Ja, jag måste älta lite, så om du inte orkar läsa det, sluta nu:
Alltså grejen med hanmeddeblå går ju en bit bak i tiden. 1, 5 år för att vara exakt. Han var den första jag såg, riktigt såg när jag flyttat hem igen. Hans blå ögonen, det var liksom kört redan då. Jag satte på mig skärmoffensiven och bjöd ut honom på dejt. Och han tackade nej. Sa att det inte klickat till för honom, att han helst inte dejtade någon på jobbet. För mig gjorde det inte så mycket, jag blev knappt ledsen. Jag kände honom inte..då. Ett år senare, och otaliga samtal senare, samtal om det mesta, allt från serösa samtalsämnen till total mambojambo, går vi på bio. Jag bjuder, för att jag har fått gratisbiljetter. Han bjuder på fika. Är det en dejt el inte? Troligtvis inte. Det är två arbetskamrater som insett att de tycker om varandra mer och mer ju mer de lär känna varandra. Men i min lilla hjärna, har något annat börjat, el fortsatt, utan att jag har märkt det. Så jag har inte hållt min gard uppe. Alls. När ha i februari skriver det här, är det kört. Men jag har fortfarande inte riktgt fattat det, inte på vilken nivå det. Jag vet att jag kände att då var man tillbaka på ruta ett igen, och det var vad det var. Men ruta ett, då kände vi inte varandra, det gör vi nu. Det var alltså inte ruta ett. Och nu när han bjöd mig på bio i onsdags, hoppades jag att jag antingen inte skulle känna något el att jag skulle märka om han var annorlunda. Och det var han. Han hade klätt upp sig, jag kom sent, vi pratade om allt och inget, det var så himla mysigt. Sen kom en arbetskamrat in på fiket vi satt på, och hanmeddeblå, slöt sig som en liten mussla.
Grejen är, att nu, idag, inser jag att hur mycket jag än tycker om honom, kommer det aldrig att bli vi. Och det beror minst lika mycket på mig som på honom. Jag vill inte ha honom, jag älskar honom, som vän, men det är allt. Vi är och prioriterar så olika saker här i livet att det skulle bli pannkaka av alltihop. Jag har insett det nu, insett det och känner att det är rätt insikt, att det är så det är. Varken mer el mindre.
Jag var på fest i fredags, jag fick hålla hand, sådär mysigt, sådär så att det pirrade till i hela kroppen. Och detta med en läskigt smart, rik, välhängd (enl säkra källor) musiker, som kunde dansa... Vad är felet då? Jo, han är 25!!! Det och att han nyss gjort slut med en fransyska...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar