig - oss på husvagnsemester med "familjen" och jag är nog banne mig lika rädd för båda alternativen. Så att få stanna i nuet vore inte så dumt alls det. Så hur gör man det??

Träningsvärk...

Som ett brev på posten, den obligatoriska träningsvärken...

Är lite faschinerad och stolt, jag kunde verkligen slappna av igår. Jag kände mig till och med fin. Kunde lägga mitt dåliga självförtroende på hyllan en stund. Det var härligt!

Sex

japp, nu har jag haft sex. Och det var jävligt bra för att vara första gången... Det är kört. Jag är kär.

Han.

Han var här igår. Vi drack kaffe och pratade. Vi tog reda på var vi stod litegrann, inte något stort, men småfrågor. Han gjorde det, jag gjorde det. Jag kan konstatera att vi sitter på samma tåg, åt samma håll, och det känns fruktansvärt bra och nu i en mer lagom takt. En dag i taget. Ett steg i taget. Bort med det gamla, in med det nya.

Annars har jag fruktansvärt ont i magen idag. Visste att det skulle hända. Åt ostsuffle igår, inte snällt för magen, väldigt fett. Men laktosfritt, så det är inte det. Men vad magen krampar idag, och i natt. Har knappt sovit något. Jag tål helt enkelt inte för fet mat, då händer det här. ajajajaj

Förvirringen är total

Idag hörde han av sig...och är precis som vanligt och jag tycker helt ärligt talat inte att jag kan fråga honom vart han varit. av den enkla anledningen att vi setts 5 dagar på 2 veckor de senaste 12 åren. Det är för tidigt för krav. Men jag har lugnat ned mig betydligt, och det kanske är bra det... Mina förhoppningar är fortfarande lika med noll. Men det är skönt att han inte gjorde en J!

Presentationen på jobbet gick kanonbra! Är skitnöjd med min insats!

Limbo påväg ner i källaren

Rysigt nära ett totalt brakedown nu. För många saker som inte går min väg. Jag försöker och försöker att vända, men tårarna rinner och jag känner mig dum dum dum, och lurad - igen. Vad är det för fel på mig? Jag fattar inte. Något måste det ju vara eftersom alla bara flyr från mig, utan ett ord. Inte ens en liten förklaring, ingenting, bara tystnad. Tvåsamheten är helt enkelt inte menad för mig, det är till för andra. Idag såg jag min första pojkvän, han såg inte mig, han var och handlade med sin fru och deras två barn. De var lite lagom trötta och griniga alla fyra, men de var där, tillsammans. och jag. Jag var där ensam. Skrev om min nya TV på FaceBook, fick ett svar av en gammal gammal vän att TVn bara förstör kärleken och att man slutar prata med varandra. Jag önskar jag hade kärlek att riskera. Jag önskar jag hade någon att sluta prata med. Är en en gång ratad med tystnad.

Att vänta är inte min starka sida

Nej! usch fy blä! Gillar inte att vänta på någon. Så jag skickade iväg ett väldigt neutralt meddelande till honom, frågade om helgen bara. Så...nu får jag vänta igen F R U S T R E R A N D E ! ! ! Gillar jag inte!

Nu ska jag ta mig en promenad till sömmerskan. Hon ska få tyg och jag hoppas hon bjuder på en kopp kaffe. Sen måste jag köpa kaffe, det är slut, och med andra ord lite panikvarning här hemma. En TV måste jag försöka inhandla idag också. Ska försöka ta mig iväg till el-giganten och titta vad de har. När jag kan köra bil igen vill säga...lite för starka värktabletter i kroppen just nu, men en promenad, det klarar jag!

Limbo

Nej, just nu mår inte kroppen så bra. Jobbar hemifrån idag med, och hoppas på bättring imorgon. Imorgon har jag iallafall inga elever, det är bra när jag har ont. tålamodet blir ju inte direkt det allra bästa. har en presentation för hela jobbet imorgon, lite väl spännande tycker jag just nu, men det går nog bra.

Mamma fick sina första cellgifter igår, Det tog hela dagen och två påsar blod behövdes också. Men det gick bra, så hon var nöjd, och är hon nöjd är jag nöjd.

Just nu sitter jag fast i någon form av limbo. Förra veckans upp har bytts ut, men inte mot ned utan mot limbo. Väldigt frustrerande. Jag har bara stängt av. Jag fixar inte mer nu.

Det var nog inte min tur nu...

Han hör inte av sig... Varför gör dom så grabbar? Åker bort och skiter i en när de kommer hem? Vad är grejen med det? Jag ger väl kanske inte upp, det vore väl att ta i, såååå lång tid har det inte gått än men med tanke på förra veckornas iver, käns det helt klart som om det svalnat från hans sida... Jävla skit!

Ajajajaj

Idag är en mindre bra dag. Jag jobbar hemifrån och har fruktansvärt ont. Väderomställning och oro, betyder ont som fan. Jag vet ju det och har väntat på det, men det är skittrist! Jag vill ju vara på jobbet! Det är roligare där än här!

2 dagar

Utan ett ord... Ja jag vet, han har varit borta, men ett sms? Ja jag vet, vi har hörts alldeles för mycket, det är bara hälsosamt. Det finns en sak som är bra här, bra och väldigt konstig. Vi har inte bytt telefonnummer. Vi hörs av via FB fortfarande. Jag har skickat mitt nummer till honom, men det är ännu oanvänt. Jag har inte hans, jag har inte fått det och han har inte gett det, det är lite konstigt. Men...det innebär att jag inte kan höra av mig som den galning jag egentligen är och det är bra.

Trött är bara förnamnet.

Är helt slut. Har haft en perfekt lördag och söndag. Åkte ju till A igår, hängde där, käkade pizza som hon gjorde själv, svingott, tittade på melln och förfarades över röstningarna men insåg i samma sekund att efter som jag inte själv röstade skulle jag nog vara tyst. Dissade A's musiksmak i ren frustration över att "fel låt vann" Sorry :/
Idag har kvartetten fått en grym coachning. Allt jag ville fixa, som jag satt hemma hos A och förfasades över är genomjobbat och borttaget. Perfekt! Det blir bra det här! svinkul!

Åker till A

Jag saknar henne massor, önskar så att hon bodde närmare mig, som det var förut. Men man kan ju inte få allt här i världen. Efter ett samtal med henne nu på eftermiddagen bestämde jag mig för att åka iväg till huvudstaden i eftermiddag istället för imorgonbitti. Åker hem till henne, äter lite gott, dricker att glas vin och tittar på mellon. Det är bra, jag ska inte sitta själv med mina hjärnspöken just nu. Strålande solsken men hårda vindar var det när jag bestämde mig, fem minuter senare rasar det värsta sortens snöstorm utanför fönstret. Som nu 10 minuter senare verkar gett med sig. Jag hoppas det. Det är blått på himlen åt rätt väderstreck iaf.
Imorgon är det kvartettrep och inte bara rep utan vi ska även få vår första coachning på länge. Spännande. Dessutom börjar kläderna ta form nu, jag var och testade toppen hos sömmerskan igår, och det kommer bli så fint när det är klart. 

Efter 2 glas vin

Ja, kanske blir jag löjligt klarsynt, jag vet inte, men; Är det verkligen så bra för mig, som är känslomänniskan numbero ona att träffa någon jag inte sett på 12 år, 5 dagar av 8?? jag vet ju att det bara kan ta en ende med förskräckelse. Jag vet att jag för många månader beskrev mitt liv med och utan J. Hur allt varit svart/vitt och hur det var ok, men när jag träffade honom blev världen i färg, och det som hände när han lämnade mig var att världen gick tillbaka till svart/vitt. Nu börjar färgen komma tillbaka, inte kraftfullt än, men det skrämmer skiten ur mig. För jag vet inte om jag klarar en till period som den jag hade efter J. Jag tror inte att min vilja är så stark. Så det lättaste vore att bara gå ifrån de här 5 dagarna, och låtsas som om de aldrig hänt. Men kommer Han tillbaka efter helgen och fortfarande vill ses, då vet jag inte om jag klarar att gå och faktum är att jag inte heller vill det. Jag vill kämpa för honom om det så är det sista jag gör. det vill säga, om han nu fortfarande vill efter helgen. Det känns som om det här är någon form av allt el inget helg. Det kan lika gärna skita sig totalt efter den här helgen, och då  fixar jag det, det kommer kännas att bil ratad, men jag fixar det. Eller el så går vi "all in"... Den som lever får se...

Inställda möten

Hela veckans viktiga möten har blivit inställda. Börjar få lite småpanik, vi ska ha en presentation för alla lärare på onsdag nästa vecka och jag har ingen aning om vad vi ska säga. Inte bra!

Tog kommandot.

Kom på när jag åkte till jobbet att jag skulle fråga om han vill komma på lunch idag. Jag tänkte att jag tar kommandot helt enkelt. Lunchen tackade han ja till på "momangen" :) Nu ska jag bara hitta på något att äta som går snabbt, Slutar jobba 11 och han kommer 11.30...tänkte inte på det....
------
Vi pratar om precis allt. Gamla flick-och pojkvänner, våra barn, kärlek, relationer allt. Sex, mycket snack om sex blir det, inte sådär, jag gillar det här utan mer allmänt. I och för sig, mycket snack om såhär har jag haft det så här vill jag ha det. Men sen blir det inte mycket mer. Jag kan inte läsa av honom. Men mitt huvud säger mig, att han inte skulle vara här efter att vi hånglat i lördags om han inte var lite intresserad. Men jag blir lite fundersam, han ger mig inget. Jag kramade honom bakifrån, han drog sig inte undan, men han gav mig inget mer heller. Kan det vara den gamla vanliga nojan, el är han lite sval?
Den som lever får se. I helgen vilar vi från varandra vi åker åt varsitt håll i landet. Ganska bra tror jag, att vi inte kan ses

Det får blir fler än ett inlägg om dagen...

Det här med Han, tar upp ganska mycket energi. Jag behöver få det ur mig så jag kan fungera som vanligt. Så nu när jag har fått det ur mig, börjar hjärnan fundera på andra saker.

Två dagar har jag varit ute och promenerat. den första dagen, en halvtimma, gav mig bara energi, det var skönt och jag rensade hjärnan. Den andra dagen gick jag en timme och uppför en mardrömsbacke, den känns i låren nu, inte så mycket men lite... Jag fick upp flåset och kände mig faktiskt lite trött i kroppen efteråt, sådär som man vill känna sig när man har tränat. Positivt!
Igår fuskade jag, hoppade över till förmån för filmmys i soffan, det var det värt :)

Dottern mår inte så bra, det oroar mig. Jag tror att hon oroar sig för min cancersjuka mamma, och det kanske inte är så konstigt, men hon tål inte mig, vilket är lite jobbigt, hade ju varit lättare om hon kunde ta emot min hjälp. Hon har varit hos mamma två dagar nu, och inatt sov hon kvar. Stumpan. Jag hoppas att hon kan känna sig tryggare nu. Till veckan ska vi försöka följa med mamma in på behandling så hon får se hur dom gör.

Mitt liv är ganska konstigt just nu. Jag är å ena sidan hopplöst förälskad, å andra sidan mår alla runt omkring mig bajs. Mamma, pappa, dottern och S. och alla behöver de min hjälp. Jag hoppas att jag räcker till och att jag inte själv sliter ut mig...

Dejt no 4

Gick i samma anda som dejt no 1. Han hörde av sig och frågade om jag ville komma över och se en film med Han och sonen. Viket jag ju självklart ville. Tur att jag inte hade andra planer. Åkte över ganska omgående. Förra gången jag var där, pratade jag ju inte med sonen just, eftersom han hade en kompis där, men ikväll var han ensam, och vi började prata på en gång. Han satt mest tyst, supertrött efter veckans nattpass. Filmen var ganska seg och tråkig, Han somnade och sonen och jag tittade. Tillslut gav sonen upp och borstade tänderna och gick och lade sig, Vi stängde av filmen och tittade på fotboll, som jag märker är en väldigt viktig del av Han, men så är han ju här ifrån fotbollsbyn också.

Jag måste erkänna att jag är liiiite besviken. Jag hade inte förväntat mig något hångel, även ens när sonen lagt sig, för det hade inte jag velat hemma här. Men en liten hand eller så?
Ibland får jag för mig att han väntar på mitt kommando. Precis som när han sa att han inte trodde att jag inte ville gå längre i lördags, hur tänkte han då? Sen kom jag på, jag gjorde ju inget tillbaka. Han smekte mig överallt, och då menar jag överallt och jag ingenting, Jag vet inte hur man gör med killar, med tjejer är det så lätt, det finns liksom givna hållplatser, med killar känner jag mig mest klumpig. Ytterligare en grej jag får ta tag i. Jag måste ta för mig, och visa vad jag vill ha. Just nu, är det Han jag vill ha, och inget annat.

Mitt vuxna jag vann

...och jag somnade sött. Somnade från allt, så himla skönt. Vaknade dock av väckarklockan, kollade till på den, men fattade ingenting, den visade bara 23.30, vad var det som väckte mig och varför har väckarklockan gott sönder? Kollar klockan på datorn, inser då att det är den som väckt mig. Den står öppen, med FB uppe och gissa vem som skickat ett litet gulligt mddelande? Jo Han :)

Så, jag inser att jag måste kunna balansera de rosa molnen med den vuxna kvinna jag är, att jag mår mycket bättre av det, och jag lär mig! :)

Idag är en ganska ok dag. Ont som tusan, men känner mig utvilad! Tur det finns värktabletter!

Ibland är jag bara så barnslig

Jag ligger här i sängen och är supertrött. Men jag försöker hålla mig vaken, bara för att Han kanske loggar in från jobbet som Han gjorde igår. Hur fånigt är inte det!? Pinsamt fånigt.

Annars har jag promenerat en timma idag, så det sved i låren när jag kom hem. Rensar huvudet så skönt när jag är ute, Blir inte så hysterisk med hela Han-grejen (även om man inte kan tro det, när man läser ovan...)

Reality check!

Jodå. Livet är inte bara små rosa moln, även om jag måste erkänna att jag är där väldigt mycket, bland molnen. Nej, idag har det var it andra dagen av tonårs skit. Jag har verkligen noll tolerans, blir så fruktansvärt irriterad. Så bråk och skrik i dagarna 2. Nu är jag trött.
Sover tyvärr inte så mycket som jag borde, är dödstrött från ca 14 på dagarna till ca 20, sen piggnar jag till så jag inte kan sova. Vad är det för skit?!

Blir lite ledsen.

På mig själv! Varför måste jag tvivla på mig? Varför måste jag trycka ned mig så? Och varför måste jag göra det när någon som är så fin vill ha mig. Varför kan jag inte bara låta det hända?
nej, jag MÅSTE släppa på min dåliga självkänsla. Det bara är så. Så fort de där dumma automatiska tankarna kommer måste jag stå emot och säga emot. Det bar är så. För längst där inne, vet jag att "det är min tur nu, vinden har vänt"
Klart han hörde av sig igår kväll, från jobbet dessutom.

Jobbade sent igår, fick ändå inte mycket gjort, lite frustrerande. Men har inställda möten hela dagen idag pga sjukdom, så det bli hem och sova en sväng efter morgonlektionen. Sen äntligen (hoppas jag) se till att få iväg de första broschyrerna till tryck. Spännande.

Tjyvstartade lite med en rask promenad igår, och nu ska det bli en varje dag, oavsett väder! Nu jävlar ska här tightas till. Det är inte såååå länge kvar innan jag ska stå i baddräkt på Cypern...