Jag känner mig så ytlig. Jag låtsas att saker är som de ska. Att jag verkligen på riktigt bryr mig om vad jag ska ha på mig för kläder på avslutningsfesten och visst, en del av mig är så ytlig, men den andra delen bryr sig inte ett skit. Den är mer intresserad av att dricka, och röka och glömma.
Det mesta i mitt liv går ruskigt bra just nu, och livet snurrar på i ett fasansfullt tempo, och det är skönt. För då slipper jag ta tag i det där som jag skuffat undan. Men ju närmare årsdagen vi kommer, ju jobbigare blir det. Idag började gråta i bilen, bara sådär. Precis som det var i början.
Jag saknar min älskade mamma så otroligt mycket, och ändå... livet går vidare och det är så konstigt. För jag både vill och inte vill. Jag vill inte att det ska gå att leva efter en sån här sak. Och samtidigt vet jag att det både är livets gång och helt nödvändigt för min egen existens. Så jag följer med på resan.
Jag önskar bara att jag kunde börja känna igen. För även om jag är livrädd för de ledsna otäcka känslorna, saknar jag de andra. Kärlek, lycka...såna saker...
Ja, kärlek och lycka vill man verkligen ha!! Stor kram
SvaraRadera