Ord

Vet inte om jag har några. Samma fråga snurrar om och om igen. Vad är det för fel på mig, varför blir det alltid såhär? Är jag helt omöjlig att älska?

Unbefuckingliveble

Gissa vem som vill att jag ska boka in honom på mitt nästa Stockholmsbesök. J. Vad fan blir det. Jag sa att jag hör av mig om jag får tid över...

Konsten att stänga av

och konsekvenserna av att göra det.
Mamma är efter omständigheterna ok, behandlingen återupptagen och planeras som innan. So far so god alltså. Jag gråter inte med jag är ledsen, jag är bedövad.
Vad gäller Han så finns det för och nackdelar med att mina känslor är bedövade. Fördelen är att jag trots att jag ser allt i nattsvart så är det som om jag inte bryr mig riktigt. Jag vill poängtera att jag inte gett upp, att jag bara låter honom leda vägen nu. och jo, vi har pratat efter att vi hade sex, men han har inte föreslagit att ses, så jag känner mig förnedrad och ful. Men det känns inte, för jag är bedövad. Nackdelen är att jag på inget vis kan se det positiva, det där med att vara lycklig i nuet är som bortblåst. Nu är det krisberedskap och nattsvart som gäller, i alla delar av mitt liv. Min kropp känns som en stor sprickfärdig boll, utan känsel. och jag vill så gärna vara lycklig i nuet och njuta av Han. Så jag hoppas att han kan tina upp mig om han fortfarande vill ha mig.

Tufft nu

Min mamma, min mamma, hon är sjuk, svårt sjuk, och jag har nog inte riktigt fattat det. Hur illa det är. Jag har inte direkt förträngt det heller, bara försökt vara extreeeemt positiv. Så positiv att jag inte tillåtit en droppa tår rinna ned för min kind. Jag som gråter för allt annars. Jag orkar inte vara ensam just nu, jag behöver någon att luta mig mot som står kvar. Men det finns ingen sån i mitt liv. Så jag får försöka klara mig själv, så jag stänger av.

Ensamhet en cancersvulst som växer

De har avbrutit behandlingen tillsvidare på min kära mor. Cancerknölen växer alldeles för fort och de måste ta till starkare grejer. Hon blev inlagd idag, hon skulle bara in och få sin dagliga stålning när de tog beslutet. Själv ligger jag med någon form av magsjuka, får inte behålla mat, men slipper att spy... Det värsta är att jag blir så fruktansvärt ensam nu. Jag kan inte åka till min far, för då kan inte han åka till min mor, och att själv åka till mor är helt uteslutet. Det jag önskar mest av allt just nu är ett par starka trygga armar som omfamnar mig, där jag kan få gråta ut, för det behöver jag nu!

Tankar

Sitter i soffan i vardagsrummer med dagens första kopp kaffe. Börjar jobba efter lunch, väldigt skönt. Har precis tagit medicin, så snart går väl värken över. Tyvärr lider jag fortfarande av träningsvärk, som nu är påspädd efter gårdagens takmålning. Upp och ned för stegen räknade ut att det måste ha blivit bortåt 30 gånger. Sen armarna rakt upp i taken, kan lova att jag fick mjölsyra efter ett tag.
Känner mig tillfreds, lugn, men pirrig. Mitt dåliga självförstroende förslöker trycka ned mig, men det går inte lika bra den här gången. Det är bra! men visst, den tar vägen om min rädsla för att bli dumpad, lämnad att inte duga, så det är svårt.
Pratade med pappa igår, han tyckte jag skulle njuta. och försöka vara i nuet, men..hur fan gör man det egentligen? Det är så lätt att vandra iväg i tankarna, de där automatiska, både de negativa och de positiva... Jag ser mig själv krossad, tillintedgjord, samtidigt som jag ser mig - oss på husvagnsemester med "familjen" och jag är nog banne mig lika rädd för båda alternativen. Så att få stanna i nuet vore inte så dumt alls det. Så hur gör man det??

Träningsvärk...

Som ett brev på posten, den obligatoriska träningsvärken...

Är lite faschinerad och stolt, jag kunde verkligen slappna av igår. Jag kände mig till och med fin. Kunde lägga mitt dåliga självförtroende på hyllan en stund. Det var härligt!