torsdag 20 oktober 2011
Jobbigt
Idag är det så jobbigt. Jag har fått leva två dagar i en bubbla, Varit på konferens med mina underbara arbetskamrater...på ett spa... Man kan ha det sämre det kan jag lova. Dock kom livet tillbaka som en kalldusch i bilen på väg hem. Och nu, nu är klockan snart 07.05 och jag måste strax ge mig ut i kylan med hunden. Sen till jobbet, och jag vill inte. Imorgon är det begravning, och det är det enda som upptar mina tankar just nu, att stå inför en klass precis just nu känns övermäktigt, men jag har bestämt mig! Jag ska iväg idag!
fredag 14 oktober 2011
Veckan summeras jobb vänskap och en rejäl överraskning
Ja, jag har börjat jobba, det är jätteskönt! Får så mycket annat att tänka på, och medicinen börjar så smått göra nytta, äter bara en halv sömntablett nu, men har i gengäld gått upp i dos med den antidepressiva. Äter nu 20 mg, och tydligen kan jag äta upp till 150. Men jag tar en tia i taget och per vecka tills jag känner att värken ger med sig. Har inte ätit citodon på hela veckan faktiskt, jätteskönt! Har ingen större lust med att bli kodeinberoende...
Idag har jag träffat en av mina äldsta vänner som jag dock inte hängt med sen högstadiet, och vi hittade varandra direkt! Nu ska vi boka in en fika första tisdagen varje månad, vi har sjuka scheman båda två, men känner att det blir lagom så.
En helt annan grej... Min extra pappa, som dog, begravning om en vecka... det har visat sig nu, att han har en son, han är 39 och bor i Örebro, det är ju skitnära ju. Så himla konstigt, hur kan det helt plötsligt bara finnas en människa till?... Det som göms... Tydligen var det ett "one night" som gick galet. Han har betalat underhåll i alla år, men inte sagt ett ord till sina barn... Jag vad säger man. I de lugnaste vatten....
Idag har jag träffat en av mina äldsta vänner som jag dock inte hängt med sen högstadiet, och vi hittade varandra direkt! Nu ska vi boka in en fika första tisdagen varje månad, vi har sjuka scheman båda två, men känner att det blir lagom så.
En helt annan grej... Min extra pappa, som dog, begravning om en vecka... det har visat sig nu, att han har en son, han är 39 och bor i Örebro, det är ju skitnära ju. Så himla konstigt, hur kan det helt plötsligt bara finnas en människa till?... Det som göms... Tydligen var det ett "one night" som gick galet. Han har betalat underhåll i alla år, men inte sagt ett ord till sina barn... Jag vad säger man. I de lugnaste vatten....
fredag 7 oktober 2011
Sömntabletter och antidepressivt
Ja, sömntabletter, för första gången i mitt liv. Det och en typ av antidepressiv som lindrar min smärta, alltså fibron. Tydligen tillförs det någon speciell form av serotonin som jag saknar. Båda dessa tabletter ska man sova på. Gör jag det då? Nja inte som en klubbad säl som jag förväntade mig, mer bara som vanligt. Jag vaknar fortfarande 4-5 ggr/ natt. Men visst, det kan jag stå ut med. Har jag mindre ont då? nej, inte nämnvärt, kommer troligtvis behöva gå upp i dos. Jag har dock drabbats av den sedvanliga bieffekten av antidepressiv medicin. Att först bli sämre. För de säger ju det, om man nu äter dem för depression, att man första veckan blir sämre. Tabletten vet tydligen inte att jag inte äter den för depression och ger mig en kemisk variant på en. Det är inte bättre kan jag säga, mer bara irriterande. Men jag får väl stå ut några dagar. Idag är det iaf bättre än igår. Alltid något
måndag 3 oktober 2011
Sjukskriven
Tog tag i att ringa doktorn, de tar emot mig redan 11.15, jag är jättenervös men troligtvis behöver jag inte vara det. Jag är så rädd att de tycker att jag överdriver, att de inte ska tro på mig. Men jag inser att det inte är mänskligt att behöva rodda i dessa känslor själv. Mamma gick bort för sex och en halv månad sedan. J gick bort för ca 45 dagar sedan och min extrapappa natten till fredag. Det kanske inte är så konstigt att jag krisar? Jag känner mig bedövad och vill skrika. Jag vill komma tillbaka till en tillvaro där inte allt gör ont, varken psykisk och fysiskt. Jag vill att allt ska gå tillbaka till något som liknar normalt. För jag orkar inte längre!
lördag 1 oktober 2011
Motsatsen till apati?
Undrar om det heter så, apati, när man är apatisk. anyway. Jag lider i vilket fall som helst av motsatsen. Det var samma sak när mamma dog. Jag går upp för tidigt, sover dåligt, lägger mig förvisso tidigt. Men jobbar och sliter hela dagen så kroppen skriker av smärta. Tar starka värktabletter för att kunna somna, vaknar så snart de ebbet ut, vaknar av smärtan av att bara ligga still. Men jag kan inte sluta. Det är något maniskt över det. Idag, 10.30 hade jag fixat alla fönster (utom ett) för vintern på övervåningen, vilket betyder tvätta, skrapa bort gammal tejp, och tejpa om på nytt. Sen åkte jag på loppistur några timmar, sen hem igen, packade upp 5 flyttkartonger som blivit ståendes, möblerade om ett rum, Bar möbler upp och ned för trappan, bar upp saker till vinden, passade på att städa vinden.Tvättar mattor och ska strax hänga upp en. Få se vad har jag mer gjort??... just det, hjälpte dottern att skruva ihop IKEA möbler, lagade oxfilé middag med kantareller, handlade mat, promenerade med hunden. Det räcker väl eller??? Jag skulle vilja sova nu, någonstans inuti mig inser jag att ja är trött, hade jag haft en bok jag inte läst, hade den kommit fram nu. Men det har jag inte, så...jag funderar allvarligt på att ta med datorn till sängen och jobba. Inte helt OK.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)