Berättade om D för T i helgen. D är killen på jobbet, han med ögonen, de isblå... Jag berättade aldrig att jag var rädd för en J-upprepning, utan sa att han intresserade mig men att jag letar efter fel. Ett fel är att han alltid! går i samma ljusblå hoodtröja. Jag gillar den, det är inte det, den ser supermysig ut och han är snygg i den, men måste han ha den på sig jämt? En annan löjlig sak jag stör mig på är att han ser ofantligt gubbig ut på lärarfotot nere i foajen. Men sen kan jag inte komma på något mer (än) T's analys var att jag egentligen inte alls gillar honom sådär mycket som jag är rädd för och tror att jag gör. Jag var väldigt villig att tro på hennes analys...
Tills idag... Dels hade fanskapet bytt tröja, förvisso till en annan hoodtröja, men den var svart den här gången, sen satt jeansen grymt snyggt... Men det var hans sätt att söka upp mina ögon, när vi möttes och det varma underbara leendet jag fick som fick det att slå volter i magen och som fick mig att inse att allt bara är mina rädslor. Mina rädslor består av två saker. Dels den uppenbara j-problematiken. Men oxå dels att jag är rädd att han inte ska duga i, hör och häpna, andras ögon. Att han inte ska var "good enough" Att han ska vara töntig, gubbig... You name it... Så jäkla fånigt av mig att känna så! Jag vet att mina riktiga vänner inte är sådana, det är rent av taskigt av mig att tro det om dom, men känslan sitter där som en liten tagg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar