längtar, längtar inte...

Jag lider av ångest. Jag har längtat så efter kören under min 2 veckors-semester. och nu är det äntligen dax och vad händer. Jo jag får sån ångest att jag inte vill gå dit. Varför? Jo, Ikväll är det kör och jag måste "fejsa" dirigenten. En underbar konstnärssjäl som ska vara en av mina bästa vänner, men som jag vet kommer att bli hemskt besviken och uttrycka det med ilska. Hon lever för kören, och det gör inte jag. Jag lever för livet och att det ska vara lustfyllt. Det är lustfyllt med kören, men inte tillräckligt mycket för att hålla mig kvar i en vardag jag inte trivs med. Jag hoppas att när ilskan släpper, att hon kan se det lite från min synvinkel och inse att jag inte vill sluta i kören utan att min önskan är att få fortsätta, men inte veckovis.
Tur att jag får ha kvar min kvartett om det skiter sig med kören. jag har svårt att se mitt liv utan barbershop om jag ska vara ärlig. Den där barbershopnörden som vaknat i mig är här för att stanna, så är det!

Ska ta mig en liten ångestdämpande medicin och pallra mig iväg. Om jag inte åker nu, kanske jag inte kommer iväg alls. Tänk att så mycket måste vara så svårt när man ska följa sitt hjärta...

Jag går min egen väg jag!