Tiden räcker knappt till. Vi renoverar badrum, installerar diskmaskin, köper garderobsystem och flyttar grejer, samtidigt försöker vi hitta en så normal vardag som det bara går för dotterns skull. Livet känns underbart och det enda som sätter lite solk i tillvaron är avsaknaden av mina vänner. Ibland känns det som om de accepterade mig mer när jag inte var så lycklig och det gör ont. Jag ringer och hör av mig men får inga svar, jag är tydligen inte rolig som sambo... Faktum är att jag inte ens kunnat berätta det förr de jag bryr mig allra mest om, för de lyser med sin frånvaro, trist men sant...
Nu kom pappa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar