(För)krossad.

Trodde jag var säker. Trodde han hade gått till skolan i tisdags, att jag hade haft turen att missa honom, men inte då.
Han kom förbi i onsdags, jag stängde, knappt några barn var kvar och han hade ingen tanke på att gå innan barnen, han ville helt klart träffa mig ensam.
Han frågade om jag saknade honom, jag sa tyvärr - Jag ljög.
Jag satte på mig jackan, stod lutad mot diskbänken, han kom och ställde sig en bit ifrån, tog tag i min jacka och drog mig till sig, Åh GUD om jag hade fått stanna där i hans varma famn. Han sa att han saknar mig. Han sa att han älskar att förlora sig i min famn, jag svarade - Varför försvann du då? Han hade inget bra svar. Det tycker jag är dåligt. Man kan inte bara försvinna i 3 månader och tro att det bara är att komma tillbaka sen utan en bra förklaring.
Jag sa att jag gått vidare, vad hade han förväntat sig, att jag skulle vänta på att han ev skulle komma tillbaka. Nope, inte jag inte. Jag ljög så bra att jag nästan trodde på det själv.

När han äntligen gick, ramlade hela min värld in. Det blev helt svart. Jag fick en mindre panikattack, kunde avvärja den. Jag ångrar allt jag sade, jag skulle ha låtit honom komma tillbaka. Jag vill förlora mig i han. Jag vill ha hans fulla uppmärksamhet. Jag vill prata med honom Jag vill HA honom, jag vill inte ha någon annan. Men det är försent för oss. Han har gjort mig för illa, jag vet att jag gjorde rätt som lät honom gå. Jag vet det, men mitt hjärta håller inte med...

Tack vare ett underbart rep på kvällen läkte jag mig så pass mycket att jag ser ut som vanligt igen...

Igår kom han förbi som snabbast igen. Nu var jag beredd. Jag ställde några sista frågor jag hade, fick dåliga svar. Är övertygad om att jag gjorde rätt.

Men VARFÖR???
Varför var han tvunget att överhuvudtaget komma in i mitt liv? Den smärta jag känner är obeskrivligt stark. Den är så fysisk. inget jag någonsin känt förut. Det är mer än ett krossat hjärta. Det är en krossad dröm. Ett krossat liv. En krassad jag.