Ett brev

Hej!

Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här till dig, kanske för att reda ut mina egna känslor, kanske för att skrämma iväg dig, så att jag slipper...

Jag har varit gift en gång, har jag sagt det? med en man, han var snäll, mannen innan honom var inte snäll, han är bra nu, han har jag barn med. Men då, då var han allt annat än snäll. Min man, han gjorde mig aldrig illa. Men jag blev kär i min bästa kompis, en tjej. Efter det, friade jag. Livrädd att vara en "sån där!
Åren gick och jag tog tag i dom där känslorna och efter skilsmässan, kom jag ut. Så vad är jag? och varför måste människan (jag) dela in oss i kategorier. Jag trodde jag var hetro, eller kanske sanningen är att jag ville vara hetro.
Så kom jag då ut, som gay. Träffade några tjejer, men inget som varade. Men jag kände det som om jag för första gången i mitt liv andades ren luft.
Åren gick, jag började jobba på en ny skola, där träffade jag J. Han(!) fick hela min existens att omvärderas och återigen fick jag lov att omvärdera vad jag är. Nu fick det då heta bisexuell. Jag blev riktigt bränd. Extremt otroligt, slutade tro på kärleken eller iallafall slutade jag tro på att kärlek är något för mig.

Men allt det där ett är helt liv sen och jag vet inte varför jag började i den änden.
Jag gav upp, flyttade hem, började nytt jobb. Första dagen på mitt nya jobb, skulle jag presentera mig för alla nya arbetskamrater. Jag tittade runt i salen, i ringen som alla satt i och fastnade vid ett par snälla, vackra isblå ögon. Jag blev iskall, livrädd och väldigt nyfiken. Men han som ägde ögonen var otillgänglig. Han blyg och jag påstridig, som vanligt, en av alla mina brister. Jag bjöd ut honom, på en dejt, men han tackade vänligt och bestämt nej, han var inte intresserad, inte på det sättet.
Grejen är, att det inte gjorde något, jag hade nog räknat med det svaret, och jag kände honom inte. Jag hade inget att förlora.

Nu har vi lärt känna varandra lite och jag tycker om det han visar. Det jag får se. Jag ser mer än han visar och det tror jag skrämmer honom, vill inte skrämma bort.
Året som har gått vill jag helst inte prata om, det har varit jobbigt, är jobbigt och mina tankar har varit helt ockuperade av en massa tråk.

Så jag bestämde mig för att gå på bio. Jag frågade och han svarade. Vi gick på bio. En skitläskig rulle som jag drömde mardrömmar om i flera nätter. Han bjöd på fika och jag delade med mig av mina gratisbiljetter. Det var kul, mysigt, lagom. Precis vad jag behövde.

Men sen då? Tankarna snurrar och jag är livrädd, livrädd för att det var trevligt, för att han ville göra om samma sak igen, vad betyder det? Hur såg han på det här? Var det en dejt? varför undrar jag? Vad tycker jag att det var? Varför bjöd jag just honom? och vad är det som gör mig så rädd?
Varför? Varför? varför?
Det enda svar jag har är att han - du tar upp mycket av mina tankar. Att jag vill träffa dig igen, för jag känner inte igen det här och jag vill veta vad det är. Min vana trogen skrämmer jag säkert bort dig, genom att visa precis hur neurotesik jag är, hur påstridig och livrädd jag är på samma gång. hur nyfiken jag är.
Jag vet inte vad jag vill, visste jag det, som då för över ett år sen, när jag inte kände dig alls. Då gjorde det inget, Jag hade inget att förlora... Men det har jag nu. För jag gillar dig. Så det är nog därför du aldrig får läsa det här brevet. För jag vill inte skrämma bort dig i onödan.