Börjar med att skriva att jag precis lyckades med konststycket att radera det förra inlägget...
Jag har tydligen gått in i väggen. Panikångest och stress lyder min nya tillvaro. jobbar en dag i veckan och det är precis vad jag mäktar med. all undervisning är borttagen resten av året, och ärligt talat vill jag inte tillbaka sen...
Tydligen är detta något som byggs upp under de senaste ca 7 åren, så jag har tittat i backspegeln. insett att livet inte har varit så där jättelätt de senaste 7 åren, jobbiga år i Stockholm, mycket musik, inget fast jobb, ensamstående, träffad J, som svek ordentligt. Flyttade hit, mamma går bor, L går bort, J går bort, alla bara dör, och jag jobbar så mycket det bara går för att hålla undan känslorna, tänker att det kommer när det kommer ändå. Min bästa kompis Z, försvinner mer och mer och existerar inte längre i mitt liv, det gör så ont!
Så vänder livet en aning, jag träffar hjärtat, men det medför en hormonell förändring, mens i tre månader, under sommarmånaderna, då när jag äntligen får ta igen mig, då när det inte ska göra ont av fibro, för det är varmt, då när jag inte jobbar som en dåre. Men den vilan uteblir och vardagen kommer. Hjärtat flyttar in, Dottern krisar lite (inte så mycket som jag befarat, men ändå) Jag jobbar 75% pluggar 50%, mensen är kvar, lägg därtill extrem fibrovärk och magsmärtor. Börjar svimma, först tänker jag inte på det, men eftersom jag fortsätter i samma tempo, svimmar jag oftare, tillslut vågar jag inte köra bil längre. Är hemma från jobbet, doktorerna nonchalerar och säger att jag ska gå hem och äta värktabletter. Ber om ett andra utlåtande, ser till att få "min" läkare. Har är bra, jag bryter ihop... Sen dess har jag sovit, sovit och sovit, inte svimmat, bara nästan. Hjärtat och dottern tar hand om mig på ett helt underbart sätt och min ordination är inte värktabletter utan samtal med en kurator och se till att bara göra roliga saker!
Ork har jag inte mycket, men jag ser en ljusning. Inser samtidigt att jag måste sluta undervisa, för mitt eget bästa, för jag ger bort mer av mig än vad jag får tillbaka, och det är inte sunt!
En vanlig dag ser ut som följer. Vaknar 8.20, klär mig och går ner och sätter på kaffet och gör en macka. Landar i soffan, äter frukost framför någon serie som jag följer. sover en stund, pysslar med något, just nu blir det mycket julpyssel. Äter lunch. Sover en stund el tittar på serier igen. Dottern kommer hem, och vi tittar på serier ihop medan hon äter mellis. Sen kommer hjärtat hem, och fixar middag (och matlåda till morgondagens lunch), sen måste jag sova igen. el iaf vila. Lägger mig bredvid hjärtat i sängen, hud mot hud, och känner att trots all min trötthet är jag trygg, varm, älskad, jag älskar och är i grunden lycklig...
Hör jag inte av mig som vanligt beror det inte på att jag inte vill, utan orken tryter!
A - kommer och lyssnar på er julkonsert :) Åker efter jobbet och sover hos syrran <3 Längtar efter min vänner!!
