Idag är jag ledsen

Jag vet inte riktigt varför. Började dagen med baksmällan från helvetet, av tre (!) glas vin. Huvudvärk och illamående. Usch! Låg i soffan hemma hos pappa på altanen och sov, där som mamma låg när hon dog. Jag hade hennes filt på mig, det kändes väldigt konstigt, kanske är det därför? Nu är jag i alla fall hemma, och ska åka iväg och köpa bensin till gräsklipparen, måste verkligen klippa gräset, men jag har sååååå ont i ryggen och ännu ondare i fötterna. Längtar efter EL. Efter hans närhet, efter hans lugn, jag kan verkligen slappna av i hans närhet, det är väldigt ovanligt. Jag har inte varit avslappnad på väldigt länge! Jag vågar knappt skriva det, blir ärligt talat lite spyfärdig, men jag tror att jag är kär. Kär på riktigt kär. Inte kär i kärleken, Kär i EL. Väldigt läskigt och utlämnande.

5 låtar...

...som ska kunnas utantill, inom två timmar, det går sådär ska jag erkänna. Några textrader här och där har väl fastnat, men det räcker ju inte. Undrar varför jag har så svårt att lära mig texter? Ja, jag blir då inte riktigt klok på det. Gitarrförstärkare, mikrofonstativ och sladdar i bilen. Ägg (sånt man spelar med), resväska med scenkläder och smink. Jag måste ju erkänna att jag gillart! Att dessutom få göra musik tillsammans med EL gör saken INTE sämre.
Han kom hit igår, dottern försvann, men skötte sig hyffsat. Jag berättade för EL hur jobbigt jag tyckte att det var när jag inte fick vara som jag är, att jag stängde av. Att det får konsekvenser, att det inte bara är att trycka på on-knappen efteråt. Det märkte han nog själv också. Det tog tid innan jag var mig själv igen med honom igår. Men tillslut så kunde jag slappna av igen. Vi får väl se hur det går idag... Jag vill inte förstöra det här genom att stänga av, men jag vill (speciellt därför att EL vill, iaf har han velat det förut) inte heller dela oss med alla andra än. Åh vilket litet dilemma som jag förstorar upp. Nä, bort bort bort dumma automatiska negativa tankar BORT! Nu ska jag bara njuta!

Trött tröttare tröttast!

Jag platsar in på kategori nummer 3! Efter ett 12-timmarspass på jobbet i tisdags är jag mör. Då hjälper det inte att jag har värsta showen på lördag. Trodde att jag skulle kunna stå i bakgrunden med noter, men icke. Efter gårdagens genomdrag inser jag att det bara är att lära sig 5 låtar utantill tills på lördag. Jag ska vara allt från 40-tals sångdiva till zombie. Klädbyten och hela köret. Hade jag vetat...
Det var däremot helt fantastiskt att sjunga tillsammans med EL, de första gångerna trevade vi lite, men sen. Ujujuj, vi låste ju självklart så det bara gnistrade om det och jag blev alldeles matt och pirrig i hela kroppen!
Det var lite jobbigt igår ändå. Att inte få visa öppet. Jag kände mig lite utanför ett tag, han känner ju alla dansare och jag bara koreografen. Så de skojade och hade roligt, men han dissade dom rätt hårt och kom till mig, fint gjort. Men lite konstigt! Jag stängde av lite igår. Det är inte bra. Men jag tror han kände det, och bjöd in sig på kaffe här hemma idag. Det är som att han läser mig som en öppen bok, härligt och skitläskigt!
Nu ska jag försöka ladda inför en fulltecknad dag. Försöker göra det så enkelt för mig som möjligt på jobbet just nu, men lite planering behövs ju ändå. Imorgon jobbar jag bara halvdag, ska bli fantastisk skönt!

Känslor i överflöd

Helt underbart fantastisk att åka på Barbershopkonvent. Inser i vilken utsträckningar jag saknar det, måste bara se till att börja igen! Det finns inget annat alternativ! Alla fantastiska människor, alla som känner mig, de som känner hela mig, de som känner en liten del, de som jag nästan aldrig träffats, enas i en enda stor familjekram. Helt underbart. Så mycket känslor, jag har skrattat och gråtit och saknat och älskat. Allt detta delade jag dessutom med EL, som stannade över natten. Alltså, jag förstår inte hur jag lyckade slita mig från honom. Jag har nog aldrig i hela mitt liv, släppt alla hämningar och bara njutit. Han gör precis allt rätt! han tänder mig helt otroligt mycket. Det var så intensivt, det var så nära, det var så fysiskt. Hans kyssar, hans smekningar, hans otroligt vältränade kropp, hans reaktioner på mina. Hans rygg, hans hals. It takes two to tango, och jäklar vad vi dansar bra. och ändå. Inget sex, inte än - mens.
Spännande grej som hänt är också att han fått en förfrågan om att spela på en låt till helgen med en solist som heter som jag. I samma ögonblick han tackar ja, sittandes småkrattande i min bil, får han mitt nummer för att ta kontakt med sångerskan. Så nu ska vi gigga tillsammans, utan att visa allt för mycket. Låten då? The one I love... Fire...

Ord som inte gör sig på papper

Han ger mig så mycket jag inte kan förklara, som inte går att skriva ned. Igår låg vi i hans säng i några timmar och pratade. Låg där för att jag var för dålig för att kunna göra något annat. Orkade inte ens sitta upp. Vi pratar om allt och inget. Han säger att han inte brukar prata, att det inte är så dom gör i hans familj, men med mig pratar han, även när det blir så känsligt och jobbigt att jag ser hur musklerna i kinderna hoppar ofrivilligt. Han är helt enkelt underbar, precis så som han är, med fel och brister. Jag älskar att han säger att han vågar vara sig själv med mig, för jag känner likadant. Jag älskar att han berättar hur otroligt läskigt han tycker att det är, att dels träffa någon man inte kan låta försvinna och dels våga kasta sig ut med risken för att bli sårad. Jag älskar det, för att det lika gärna kunde vara mina egna ord.
---
Idag ska jag försöka jobba. Jag har fortfarande superont, men jag ska göra så gott jag kan. Ikväll ska jag klippa mig hos en kompis, efter det ska vi ta ett glas vin. Sen ska jag hem och städa, för imorgon ska EL sova här och innan det ska vi spendera hela dagen tillsammans i Barbershopens underbara värld! Jag längtar såååå, efter alla mina vänner, och jag längtar såååå efter att få dela den här stora delen av mig själv med EL.

Konsten att utstå smärta!

Ja, nu gör det ont ska jag säga, sjukdomen har slagit till med full kraft. Jag ser att det är en följd av många saker. Dels att medicinen tog slut, så min grundsmärtlindring försvann under ett par dagar, sen tar det ett tag att jobba upp det igen. Dels all överenergi som jag gjort av med under flera veckor, jag har rört mig alldeles för mycket, och då pratar jag inte om att jag börjat springa, jag pratar om allt jag gjort. Sen har jag ett extremt hormonpåslag och fick i natt min mens, då brukar det också göra riktigt ont. Men såhär ont var det länge sen jag hade. Tänkte mig på att försöka förklara.
Sitter jag still, med fötterna i viloläge känns det ungefär som när man gått på stan en hel dag, det bultar lite, de känns lite svullna, sätter jag ned dem på golvet är det som att ställa sig på en spikmatta. I benen värker det, känns svullet, bultar. Ländryggen känns som att den halkat ur sitt ordinarie läge, men att den är helt omöjlig att knäcka rätt, det känns som om jag kommer att gå av på mitten. Värken här är konstant och på en skala 1-10 är det en tia. Övriga överkroppen är ganska ok, men sen har vi händerna. De inte bara känns svullna, de är svullna! Muskelkontrollen är dålig och jag tappar saker mest hela tiden, självklart speciellt när jag håller i fyllda glas eller liknande, så det blir en riktig röra efteråt. Det bultar och värker hela tiden, och finmotorik är det dåligt med. Låter det som att jag klagar? Det gör jag inte, jag vill bara förklara, för mig och för alla andra som läser, hur det faktiskt är att leva med fibromyaligi. För det syns inte på utsidan och allt som oftast möts jag med tvivel. Kanske är det bara min egen rädsla för att inte bli betrodd, men den är där i alla fall, känslan. Jag blir ledsen när jag har sådan här dagar. Ledsen för att jag är sjuk, att jag behöver ha det såhär. Men jag är glad att det inte är så ofta och måste tvinga mig att komma ihåg året då jag knappt tog mig ur sängen. Under mina normala dagar tänker jag inte på det. Det gör alltid ont, men man lär sig att leva med det. Annars skulle man behöva sluta leva, och det är inte ett alternativ. Jag vill fungera så normalt jag kan, och försöker då ofta att inte förstora upp smärtan, och det fungerar för mig, det ju då när det blir såhär som folk runt omkring mig inte riktigt hänger med. Summa sumarum, fick jag välja skulle jag inte ha sjukdomen alls, men nu har jag den, och vet ni. Jag är lycklig ändå. om än lite mörbultat just nu...

Barbershop!

Nej, så lätt skrämmer ni inte mig skrev han tillbaka...
Jag har så hemskt dåligt med pengar den här månaden. hade en räkning 9700 som jag inte kunnat betala, får väl vänta på påminnelsen och betala mer då... Kontot sa nämligen 9000 och jag hade lite andra räkningar också. Jag har verkligen halkat snett sen i julas, jag förstår inte, det är alltid något som stjälper ekonomin. Jag måste sätta mig ner på allvar och göra upp en budget, för det här går inte längre. Jag kan inte leva från dag till dag, jag mår inte bra av det. I mitten av juni får jag betalt av kören jag leder, så då kommer jag nog på rätt köl igen, men det är lite trist tills dess!
Till helgen åker iaf jag och EL till Västerås och tittar på Barbershop. Sen sover han över här hos mig, känns mysigt, typiskt dock att jag väntar min mens när som helst!