Tydliga förkylningssymptom

Ja, så jäkla trist. Jag har grymt ont i halsen och fryser så mycket det bara går, men jag är fast besluten att orka med jobbet idag och! imorgon, jag får vila sen... Hoppa en renoveringshelg i värsta fall. Jag har dessutom lovat E att åka till Örebro och shoppa en troligtvis dyr vinterjacka på lördag. Hoppar in en snabbis till IKEA och köper ljus, det går åt mycket ljus när man bor i ett gammalt hus på hösten, det hör lixom till. SÅ jag får väl prioritera andra saker den här helgen helt enkelt, inte det allra lättaste när man vill bli klar m,en snart stundar v 44 och lov för barnen och visst jobbar jag, men mycket kan jag göra hemma så då kan jag prioritera över min tid och hinna få lite mer renovering gjord.

Imorgon upp riktigt tidigt, 06.10 sjunger mina underbara vänner i Vocality måste ha fixat till streamingen ordentligt innan dess!

Upp och ned

Det finns delar i mitt liv nu som gör så ont att jag inte ens kan skriva om dem. Jag är så rädd att jag håller på att förlora min bästa vän.
Jag är fortfarande så extremt ledsen över hela körenhistorien och i helgen bröt jag ihop totalt hemma hos mamma och pappa i lördags, sen fick jag det mest hemska mail jag någonsin fått i morse när jag vaknade och det av min allra bästa vän. och det gör så ont. Så in i norden ont. Så ont att det inte går att beskriva smärtan.

Men mitt "nya" liv artar sig riktigt bra. I fredags kom B hit och vi drack lite vin och vi pratade ikapp oss. Jag hoppas att vi kommer ses oftare nu när vi bor så nära varandra igen. Jobbet går bra och jag älskar mitt hus. Jag trivs så bra och hade det inte varit för ovan nämnda problem hade jag sovit om nätterna, det tror jag iallafall, eftersom jag sov som en prinsessa innan det hände. Vilket inte har skett på flera år innan dess. Jag känner mig avslappnad här det är skönt.

Besviken

Det är nästan inte min sak att bli besviken ikväll, men jag kan inte hjälpa det. Jag vet att jag kom på det över 12 år sen,men jag hade väl hoppats att något hänt på 12 år... men i vissa fall har det inte det.
För att prata klarspråk. Elins pappa är på fest ikväll, en stor fest en 350-års fest. En fest jag vetat om länge, en fest han planerat in och i tid skaffat barnvakt till, i form av sin bror. Det funkade lite sisådär. Under dagen var de i ett badhus, så jag ska väl vara lite tacksam att ansvaret inte slutatde där, kunde ju slutat precis hur som helst. Men sen när de kom hem, lät de min 13åriga doter bara dra. Hon sa att hon vill hem till mig, men de ringde inte ens till mig och kollade om jag 1, var hemma el 2, det gick bra. Svaret hade varit jag är inte hemma. Får följande samtal från en full far, "visst är Elin hos dig", jag; "nej jag är inte hemma"... Hyffsat stressande och jävligt bra skött av barnvakten till-lika hans bror. Besviken!

Jag som mådde bra...

Första dagen på två 2 veckor som jag kände att livet återkommit. men inte kunde det få vara hela dagen inte, nej ett litet mail från andra sidan atlanten med pengakrav satte P för det. Jag som frågade innan jag åkte "behöver jag alltså inte betala något mer nu då?" Svaret var enkelt "nej, vi löser det" - my ass. Inte fan är det löst, de kan se sig i stjärnorna efter mer pengar. Någon måtta får det vara. Jag hade helst varit där, men inte halvhjärtat, och som de här sista vekorna och för all del månaderna varit med bemötandet från körens sida, tycker jag banne mig att de får ta resten av smällen. Själv har jag redan betalat en flygbiljett tur och retur. Kan inte det få räcka? Måste det bli ännu mer infekterat. Kan jag inte bara få slippa denna sista konflikt och få lämna med heder och vänner kvar? Ska jag verkligen behöva bryta upp och dessutom få ovänner? Jag vill inte det! det allra värsta är att kören visar på ännu mer elakhet genom att låta de ag skulle delat hotellrum stå för kostnaden. Vad har de gjort kören Inte fan har de flyttat för att ta hand om sin familj, nej de står där och kämpar och kämpar, men för vad? Skit?! Man kan ju undra. Allt detta snack om kärlek och öppenhet...visst, när det passar, och framförallt ska det gälla åt ett håll... Nä kören, ta hand om era egna, och stå för att ni inte låter mig delta fullt ut även ekonomiskt. Jag har inte bett om det här. Det är inte jag som tagit det beslutet. Jag har haft problem hemma, men de har inte stått ivägen för kören, endast när kören inte lät mig vara med hela vägen, då fick familjen gå före, när ni visat att jag inte prioriteras, då gör inte ni det heller...

precis just nu pirrar det ordentligt i magen

Jag håller nog så smått på att falla för den blonda mannen med de isblå ögonen. Inte "på riktigt" då. Då måste jag ju känna honom först, men sådär "lite mer än du är lite kul att flörta med på jobbet" fall... Känns bra!

Bättre och bättre dag för dag

Jag tror jag ser ljuset i tunneln. Först blev jag alldeles bestört idag när jag insåg att de åkte från Sverige, jag började nästan gråta inför klassen. Men sen efter några timmar, gick det över. Det är mer som små taggar från en kaktus just nu, det svider till men går snabbt över. Fokus idag har hjärnan tagit över fulständigt, el är det hjärtat? ja jag vet inte. Bestämde mig efter ett samtal med underbara E att fortsätta min plan i att låt D ta första steget. Jag sätter mig i baksätet och låter saken ta sin tid, jag har ju hela livet på mig ellerhur?!

Längtar

Idag är ordet längtar.
Jag längtar efter sömn efter mycket få timmar av det inatt.
Jag längtar efter att planet ska lyfta och att det ska vara för sent, kanske jag får ett litet andrum då?
Jag längtar efter att det inte ska göra så förbannat ont. Citodon har varit min främsta vän i 2 veckors tid.
Jag längtar efter trygga armar som håller om mig.
Jag längtar efter en livspartner att dela glädje och sorg med. Någon som avgudar mig och som på riktigt bryr sig om hur jag mår, vad jag gör och med vem.
Jag längtar till jul, då ska kök och vardagsrum vara färdigrenoverade sånär som på golvet, tror inte jag hinner det. Sen ska det julpyntas och firas :) Ska blir mysigt!
Jag längtar till sommarn. För jag är julen till trots redan trött på kylan.
Jag längtar efter min vänner, jag längtar efter de jag har som bor långt borta och jag längtar efter nya.

Allra mest längtar jag bara efter lugn och ro i själen. En inre trygghet och tittar jag riktigt djupt där inne så inser jag att kanske inte ännu nått till lugn och ro i själen, men en inre trygghet har jag fått, jag litar mitt omdöme och följer det, hur ont det än gör ibland, för jag vet att jag gör rätt för mig och för min dotter.