Deppar ihop

Var jag än vänder mig just nu packar alla och förbereder och känner mig så jävla utanför. Min mage gör ont, som den alltid gör när jag är upprörd, och tårarna kommer hela tiden. Jag är irriterad och vill helst bara gå och dö. Jag känner dessutom att jag måste vara positiv till alla som åker iväg, heja på och glädjas, men jag är ledsen. jag är inte glad att ni åker utan mig, jag vill inte att ni åker utan mig. Jag vill också vara med! Men det är så, ni klarar er alldeles utmärkt utan mig jag är en fis i världsrymden helt obetydande för hade jag betytt mer, hade jag fått en chans...

Paus

Idag tryckte jag på pausknappen. Jag har sovit sovit och sovit. Jag är spänd och ledsen och önskar att de närmaste veckorna ligger bakom mig. Jag vill helst av allt bara ligga kvar här under täcket och sova...men jag vet ju att inget blir bättre av det. Nej, upp och iväg som stålmannen sa. Men jag orkar inte, det får bli en sväng ned till köket, fixa kaffe, ta lite äppelkaka och ta med allt upp till TVn, för det är vad jag orkar med idag.

jag var otäckt nära att bjuda ut D på lunch igår, men jag lät bli. Duktiga lilla jag. Om man nu är duktig när man går emot sin natur, jag vet inte. Jag är nog egentligen den perfekta flatan, jag gör precis så som en tjej vill att en kille ska göra. Inte som en kille vill att en tjej ska göra. Jag gillar inte spelet, jag fattar det inte, el jo jag fattar det delvis, men gillar det oxå bara delvis.

Så jävla orättvist!

Har precis tittat på körens finalpaket och gråtit. De är skitbra, jag hoppas av hela mitt hjärta att de får dela med sig av det till världen. Men. Det är så jävla orättvist att jag inte får vara med. Att jag inte fick visa att jag kunde. All övning här hemma förgäves. All marshering (hur det nu stavas) helt i onödan. All tid, inte värd något. Jag vill ju också vara med, jag har också kämpat som en tok. Och det kan jag lova att om jag jobbade hårt när jag bodde i Sthlm, är det inget mot vad jag fått göra 30mil bort! men nej. Jag fick inte ens visa att jag kunde, jag fick inte ens en chans. Så jävla orättvist! och nu åker de om några dagar och jag är hemma och tittar via web casten och hejar och gråter och önskar att jag var där. Att allt inte hänt. Att jag hade fått en chans...

Yr

Jag har nog klämt en nerv el något i nacken el i övre delen av ryggen. Har ont, får små migränatacker och är yr. Hoppas det slutar snart!

Igår tog jag tillbaka min semesteransökan och fick upp min jobbprocent från 47% till lite över 80% Inte illa. Känner fortsatt förtroende från min chef och om allt går i lås sitter jag nog med mer jobb inom snar framtid.

Åh vad jag älskar mitt jobb! En precis lagom blandning av mina favoritsysselsättningar! Men ändå skönt att vara ledig imorgon!

Förlikning

Ja, nu har det gått någon dag. Det känns bättre, ångrar mig ibland men inte tillräckligt för att verkligen följa med. Det var jobbigt när flygbiljetten damp ned.
Nu ser jag framåt. Framåt på mitt nya liv, med nya förutsättningar och möjligheter. Det känns bra. Ska börja med att påbörja renoveringen på huset. Har inskaffat diverse skyddsplast och skyddspapp. Till helgen då smäller det!
Jobbet rullar på. Ska ta tillbaka min semesteransökan och hoppas att det går bra.
Såg bara D som snabbast igår. Han kom in på min lektion med en praktikant. Han är fin. Jag blir varm när jag tänker på honom, men jag tar det lugnt! i hann aldrig prata, vilket resulterade i ett litet "pling" i inkorgen på FB på kvällen :) "Var tog du vägen idag?" Litet men mysigt!

Skithelgen från helvetet!

Började inte bra, en mysig och fin mitt och ett katastrofalt slut. Ja det sammanfattar den här helgen riktigt bra!
Hur den började kan ni ju läsa om i mitt förra inlägg, så det orkar jag inte gå in på. Mitten kan jag prata om :) Jag åkte hem till syrran, kom iväg tidigare än jag trodde till Huvudstaden, och hann snabbt hälla i mig ett glas vin, innan vi gick ut och åt. Jag åt oxfile, drack underbart gott rödvin till och avslutade med en kaffe och en wiskey. Notan slutade på 1200 men det var det värt. Jag behövde mysa med syrran. Jag behövde en andningpaus.

När vi kom hem hade jag fått ett meddelande på moblen och en hemsk bild målade upp sig i mitt huvud. Jag förberedde mig mentalt för det allra värsta, att jag inte fick vara med på scenen i Seattle.

Efter diverse samtal med dirigenten och stämledaren idag, min syster i telefonen och mina föräldrar fick jag tillslut ta det hemska beslutet att inte åka med. JAG SKA INTE ÅKA TILL SEATTLE! Resan jag har tänkt på, andast, pratat om, sparat till i över ett år och nu, 10 dagar innan avresan och jag ska inte längre följa med. Utan att ens få visa vad jag kan, bestämdes det, "är du inte med på konsertena till veckan, står du inte med oss på scenen i Seattle". Jag ska inte bli särbehandlad. Kom jag iväg till iaf en konsert kunde jag få vara med i Semifinalpaketet. Men fortfarande inte i finalen. Jag är ledsen men det är inte värt det för mig då. Inte med alla de uppoffringar jag måste göra rent ekonomiskt då jag inte har betald semester och med de slitningar jag har in min lilla familj, är det inte direkt tajming att dra iväg nu... Så med de förutsättningarna tog jag beslutet. När beslutet var taget, kunde dirigenten helt plötsligt låta mig vara med i Semin även om jag inte är med på konsertena, men då hade jag redan bestämt mig och förlikat mig med tanken. Och det är fortfarande för dåliga förutsättningar...
Nej, det får bli klockan på ringning och web cast för min del.

Dålig dålig dålig!

Idag har verkligheten kommit ikapp, Smekmånaden är över. Det gamla vanliga bråket i full blom, men med ännu mer våldsamma delar. Vi slåss. Kan inte direkt påstå att vi slåss hårt, men vi får blåmärken och det räcker ju. Nu pratar vi inte med varandra alls. Jag är världens absolut värsta jävla morsa. Min 13-åriga dotter skiter fullständigt i allt jag säger. Hon är bortskämd och börjar slåss för att jag inte köper henne ett par jeans. Hon som fyller tre stora garderober med kläder... Jag har ingen om helst kontroll och i mina allra värsta stunder slår jag tillbaka. Fy fan vad jag hatar mitt liv. Det var inte direkt såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Ensam igen, med en galen tonåring. Det går inte att flytta från problemen, de följer med! Om inte detta vore nog, så tillkommer kören. Jag har ingen lust. Jag vill inte åka, jag känner mig som en svikare och är rädd att bli utskälld på under heldagsrepet på söndag. Jag pallar inte med fler gliringar, det kanske ser ut som om jag inte tar åt mig, men det gör jag. Jag blir djupt sårad, sårad över att de jag trodde var mina allra bästa vänner visar sig inte vara det. Jag vill bara vara hemma och ruttna bort här. Jag vill inte mer. Det vore så lätt... Men jag får tom dåligt samvete av att försvinna. Andras liv suger för att jag är här och de suger om jag försvinner. El de blir iaf ännu mer arga på mig... Det är inte det att jag vill dö, el jo en del av mig vill nog det helst. men det kommer inte att hända, inte självförvållat iaf, men att bara försvinna vore så himla skönt!