Mardrömmen tar aldrig slut

SCV vs Amy. Rond 2 påbörjad. Jag orkar inte mer så jag skiter i det. Bara försvinner. Jag orkar inte strida mer.

Tillbaka från de döda

Ja, nu är jag äntligen frisk igen. Det tog sin tid vill jag lova. Jag har nog aldrig vart så trött. Jag sov sov och sov. Slumrade mig genom dagarna. Men nu är krafterna tillbaka.

Vet inte riktigt vad jag ska göra till veckan, ungarna har ju lov. Har iaf ett par möten inbokade. Men mer än så vill jag gärna göra...
Min årliga höstdepression är påväg med stormsteg, skulle behöva medicin. Den gräver sig djup i år. :(

Var på en AV hos mina föräldrar igår, lider idag av lite baksmälla, det blev lite för mycket vin för min del, ja alla andra oxå kanske, men jag hade tänkt vara nyktrare än blev. Man får höra sanningen från barna och fyllon, jävel vad jag fick höra sanningar igår... bättrade inte direkt på ovan nämnda depression. Ibland blir bara familjen för mycket.

Maginfluensa...INTE KUL!

Jag mår illa :(

Helgen har varit lite hektisk. Jag har varit i Örebro två gånger. Hade en superlördag med dottern. Först IKEA sen Marieberg köpcentrum. Vi har tittat på Sweet Adelines International tävlingarna och dottern är helt såld på Barbershop nu. Kul! Är glad att jag inte åkte med, Kören kom självklart till final och det hade känts fördjävligt att sätta sig i publiken och inte få vara med. Men vilken insats de gjorde. WOW säger jag bara.

Just nu mår jag skitilla. Jag har mått lite kymigt hela morgonen och även lite igår. Vågar inte åka iväg och handla för jag är rädd att jag ska spy. Börjar jobba om någon timme och hoppas att det ska lugna ned sig innan dess. Jag har längtat till jobbet hela helgen för idag får jag tillgång till ännu en replokal till mina gymnasieelever och det ska bli så kul! Så snälla snälla kropp. Få inte magflunsa!

En lidande lycka

Jag sitter just nu och tittar på den direktsända webcasten från kvartettsemifinalen. Så snart jag ser någon jag känner kommer tårarna. Jag vill vara där! samtidigt blir jag lyckligare av att bara se allt, jag får en liten del iaf... Barbershop det är lycka det. Sweet Adelines måsta nog vara en av de bästa organisationerna i världen. Snacka om girlpower!

Tydliga förkylningssymptom

Ja, så jäkla trist. Jag har grymt ont i halsen och fryser så mycket det bara går, men jag är fast besluten att orka med jobbet idag och! imorgon, jag får vila sen... Hoppa en renoveringshelg i värsta fall. Jag har dessutom lovat E att åka till Örebro och shoppa en troligtvis dyr vinterjacka på lördag. Hoppar in en snabbis till IKEA och köper ljus, det går åt mycket ljus när man bor i ett gammalt hus på hösten, det hör lixom till. SÅ jag får väl prioritera andra saker den här helgen helt enkelt, inte det allra lättaste när man vill bli klar m,en snart stundar v 44 och lov för barnen och visst jobbar jag, men mycket kan jag göra hemma så då kan jag prioritera över min tid och hinna få lite mer renovering gjord.

Imorgon upp riktigt tidigt, 06.10 sjunger mina underbara vänner i Vocality måste ha fixat till streamingen ordentligt innan dess!

Upp och ned

Det finns delar i mitt liv nu som gör så ont att jag inte ens kan skriva om dem. Jag är så rädd att jag håller på att förlora min bästa vän.
Jag är fortfarande så extremt ledsen över hela körenhistorien och i helgen bröt jag ihop totalt hemma hos mamma och pappa i lördags, sen fick jag det mest hemska mail jag någonsin fått i morse när jag vaknade och det av min allra bästa vän. och det gör så ont. Så in i norden ont. Så ont att det inte går att beskriva smärtan.

Men mitt "nya" liv artar sig riktigt bra. I fredags kom B hit och vi drack lite vin och vi pratade ikapp oss. Jag hoppas att vi kommer ses oftare nu när vi bor så nära varandra igen. Jobbet går bra och jag älskar mitt hus. Jag trivs så bra och hade det inte varit för ovan nämnda problem hade jag sovit om nätterna, det tror jag iallafall, eftersom jag sov som en prinsessa innan det hände. Vilket inte har skett på flera år innan dess. Jag känner mig avslappnad här det är skönt.

Besviken

Det är nästan inte min sak att bli besviken ikväll, men jag kan inte hjälpa det. Jag vet att jag kom på det över 12 år sen,men jag hade väl hoppats att något hänt på 12 år... men i vissa fall har det inte det.
För att prata klarspråk. Elins pappa är på fest ikväll, en stor fest en 350-års fest. En fest jag vetat om länge, en fest han planerat in och i tid skaffat barnvakt till, i form av sin bror. Det funkade lite sisådär. Under dagen var de i ett badhus, så jag ska väl vara lite tacksam att ansvaret inte slutatde där, kunde ju slutat precis hur som helst. Men sen när de kom hem, lät de min 13åriga doter bara dra. Hon sa att hon vill hem till mig, men de ringde inte ens till mig och kollade om jag 1, var hemma el 2, det gick bra. Svaret hade varit jag är inte hemma. Får följande samtal från en full far, "visst är Elin hos dig", jag; "nej jag är inte hemma"... Hyffsat stressande och jävligt bra skött av barnvakten till-lika hans bror. Besviken!

Jag som mådde bra...

Första dagen på två 2 veckor som jag kände att livet återkommit. men inte kunde det få vara hela dagen inte, nej ett litet mail från andra sidan atlanten med pengakrav satte P för det. Jag som frågade innan jag åkte "behöver jag alltså inte betala något mer nu då?" Svaret var enkelt "nej, vi löser det" - my ass. Inte fan är det löst, de kan se sig i stjärnorna efter mer pengar. Någon måtta får det vara. Jag hade helst varit där, men inte halvhjärtat, och som de här sista vekorna och för all del månaderna varit med bemötandet från körens sida, tycker jag banne mig att de får ta resten av smällen. Själv har jag redan betalat en flygbiljett tur och retur. Kan inte det få räcka? Måste det bli ännu mer infekterat. Kan jag inte bara få slippa denna sista konflikt och få lämna med heder och vänner kvar? Ska jag verkligen behöva bryta upp och dessutom få ovänner? Jag vill inte det! det allra värsta är att kören visar på ännu mer elakhet genom att låta de ag skulle delat hotellrum stå för kostnaden. Vad har de gjort kören Inte fan har de flyttat för att ta hand om sin familj, nej de står där och kämpar och kämpar, men för vad? Skit?! Man kan ju undra. Allt detta snack om kärlek och öppenhet...visst, när det passar, och framförallt ska det gälla åt ett håll... Nä kören, ta hand om era egna, och stå för att ni inte låter mig delta fullt ut även ekonomiskt. Jag har inte bett om det här. Det är inte jag som tagit det beslutet. Jag har haft problem hemma, men de har inte stått ivägen för kören, endast när kören inte lät mig vara med hela vägen, då fick familjen gå före, när ni visat att jag inte prioriteras, då gör inte ni det heller...

precis just nu pirrar det ordentligt i magen

Jag håller nog så smått på att falla för den blonda mannen med de isblå ögonen. Inte "på riktigt" då. Då måste jag ju känna honom först, men sådär "lite mer än du är lite kul att flörta med på jobbet" fall... Känns bra!

Bättre och bättre dag för dag

Jag tror jag ser ljuset i tunneln. Först blev jag alldeles bestört idag när jag insåg att de åkte från Sverige, jag började nästan gråta inför klassen. Men sen efter några timmar, gick det över. Det är mer som små taggar från en kaktus just nu, det svider till men går snabbt över. Fokus idag har hjärnan tagit över fulständigt, el är det hjärtat? ja jag vet inte. Bestämde mig efter ett samtal med underbara E att fortsätta min plan i att låt D ta första steget. Jag sätter mig i baksätet och låter saken ta sin tid, jag har ju hela livet på mig ellerhur?!

Längtar

Idag är ordet längtar.
Jag längtar efter sömn efter mycket få timmar av det inatt.
Jag längtar efter att planet ska lyfta och att det ska vara för sent, kanske jag får ett litet andrum då?
Jag längtar efter att det inte ska göra så förbannat ont. Citodon har varit min främsta vän i 2 veckors tid.
Jag längtar efter trygga armar som håller om mig.
Jag längtar efter en livspartner att dela glädje och sorg med. Någon som avgudar mig och som på riktigt bryr sig om hur jag mår, vad jag gör och med vem.
Jag längtar till jul, då ska kök och vardagsrum vara färdigrenoverade sånär som på golvet, tror inte jag hinner det. Sen ska det julpyntas och firas :) Ska blir mysigt!
Jag längtar till sommarn. För jag är julen till trots redan trött på kylan.
Jag längtar efter min vänner, jag längtar efter de jag har som bor långt borta och jag längtar efter nya.

Allra mest längtar jag bara efter lugn och ro i själen. En inre trygghet och tittar jag riktigt djupt där inne så inser jag att kanske inte ännu nått till lugn och ro i själen, men en inre trygghet har jag fått, jag litar mitt omdöme och följer det, hur ont det än gör ibland, för jag vet att jag gör rätt för mig och för min dotter.

Deppar ihop

Var jag än vänder mig just nu packar alla och förbereder och känner mig så jävla utanför. Min mage gör ont, som den alltid gör när jag är upprörd, och tårarna kommer hela tiden. Jag är irriterad och vill helst bara gå och dö. Jag känner dessutom att jag måste vara positiv till alla som åker iväg, heja på och glädjas, men jag är ledsen. jag är inte glad att ni åker utan mig, jag vill inte att ni åker utan mig. Jag vill också vara med! Men det är så, ni klarar er alldeles utmärkt utan mig jag är en fis i världsrymden helt obetydande för hade jag betytt mer, hade jag fått en chans...

Paus

Idag tryckte jag på pausknappen. Jag har sovit sovit och sovit. Jag är spänd och ledsen och önskar att de närmaste veckorna ligger bakom mig. Jag vill helst av allt bara ligga kvar här under täcket och sova...men jag vet ju att inget blir bättre av det. Nej, upp och iväg som stålmannen sa. Men jag orkar inte, det får bli en sväng ned till köket, fixa kaffe, ta lite äppelkaka och ta med allt upp till TVn, för det är vad jag orkar med idag.

jag var otäckt nära att bjuda ut D på lunch igår, men jag lät bli. Duktiga lilla jag. Om man nu är duktig när man går emot sin natur, jag vet inte. Jag är nog egentligen den perfekta flatan, jag gör precis så som en tjej vill att en kille ska göra. Inte som en kille vill att en tjej ska göra. Jag gillar inte spelet, jag fattar det inte, el jo jag fattar det delvis, men gillar det oxå bara delvis.

Så jävla orättvist!

Har precis tittat på körens finalpaket och gråtit. De är skitbra, jag hoppas av hela mitt hjärta att de får dela med sig av det till världen. Men. Det är så jävla orättvist att jag inte får vara med. Att jag inte fick visa att jag kunde. All övning här hemma förgäves. All marshering (hur det nu stavas) helt i onödan. All tid, inte värd något. Jag vill ju också vara med, jag har också kämpat som en tok. Och det kan jag lova att om jag jobbade hårt när jag bodde i Sthlm, är det inget mot vad jag fått göra 30mil bort! men nej. Jag fick inte ens visa att jag kunde, jag fick inte ens en chans. Så jävla orättvist! och nu åker de om några dagar och jag är hemma och tittar via web casten och hejar och gråter och önskar att jag var där. Att allt inte hänt. Att jag hade fått en chans...

Yr

Jag har nog klämt en nerv el något i nacken el i övre delen av ryggen. Har ont, får små migränatacker och är yr. Hoppas det slutar snart!

Igår tog jag tillbaka min semesteransökan och fick upp min jobbprocent från 47% till lite över 80% Inte illa. Känner fortsatt förtroende från min chef och om allt går i lås sitter jag nog med mer jobb inom snar framtid.

Åh vad jag älskar mitt jobb! En precis lagom blandning av mina favoritsysselsättningar! Men ändå skönt att vara ledig imorgon!

Förlikning

Ja, nu har det gått någon dag. Det känns bättre, ångrar mig ibland men inte tillräckligt för att verkligen följa med. Det var jobbigt när flygbiljetten damp ned.
Nu ser jag framåt. Framåt på mitt nya liv, med nya förutsättningar och möjligheter. Det känns bra. Ska börja med att påbörja renoveringen på huset. Har inskaffat diverse skyddsplast och skyddspapp. Till helgen då smäller det!
Jobbet rullar på. Ska ta tillbaka min semesteransökan och hoppas att det går bra.
Såg bara D som snabbast igår. Han kom in på min lektion med en praktikant. Han är fin. Jag blir varm när jag tänker på honom, men jag tar det lugnt! i hann aldrig prata, vilket resulterade i ett litet "pling" i inkorgen på FB på kvällen :) "Var tog du vägen idag?" Litet men mysigt!

Skithelgen från helvetet!

Började inte bra, en mysig och fin mitt och ett katastrofalt slut. Ja det sammanfattar den här helgen riktigt bra!
Hur den började kan ni ju läsa om i mitt förra inlägg, så det orkar jag inte gå in på. Mitten kan jag prata om :) Jag åkte hem till syrran, kom iväg tidigare än jag trodde till Huvudstaden, och hann snabbt hälla i mig ett glas vin, innan vi gick ut och åt. Jag åt oxfile, drack underbart gott rödvin till och avslutade med en kaffe och en wiskey. Notan slutade på 1200 men det var det värt. Jag behövde mysa med syrran. Jag behövde en andningpaus.

När vi kom hem hade jag fått ett meddelande på moblen och en hemsk bild målade upp sig i mitt huvud. Jag förberedde mig mentalt för det allra värsta, att jag inte fick vara med på scenen i Seattle.

Efter diverse samtal med dirigenten och stämledaren idag, min syster i telefonen och mina föräldrar fick jag tillslut ta det hemska beslutet att inte åka med. JAG SKA INTE ÅKA TILL SEATTLE! Resan jag har tänkt på, andast, pratat om, sparat till i över ett år och nu, 10 dagar innan avresan och jag ska inte längre följa med. Utan att ens få visa vad jag kan, bestämdes det, "är du inte med på konsertena till veckan, står du inte med oss på scenen i Seattle". Jag ska inte bli särbehandlad. Kom jag iväg till iaf en konsert kunde jag få vara med i Semifinalpaketet. Men fortfarande inte i finalen. Jag är ledsen men det är inte värt det för mig då. Inte med alla de uppoffringar jag måste göra rent ekonomiskt då jag inte har betald semester och med de slitningar jag har in min lilla familj, är det inte direkt tajming att dra iväg nu... Så med de förutsättningarna tog jag beslutet. När beslutet var taget, kunde dirigenten helt plötsligt låta mig vara med i Semin även om jag inte är med på konsertena, men då hade jag redan bestämt mig och förlikat mig med tanken. Och det är fortfarande för dåliga förutsättningar...
Nej, det får bli klockan på ringning och web cast för min del.

Dålig dålig dålig!

Idag har verkligheten kommit ikapp, Smekmånaden är över. Det gamla vanliga bråket i full blom, men med ännu mer våldsamma delar. Vi slåss. Kan inte direkt påstå att vi slåss hårt, men vi får blåmärken och det räcker ju. Nu pratar vi inte med varandra alls. Jag är världens absolut värsta jävla morsa. Min 13-åriga dotter skiter fullständigt i allt jag säger. Hon är bortskämd och börjar slåss för att jag inte köper henne ett par jeans. Hon som fyller tre stora garderober med kläder... Jag har ingen om helst kontroll och i mina allra värsta stunder slår jag tillbaka. Fy fan vad jag hatar mitt liv. Det var inte direkt såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Ensam igen, med en galen tonåring. Det går inte att flytta från problemen, de följer med! Om inte detta vore nog, så tillkommer kören. Jag har ingen lust. Jag vill inte åka, jag känner mig som en svikare och är rädd att bli utskälld på under heldagsrepet på söndag. Jag pallar inte med fler gliringar, det kanske ser ut som om jag inte tar åt mig, men det gör jag. Jag blir djupt sårad, sårad över att de jag trodde var mina allra bästa vänner visar sig inte vara det. Jag vill bara vara hemma och ruttna bort här. Jag vill inte mer. Det vore så lätt... Men jag får tom dåligt samvete av att försvinna. Andras liv suger för att jag är här och de suger om jag försvinner. El de blir iaf ännu mer arga på mig... Det är inte det att jag vill dö, el jo en del av mig vill nog det helst. men det kommer inte att hända, inte självförvållat iaf, men att bara försvinna vore så himla skönt!