Konsten att utstå smärta!

Ja, nu gör det ont ska jag säga, sjukdomen har slagit till med full kraft. Jag ser att det är en följd av många saker. Dels att medicinen tog slut, så min grundsmärtlindring försvann under ett par dagar, sen tar det ett tag att jobba upp det igen. Dels all överenergi som jag gjort av med under flera veckor, jag har rört mig alldeles för mycket, och då pratar jag inte om att jag börjat springa, jag pratar om allt jag gjort. Sen har jag ett extremt hormonpåslag och fick i natt min mens, då brukar det också göra riktigt ont. Men såhär ont var det länge sen jag hade. Tänkte mig på att försöka förklara.
Sitter jag still, med fötterna i viloläge känns det ungefär som när man gått på stan en hel dag, det bultar lite, de känns lite svullna, sätter jag ned dem på golvet är det som att ställa sig på en spikmatta. I benen värker det, känns svullet, bultar. Ländryggen känns som att den halkat ur sitt ordinarie läge, men att den är helt omöjlig att knäcka rätt, det känns som om jag kommer att gå av på mitten. Värken här är konstant och på en skala 1-10 är det en tia. Övriga överkroppen är ganska ok, men sen har vi händerna. De inte bara känns svullna, de är svullna! Muskelkontrollen är dålig och jag tappar saker mest hela tiden, självklart speciellt när jag håller i fyllda glas eller liknande, så det blir en riktig röra efteråt. Det bultar och värker hela tiden, och finmotorik är det dåligt med. Låter det som att jag klagar? Det gör jag inte, jag vill bara förklara, för mig och för alla andra som läser, hur det faktiskt är att leva med fibromyaligi. För det syns inte på utsidan och allt som oftast möts jag med tvivel. Kanske är det bara min egen rädsla för att inte bli betrodd, men den är där i alla fall, känslan. Jag blir ledsen när jag har sådan här dagar. Ledsen för att jag är sjuk, att jag behöver ha det såhär. Men jag är glad att det inte är så ofta och måste tvinga mig att komma ihåg året då jag knappt tog mig ur sängen. Under mina normala dagar tänker jag inte på det. Det gör alltid ont, men man lär sig att leva med det. Annars skulle man behöva sluta leva, och det är inte ett alternativ. Jag vill fungera så normalt jag kan, och försöker då ofta att inte förstora upp smärtan, och det fungerar för mig, det ju då när det blir såhär som folk runt omkring mig inte riktigt hänger med. Summa sumarum, fick jag välja skulle jag inte ha sjukdomen alls, men nu har jag den, och vet ni. Jag är lycklig ändå. om än lite mörbultat just nu...