Fegis

Åh nu kommer fegheten. Rädslan att bli ratad i sista minut. Faktum är ju att jag måste åka dit där han är. Han är bara där i vilket fall som helst. Han behöver inte ta något initiativ för att ses imorgon, men det behöver jag. Jag har ingen anledning att åka dit imorgon egentligen, jag kan ju hitta på en, men det är ju inte sant och det vet han. Men grejen är ju att jag VILL åka dit imorgon. Men att jag är rädd.
Rädd för att han ångrat sig, och inte säger det förrän jag är där, då skulle jag känna mig så dum och blir så generad. Åh varför är jag så feg för?
Jag skulle säkert kunna skicka ett oskyldigt sms, där jag som arbetskamrat undrar om han fortfarande har ett hål i schemat och om vi ska ses och utvärdera lucia, el nåt. Han skulle ju fatta grejen, eftersom vi sagt en veckodag och en tid, men inte exakt vilken vecka...
Åh vad jag vill! Men åh vad skraj jag är...