J hörde a sig förra veckan. Han ska komma till skolan och hälsa på den här veckan. Han sa att han saknade våra samtal lite. vadå lite? Och vadå sakna! Kan han aldrig låta mig få släppa taget???
Jag såg honom igår. Kanske var han påväg till skolan efter att jag slutat, kanske inte. Han stod och pratade med några elever på Årsta Torg och jag skulle gå in i den mysiga lilla butiken som ligger där. Hela jag gick i bitar när jag såg honom. Det gör fortfarande fysiskt ont att se honom, jag som trodde att det gått över - inte då! Jag kunde inte njuta av butikens nyinkomna vårsaker. Kände mig tvungen att åka hem. Jag låtsades som om jag inte såg honom. Jag vet inte om han såg mig, det kvittar i sig, jag är inte redo att träffa honom än. Han ska inte få se hur mycket han fortfarande påverkar mig.

När jag träffade J var det som om jag i hela mitt liv, sett världen i svart/vitt, när han kom, fick jag "färg-TV" Livet har återgått till svart/vitt, det är helt OK, men nu vet jag hur den ser ut i färg...