EL

När jag såg dig idag kände jag igen leendet på en gång, det var det där leendet jag vaknat med på mina näthinnor så länge, utan att veta att det var ditt förrän i lördags. Alla mina försvarsmekanismer försvann, och kvar blev jag. En promenad och sen bjöd du mig på kaffe, du tog en dammsugare och jag en kokosgrej (sån där avlång laktosfri sak) Du trollband mig med dina berättelser, jag ville redan få vara en del av ditt liv. Du skulle passa så bra i mitt. Du är precis vad jag väntat på! kanske den jag väntat på? det får tiden utvisa.
Så stängde kaféet vi var på, och vi promenerade mot min bil, jag önskade så att få vara närmare dig, att få ta din hand, men jag vågade inte, kanske är allt jag känner ändå inte besvarat? Osäkerheten gör mig blyg, och blyg är något jag inte är, du gör mig osäker, och osäker är något jag inte är. EL, du ruckar på hela min värld! Och trots att vi haft en endaste liten dejt är det redan kört för mig, men det vet du inte än,
Sover du nu? Det gör du nog, du som ska åka bort imorgon. Jag som kände mig så säker, så klar på min sak, men för att låna dina ord, livet kan svänga fort.
Nu är jag rädd att du inte känner som jag, att du inte hade lika trevligt som jag, att jag inte trollband dig som du gjorde med mig. Åh jag hoppas så innerligt att du inte tvekar! Att du vågar hoppa, för jag hade inget val, jag hoppade på väg ut från "jobbhustrappen" när jag såg dig idag.

kärleksförklaringar

I kväll har jag fått läsa ett underbart kärleksbrev, eller det är inte sant, det är inget brev, det är mer en dagboksanteckning från den där första kvällen ni vet. fast typ 35 år senare. Fantastiskt. Så jag har med dagens händelser i bagaget bestämt mig för att skriva en jag med. Ett sån där första, det som avslöjar allt man inte vill erkänna än, ett sånt som jag troligtvis kommer radera två veckor senare om hen inte känner likadant....el iaf liknande. Så håll till godo...

Modigt eller?

Insåg dagen efter, alltså igår att det var ju i och för sig ganska så modigt att skriva det där, men det var ju inget konkret, mer hej, jag finns och du kanske har lust någon gång.
Jag vill ju inte gå här och betutta mig i onödan... Så jag tog ännu större mod till mig och skrev en endaste liten rad, som inte gick att misstolkas.

Hej, vill du ta en öl med mig efter jobbet på fredag?

Och svaret lät inte vänta på sig särskilt länge.

Jag ska tyvärr åka till Stockholm på fredag, men jag tar gärna en fika, eller ses nästa fredag.

Så nu mina vänner ska jag på fikadejt på fredag, för om det faller ut som jag vill, har jag ju även fredagen därpå tillgodo, det vet jag ju redan :)

Modig?

Sade precis till 25åringen att om han har lust att ses över en kaffe, öl el liknande. Är det bara han hör av sig :) Modig jag!

Att våga hitta en partner

Ja, jag måste älta lite, så om du inte orkar läsa det, sluta nu:
Alltså grejen med hanmeddeblå går ju en bit bak i tiden. 1, 5 år för att vara exakt. Han var den första jag såg, riktigt såg när jag flyttat hem igen. Hans blå ögonen, det var liksom kört redan då. Jag satte på mig skärmoffensiven och bjöd ut honom på dejt. Och han tackade nej. Sa att det inte klickat till för honom, att han helst inte dejtade någon på jobbet. För mig gjorde det inte så mycket, jag blev knappt ledsen. Jag kände honom inte..då. Ett år senare, och otaliga samtal senare, samtal om det mesta, allt från serösa samtalsämnen till total mambojambo, går vi på bio. Jag bjuder, för att jag har fått gratisbiljetter. Han bjuder på fika. Är det en dejt el inte? Troligtvis inte. Det är två arbetskamrater som insett att de tycker om varandra mer och mer ju mer de lär känna varandra. Men i min lilla hjärna, har något annat börjat, el fortsatt, utan att jag har märkt det. Så jag har inte hållt min gard uppe. Alls. När ha i februari skriver det här, är det kört. Men jag har fortfarande inte riktgt fattat det, inte på vilken nivå det. Jag vet att jag kände att då var man tillbaka på ruta ett igen, och det var vad det var. Men ruta ett, då kände vi inte varandra, det gör vi nu. Det var alltså inte ruta ett. Och nu när han bjöd mig på bio i onsdags, hoppades jag att jag antingen inte skulle känna något el att jag skulle märka om han var annorlunda. Och det var han. Han hade klätt upp sig, jag kom sent, vi pratade om allt och inget, det var så himla mysigt. Sen kom en arbetskamrat in på fiket vi satt på, och hanmeddeblå, slöt sig som en liten mussla.

Grejen är, att nu, idag, inser jag att hur mycket jag än tycker om honom, kommer det aldrig att bli vi. Och det beror minst lika mycket på mig som på honom. Jag vill inte ha honom, jag älskar honom, som vän, men det är allt. Vi är och prioriterar så olika saker här i livet att det skulle bli pannkaka av alltihop. Jag har insett det nu, insett det och känner att det är rätt insikt, att det är så det är. Varken mer el mindre.

Jag var på fest i fredags, jag fick hålla hand, sådär mysigt, sådär så att det pirrade till i hela kroppen. Och detta med en läskigt smart, rik, välhängd (enl säkra källor) musiker, som kunde dansa... Vad är felet då? Jo, han är 25!!! Det och att han nyss gjort slut med en fransyska...

Det var en dejt...

Det är jag alldeles säker på. Han hade klätt upp sig, han var superfin i mörka blå jeans som satt åt på precis rätt ställen :) En ljusblå skjorta dagen till ära. Det började med att jag kom 20 minuter sent. Villade bort mig med bilen och höll aldrig på att komma rätt, men till slut så... Jag ringde till honom så han visst var jag höll hus, och sa att han skulle beställa in en kaffe så länge. Sen kom jag då, instressad, lite svettig, köpte mig en kaffe och tog ett glas vatten. När jag lugnat mig hade vi det så mysigt! Pratade inget jobb alls, bara privat. tittade mest varandra blygt i ögonen. Åh det var så mysigt att jag fick ståpäls på armarna. Sen har vi sån ofantlig tur att en av våra arbetskamrater kommer in, Självklart ska hon och hennes kille gå bio de med, hon kom fram och hälsade lite snabbt men försvann sen. Lugnet lade sig igen men magin var borta, vi blev lite stressade båda två tror jag. Sen är det dax för biomörkret. och gissa vilka som sitter platserna precis framför oss, jo min vår kollega och hennes kille. Så blev det med det biomyset... Filmen var väl sådär om jag ska vara ärlig, det enda som var bra var att det var många spännande scener där jag sprätte till, jag blir ju alltid sådär rädd, kom närmare och närmare, kände lite hud mot hud, han drog sig inte undan, men det gjorde jag. För jag vet att han är mycket mer stressad av hela situationen men kollegan än jag, så jag lät det vara. och nu ligger jag i min säng och ångrar mig. Efter bion hade vi sällskap med de andra ända ut till "hanmeddeblåögonen's" cykel och så sa vi hejdå allihop och jag gick åt mitt håll och han cyklade åt sitt. Vi kunde inte ens säga hejdå, el tack för en mysig kväll, el tack för att du bjöd mig på bion, inte ens en godnattkram blev det. Jäkla skit!
Men visst fanns det höjdpunkter med kvällen, den läskigaste är väl att jag nu vet att jag är väldigt intresserad av honom (igen?) Alltid något!

Bio på onsdag med?

Hanmeddeblåögonen! Jag skrev till honom att jag hade "hanmeddeblåögonen längt" och frågade om han var hemma nu under lovet. Det tar typ några sekunder så har han bjudit mig på bio på onsdag. Mysigt!