Att spela teater

Alltså, det är lite läskigt måste jag säga. För när jag väl får på mig min blonda krulliga peruk så försvinner alla hjärnceller från min kropp. Eller nej, det är inte riktigt sant, för de förflyttas bakåt, inåt på något vis. Jag kan förstå och ta in vad de runt omkring gör och säger, jag kan tänka att de där borde jag förstå vad de menar med, men jag gör det inte, förstår alltså. så himla skumt. De kan sitta och skratta halvt ihjäl sig, och jag förstår vad de skrattar åt, jag vill skratta jag med, men min kropp lyder inte, den är bara puckad bimbo.  Konstigt är det! Jag fick i vilket fall som helst grymt mycket beröm av regissören idag, det var kul, och det behövde jag :) Dagens hoppar jag över, för jag har varit alldeles för stressad för att orka tänka efter :)