Träffade min vän T idag. Vi bara sprang på varandra som vi brukar göra. Vi har aldrig umgåtts "ordentligt" bara sprungit på varandra, pratat och ibland tagit en snabbfika på stående fot. Han gav mig sitt mobilnummer och på den vägen är det. Av någon underlig anledning kan vi prata om allt. Allt det där man skäms för att prata med andra om. De där ordentligt smutsiga tankarna man har. Saker man säger och gör när man är riktigt förbannad. Allt det där man önskar att man inte sagt el gjort. Sånt pratar vi om. Dessutom har vi något hemskt gemensamt. Vi har båda blivit misshandlade av en partner som vi dessutom har barn tillsammans med. Det är fan inte så lätt att göra rätt i dom lägena. Vi hjälper varandra kanske man kan säga. Han hjälper mig att ta tag i undanskuffade känslor, sånt jag har gömt långt inne i min privata låda med dubbla lås. Jag hjälper honom att gå genom något tabubelagt, otroligt svårt och jobbigt. Mitt har hänt, mitt har jag på ett sätt lämnat bakom mig. Han är mitt uppe i skiten.
Jag blir så jävla förbannad på människor som måste ta ut sitt hat fysiskt på andra. Jag förstår inte. Kan inte förstå, kommer aldrig att förstå. Vill inte förstå!
Tack för att du finns, jag vet inte var jag skulle vara utan dig. Otroligt stora och fina ord han sa till mig idag. Jag log, sa att för mig finns det inget alternativ, jag gillar dig, jag finns här för dig! Det jag inte sa var; Tack T för att DU finns, Tack för att jag får prata med dig om allt jag inte vågar el vill berätta för andra, men som jag behöver få ur mig. Som inte ens platsar här på bloggen. Tack underbara konstnärssjäl. Få människor har liknat min själ och delat mitt öde dom du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar