Idag vaknade jag med en stor övertygelse om att vi inte är ensamma i denna värld. Att de väsen vi läser om i sagor och gamla sägner verkligen existerar. Kanske jag borde blir rädd, det är ofta inga trevliga varelser, men jag blir konstigt nog tröstad och stark. Det känns som en stark kraft växer i mig, som ger mig kraft att vara den jag är. En konstig känsla av att något leder mig rätt på vägen. Att allt jag behöver göra är att lyssna - lyssna till min inre röst, min inre kraft. Så leds jag in på rätt väg. Jag känner hur ryggraden helt plötsligt orkar bära upp mina sluttande axlar och mitt tunga inre. Att jag kan andas. Att jag inte alls håller på att förlora förståndet igen, utan att jag håller på att vakna upp från ett förlorat förstånd.
Att hur konstigt dumt jag än tänker, känner så är det min sanning. Min värld.
När min dotter säger att hon alltid drömmer om saker som sedan händer i verkligen, känner jag mig hemma. Hon är sin mammas dotter och hon är öppen för alla möjligheter den värld vi lever i skapar. Precis som jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar