I måndags när jag var hemma hos EL, ringde hans telefon. Jag hörde direkt att det var något, hela hans röst ändrades, det var det franska exet. HAn bad att få ringa upp senare. Hon hade gråtit i telefonen. JAg åkte ivög till kören, som, som tur var slutade tidigt på grund av fotbollsmatch på TV, Så jag åkte tillbaka till EL, efter. Han berättade om samtalet de haft när jag var borta.. Han hade gråtit, hon ville ha honom tillbaka, men han hade sagt att han gått vidare, och hon sa att hon inte trodde på honom, att han aldrig skulle kunna hitta någon som passade honom bättre, och då berättade han om mig, att han redn gjort det. Träffat någon bättre. Hon sa att han skulle ångra sig. Att det bara är ett misstag. Att jag är ett misstag.
Så hur känns det här för mig då? JAg blir livrädd, rädd för att han ska lyssna på henne, rädd för att han ska komma på att han i alla fall vill vara med henne. Jag kröp in i mitt lilla skal igen, några timmar, men han lockade ur mig igen och det är jag så glad över! Gud vad jag behöver den här mannen i mitt liv. Det är inte helt utan honom. Det här bättre än J, och det trodde jag inte var möjligt. Jag berättade förresten om J, hur han var mot mig, hur han bara försvann, så att EL ska kunna förstå varför jag blir så rädd.
Innan jag åkte hem i måndags sa han, A, det här är inget annat än vår första lilla vägbula...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar