...och det är lite konstigt, men det är ju för det första inte någon direkt skillnad på att han nu håller sig undan "på flit" och förut "ändå" och jag har rannsakat mig själv. Jag kunde inte ha gjort på något annat, bättre sätt, jag har läst mitt brev och jag står för allt som står där, jag har pratat med min moster och hon håller med mig, och tycker själv att han inte hört av sig till dom som han brukar, de brukar nämligen träffas minst en gång /månad och ha after work, men nu hör han inte av sig alls, hon har ringt men han ringer inte tillbaka. Min dotter har ringt, han ringer inte tillbaka. Så jag tycker att han kan dra dit pepparn växer. Om det är något jag har lärt mig genom åren så är det att sålla ut energitjuvar, och OMG vad han är en sådan just nu, och nej det hjälper inte att han är min far, för visst det kommer jag aldrig att kunna ändra på och jag kommer ju alltid att älska honom som just en far. Men vi har i vår familj även varit riktigt nära och goda vänner, och det kan jag välja och har valt bort nu. För det kvittar om min vän är "bara" en vän eller om vännen är min far, jag skulle aldrig acceptera ett sådant här beteende hos mina andra vänner så varför hos honom?
Men han gör mig så besviken. Jag trodde att han var en större man än så, att han kunde stå för sina misstag, men tydligen inte... Det är sorgligt!
Sen är det jobbigt, jag tänker på det precis hela tiden, men det är inte som när mamma gick bort. För han väljer själv att ta avstånd och det gjorde inte hon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar