Jag har precis tittat på en dokumentär om transor på TV2 Helt underbart bra. Jag kan såväl komma ihåg hur det var att komma ut. Hur jag fortfarande måste komma ut till alla jag träffar. Alla olika reaktioner man får, och som man ibland även är rädd för. Det värsta är blickarna man får. den där blicken fylld av hat och äckel. de säger inget, försöker hålla masken, men jag ser, och jag känner deras avsky. Den är jobbigast. Men den som kommer på plats 2 är inte mycket bättre. Den där det drar fram en drag av lust i deras ögon. Där de i sitt huvud ser mig tillsammans med dom själva och sin partner, en där de tar för givet att jag vill ha både en man och en kvinna samtidigt. Det är ofta män, och de brukar inte hålla sin tankar för sig själv. Nejdå, de försöker inte ens. Det är som att det faktum att de fått reda på att jag är Bi är mitt "OK-tecken" för dem att få säga precis vad som helst. Det är grova sexinviter. Så grovt att det bara blir äckligt. Jag måste göra mitt yttersta för att inte kräkas, börja slåss och gråta besinningslöst på samma gång.
Varför då komma ut hela tiden undrar du. Ja varför, det är väl ett behov att få leva som jag är fullt ut. Jag vill kunna hålla min partner i handen, handla på närbutiken där alla känner alla, utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag vet inte om jag någonsin kommer att hamna där. Går jag med en tjej kommer de höja på brynen, men kommer jag med en kille kommer de även då höja på brynen. Varför? Jo jag har märkt att det bara är i teorin man förstår begreppet Bisexell. Ser man mig med en tjej först, blir man chockad av mannen och tvärt om.
Man blir väl inte en sämre människa bara för att man är ärlig, det sa transan som i 45 år hemlighållit sin sexualitet för sin syster innan han berättade för henne. Jag kan bara hålla med.
Man blir inte en sämre människa bara för att man är ärlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar